Trögflytande hjärna

Effekten
Det har nu gått tre dagar sedan jag fick min första cytostatika behandling.
Jag mår bättre än jag vågat hoppats, men annorlunda än vad jag väntat mig.

Visst; illamåendet har visat sig, men jag har inte kräkt.
Jag är trött och sover mycket, men inte på nätterna – då är jag klarvaken. Tydligen är det en ganska vanlig bieffekt – och en rätt så jäva störig sådan – det gör ju så att jag blir ännu mer trött på dagarna.

Jag var också oförberedd på koncentrationssvårigheterna och oförmågan att hålla fokus.
Jag har svårt för att avsluta en mening, svårt för att ha för många intryck samtidigt, klarar inte flera ljudkällor. Är trög och långsam och märker hur min familj tyst studerar mig medan de väntar på att jag ska bli klar – det är olikt mig.

Det brukar vara svårt att hänga med i mitt tempo men nu är det som om hela skallen är inbäddad i vadd. Som om jag upplever verkligheten under vatten.

Hallå vuxen ADD de lux!

Jag ser sämre och måste ha texten på datorn uppförstorad till tantgräns, dessutom har jag inget mörkerseende.
Jag kisar och har svårt för att ”zooma” in och ut.

Fördelen med detta är dock att när jag är uppe och vandrar på nätterna, och dundrar in i möbler och väggar – är jag för trög och långsam för att fatta att det ska göra ont. Jag bara konstaterar och styr fötterna åt ett annat håll.

Tur man är singel, för hur sexigt kan det bli liksom…

Jag känner inte igen mig själv. Har ingen kämparglöd och ingen ork till att ta upp kampen, orkar inte strida…
Det ända som får mig att gå upp från sängen är barnen!

De kommer i kväll och då ska jag bannemig koka pumpasoppa och göra Halloween-muffins.
Sen ska vi vandra upp till kyrkogården och lägga blommor på farmor och farfars grav.

Även om allt kommer att gå i ultrarapid och resultera i brända muffins och en äcklig soppa, så är vi åtminstone tillsammans, även om jag kräker över en gravsten, och pausar i rabatterna.

Farmor ska få en extra tanke som gick bort i bröstcancer…

Så här blir man numera välkomnad hem till mig...

Så här blir man numera välkomnad hem till mig…

 

Här ägnar jag numera mestadels av min tid.

Här ägnar jag numera mestadels av min tid.

Annonser

1:a behandlingen

Jag vaknar av att min exman lyfter upp mig från golvet. Jag har somnat på det iskalla kakelgolvet inne på toaletten, jag minns inte hur jag kom dit, men jag skakar av köld. Han lägger mig i sängen framför öppna spisen och lägger in mer ved.

Jag vaknar av att jag gråter. Jag gråter för att jag är desorienterad och ynklig. Jag gråter för att jag tror att det ska vara så här framöver.

Min exman ringer min familj och berättar läget, vilket skapar en oro hos dem som får mig att gråta ännu mer – varför måste jag göra dem detta? Minns att innan jag blev utslagen lyckades jag skicka ett sms till allihop där jag sa att allt var ok – trots att jag fått min första behandling.

Han tar mig om midjan och leder mig ut i sin bil. Precis framför huset hinner jag stamma:
”jag klara inte det” innan jag faller ner på stentrapporna. För första gången hör jag att min exman blir orolig.

Han lyfter upp mig och bär mig in i bilen, och jag gråter igen. Precis innan han sätter in mig hinner jag se min äldsta grabb stå på uppfarten och iaktta oss – han måste precis kommit hem. Han står tyst i skuggan och hade jag inte upptäckt honom hade han inte gett sig själv till känna.

Jag försöker skärpa till mig och kallar honom till mig, först vägrar han, men kommer sedan långsamt och försiktigt fram, han ser rädd ut. Jag lovar honom att det inte är någon fara – det här är INTE cancern, det är behandlingen – det här är bra. Men han kastar sig runt min hals och vi gråter båda två.

”Du ska alltid vara stark” gråter han, och jag tänker att detta är inte möjligt för någon att bära, varken för honom eller för mig.

Likt någon som tänder av på heroin ligger jag i fosterställning och skakar. Innan jag somnar tänker jag hur bra dagen började. Jag vaknade redan 06 och det var ett underbart väder så jag passade på att sticka ut och jogga eftersom jag visste att det skulle dröja till nästa gång, och kanske med den vetskapen var det extra härligt.

Även om det var en surrealistisk känsla var jag och mamma på gott humör när vi körde in till Lund; händer det här verkligen oss? Men samtidigt skämtade vi och var förväntansfulla för att det äntligen var igång. Nu skulle cancern få på käften.

Det var märkligt att lämna bilen skrattande, och veta att jag skulle återvända i ett annat skick. Som om jordens magnetplatser byter plats, och möjligen var det nu som universum skälvde till inom mig och jag någonstans insåg att det är allvar.

Sjuksystrarna på onkologen är fina! De lyckas i en steril miljö inge en varm och familjär känsla.
Och hur rubbat det än låter så känns det som jag kommit rätt – och egentligen är det väl precis det jag har, hur främmande det än verkar.

Min sköterska heter Veronica. Hon är saklig och fin. När hon ska koppla in cytostatikan tar hon på sig dubbla handskar och dubbla förkläder – oj det känns som jag har ebola (skämtar jag smakfullt – jag reagerar så vid stress).

”Nä det är bara för att det fräter på min hud om jag får det på mig!”
”Jaha….? ”
Växlande blickar mellan mig och mamma.
”Bra att jag ätit ekologiskt hela livet – känns lite som utkastade pengar, eller vad säger du morsan?”
Mamma är tyst och håller min hand och jag försöker lugna mig.

Att koppla till cytostatikan kändes som ett stort steg – rent gift in i blodet – dessutom var det ILLRÖTT. I djungeln betyder det FARA, FARA, ÄT MIG INTE!

I fem timmar ska jag ligga och ta emot behandlingen! Jag är vid gott mod. Skriver på bloggen, mailar med mina elever, lyssnar på ljudband och fikar med mamma.

”Den här soppan smakar inte alls jordnötter!”
”Nä det är för att jag sa att det är morotsoppa.”

Men när fyra timmar gått börjar det ta stopp. Både själsligt och kroppsligt. Jag somnar och yrar till mamma som blir bekymrad. Hon hämtar sköterskan och då gråter jag. Jag tycker inte om när mamma får de där oroliga ögonen eller när sköterskan ska trösta mig.

Det får vara bra nu – jag vill hem.

Sex timmar senare sitter jag i mammas bil på väg hem, och det tar inte lång stund förrän jag sover.
Men jag är fortfarande helt ok när jag vaknar på min uppfart. Sakligt och redigt kliver jag ut ur bilen och lovar mamma att ringa om det är något – sedan går jag in och däckar på toalettgolvet.

Och det var där min exman hittade mig.

Men redan nästa dag vänder det. Jag mår inte bra, men i relation till kvällen innan är jag rena nöjesfältet. Det känns som jag blivit överkörd av ett tåg – men överlevt. Som att vakna upp efter tre dagars riktig kraftig migrän eller maginfluensa. Jag är medtagen och sliten. Men kan äta och röra mig fritt i huset – med bebissteg men dock.

Eftersom det är lättast när jag sitter har jag fått massor gjort! Jag har kontaktat högskolan för att se om jag kan fortsätta min studier trots allt – vad gör väl lite cancer! Jag kan väl sköta dem hemifrån, det kan ju knappast vara första gången någon i akademivärlden blir långtidssjuk? Jag har svarat på alla 200 mail, betalt räkningar och beställt böcker om cancer till mina barn.

Under dagen kommer den ena ängeln efter den andra. Madde bär in ved, Maiju diskar och Tanja tar hand om Zack som får göra sin årliga Halloweenpumpa. Agge och Cecilia stylar om mitt vardagsrum så det lätt kan förvandlas till ett sovrum. På det sättet kan jag gå och lägga mig precis när jag vill, utan att behöva gå upp och gömma mig på övervåningen.

Det finns alla i huset under omgångar, så jag aldrig behöver vara ensam. Men de är så tysta och diskreta så det ända jag märker är deras varma närvaro.

På kvällen avbokar jag hjälp och skickar hem alla flickvänner. Sen tar jag mina grabbar, nära, nära mig – och somnar.

Tidigt på morgonen. Lite kontraster till senare...

Tidigt på morgonen. Lite kontraster till senare…

 

Here it comes...  Vino Rosso

Here it comes…
Vino Rosso

 

Inte lika tuff..

Inte lika tuff..

Rakningsceremoni

Jag ligger i sal åtta på avdelning 84.
Närmst fönstret som gapar ljus och det är en underbar oktoberdag, som mer känns som sen september, men trots detta vill jag vara precis här.
Jag ligger i sängen och får min första behandling, och jag gläds åt att det äntligen är igång. Än så länge har jag bara fått antikroppar, men om en stund ska de koppla på cytostatika.

Jag drar handen över mitt snaggade hår och ler åt minnet när jag rakade av det.

Jag och tjejerna ordnade en rakningsceremoni för att avdramatisera det hela.
Det fanns champagne, ost och vin – och mitt på bordet låg trimmern och vilade som ett litet murmeldjur.

Men innan det var dags att snagga mig färgade jag håret blått!
Och grönt!
Det var till min klass, som jag saknade så hjärtat nästan brast.

Mina elever har alltid haft en förkärlek till att färga håret i alla de mest makabra färger.
Jag minns bl.a en gång när vi skulle sätta upp en stor teater.
Vi hade hyrt en regissör, skrivit manus och sytt kostymer. Efter en månads hårdträning var det äntligen dags för premiär – och då kommer ungarna med rosa hår!!!

Mitt hår, golv, händer och kök var snart klibbigt av grön/blå karamellfärg.
”Oooh så tjusigt” kvittrade Zack”
Jag fotade resultatet och skickade till klassen.

Min äldsta son vägrade att vara hemma, det var för jobbigt för honom – men de andra var med och det var de som klippte mig.
Först trevade de med sina saxar och ryggade tillbaka när en hårtest föll till golvet.

Sedan födsel har jag förbjudit dem att klippa varandra (vilket resulterade i att den yngsta klippte en kamrat på dagis istället).
Men det tog inte lång tid förrän de båda gick loss som Edward Scissorhands och mitt kräkblå hår flög runt i rummet och jag blev orolig för både skalp och öron.

Snart låg allt hår på golvet och såg ut som en brottsplats från Sesame street – vem har mördat muppen?

Jag grät lite grann, men måste ända erkänna att det inte var så illa…
Jag var rätt fin i rakat hår. Min smala långa hals kom fram och likaså mina ögon.
Ok jag liknade en nazist, men jag såg också yngre och mer näpen ut.

Tyckte jag tills min exman kom in och roat ropade,
”Heeeeej Silver”
”Va?”
”Du är helt grå här” och han pekade på (en stor del) av mitt huvud.
”Vad fan säger du? Det är jag inte alls röt jag”
”Nähä….”

Han gick ut och jag kastade mig över spegeln.
Visst, det var bara att konstatera – jag var grå!
Jag kan gå med på frisyren, men INTE att se ut som en gammal heltäckningsmatta som fått skabb.
Jag penslade de grå partierna med mascara och gick ut till min familj.

Vi skålade i champagne för min nya frisyr och jag log inombords när pojkarna fascinerat drog sina händer över mitt snaggade hår. Åtminstone två av dem var ok!

Dagen efter färgade jag det mörkt (vilket istället resulterade i att det såg ut som jag hade en badmössa på huvudet, eller en sån där mussepigg-mössa man kan köpa på Buttricks – men jag var i alla fall inte grå).

Jag ler åt det minnet och inser plötsligt hur mycket den här resan gett mig. Jag har så mycket att le åt och faktiskt – väldigt mycket att vara tacksam för.

"Vadå, ska du ha det blått?"

”Vadå, ska du ha det blått?”

 

Benjamin och Zackarias klipper mig

Benjamin och Zackarias klipper mig

 

Madde rakar av det sista

Madde rakar av det sista

 

Låt inte mig störa...

Låt inte mig störa…

 

Lite ledsen...

Lite ledsen…

 

Men snart ok igen ;)

Men snart ok igen 😉

Dagen före kvällen innan

Idag hämtade jag ut mina mediciner på apoteket. Fyra stycken som tillsammans kostade 1680 kr. Utöver det köpte jag munskydd, värktabletter och en hel del annat dyrt skräp, som jag bara behövde ha hemma för att jag fått cancer. När jag lägger ner medicinerna i påsen upptäcker jag att jag fått utskrivet kortison!

Jag HATAR kortison!

Jag är medveten om att det kan verka aningen löjligt att stressa upp sig över en tablett när jag inom kort ska trycka in rent gift i venerna – men VET ni vilka bieffekter kortison har?

Här är några:

vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen i form av för hög natriumhalt eller för låg kaliumhalt, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet och muskelförtvining – bla, bla, blä!

VÄTSKESAMLING?
Nu säger jag stopp! Det är fan inte ok att jag ska behöva vara skallig och svullen. Jag vägrar det faktiskt.

Besöket på apoteket gjorde mig arg och nedstämt. Känslan av att ge upp och tappa gnistan låg på tomgång som om jag hade en Ferraribil inom mig, redo att rusa motorn vilken sekund som helst.

Jag var dessutom nervös eftersom jag skulle operera in en ”picc-line” under förmiddagen. Det är en kateter som förs in genom ett av kärlen i armen fram till hjärtat. En del av katetern är kvar utanpå och på det sättet kan de ge mig alla cellgifter därigenom och slippa sticka mig varje gång.

Praktiskt eller hur! Det är inte klokt vad de kan hitta på nu för tiden…

Vi visas in i ett litet rum, som olämpligt nog är iskallt.

”Var snäll och ta av dig dina kläder”

”Det går att skära glas med mina bröstvårtor, men det är väl ok?”

Jag tvättas, tvagas och göms sedan under en stor, grön duk, som åtminstone är varm. Det är två urgulliga små damer som ska utföra ingreppet. De ger mig tilltro och jag slappnar av.

”Du får gärna ställa frågor” mumlar de bakom sina munskydd till mamma som sitter och stickar i en hörna.

”Det ska bli en orm till mitt barnbarn” svarar mamma. Sköterskorna ser lite osäkra ut och återgår istället till mig.

Det bränner och svider men är uthärdligt. Jag djupandas och låter tankar och medvetande sväva bort och iväg från smärta och denna cancersjuka kropp.

Ett litet förtydligande för den nyfikne.

Ett litet förtydligande för den nyfikne.

Efteråt är mamma mer trött än jag. Men jag övertalar henne att köra mig till Nova, jag drar mitt sista ess i rockärmen, och påminner henne om att detta faktiskt är den sista dagen jag kan vara ute i friheten.

På väg ner i hissen trycker mamma på de vita klisterlapparna där det står vad varje våning erbjuder. En man står tyst bredvid och iakttar – när han tröttnar på att hissen inte rör sig lutar han sig fram och trycker på hissknappen.

”Jaså” fnissar mamma som inte ens skäms – och för det älskar jag henne ännu mer.
”Förstår du hur jobbit det är att vara jag?” stönar hon, medan hon letar efter sina glasögon som sitter intrasslade i hennes hår.

Mamma har självklart glömt var hon parkerat bilen så efter en promenad på 40 minuter kör vi mot Nova. Jag shoppar, lunchar och dricker chai latte. Jag tittar mig omkring, kommersens högborg, och undrar stilla när jag kommer att vara ute nästa gång.

Föga förvånande har jag ont om pengar – men jag unnar mig en del och det känns skönt. Köper gubbhattar och stora örhängen. Prioriteringarna har förändrats …

Man får göra det bästa av saken.

Man får göra det bästa av saken.

Precis vid ingången till Lindex ringer min läkare – hon som sover med napp – och berättar att svaren på proverna har kommit; min värld tvärstannar och alla ljud blir till bakgrundsbrus – cancern har INTE spridit sig till lymforna!

Hon ber om ursäkt för att hon ringer och ger ett sådant besked – ”det är inte deras vanliga tillvägagångssätt” men hon visste hur mycket det betydde för mig. Hon växte i mina ögon…

Mamma och jag föll i varandras armar och grät bland koftor och skyltdockor.

Men med en ny slang i armen och ett relativt nylagt operationssår i armhålan klarade jag inte någon längre shoppingrunda. Nu värkte båda armarna och det tog ingen lång stund förrän jag hade svårt för att ha dem intill kroppen.

Väl hemma sträckte jag ut mig på sängen och försökte visualisera mig själv om två veckor. Armar som en orangutang – slappa och lealösa. Skallig och uppsvälld, blek och glåmig. Men jag föll snart i en djup sömn – tacksam för att det äntligen var dags i morgon, tacksam för att jag bor i Sverige och kan få all denna hjälp – gratis.

Tacksam för att jag har mamma.

Nu börjar resan på riktigt.

Den här slangen sitter nu på insidan av mig...

Den här slangen sitter nu på insidan av mig…

 

Dags att sätta undan min favorit...

Dags att sätta undan min favorit…

Onkologen

Jag har alltid tyckte att det känts lite perplex att onkologen i Lund ligger bredvid förlossningen.
För mig är förlossningen ett magisk palats, där jag fått träffa mina söner för första gången.
Onkologen är lite grann motsatsen…
Sjukhusets arkitekt måste haft en krasshet som gränsat till frihet från illusioner.
När jag gått förbi har jag sneglat på de stackars satar som gått in och ut genom onkologens dörrar. Nu var det jag som var saten.

I fredags var det dags för mig att bli inskriven och jag mådde illa vid tanken.

Jag kände mig allt annat än lämpad för att åka till det viktigaste mötet, kanske det viktigaste i mitt liv. Det var meningen att jag skulle få all information om min cancer och den kommande behandlingen. Jag kände mig sårbar och utan styrsel. Min rädsla gjorde mig lättirriterad och arg – det var som om hela autonoma nervsystemet tagit tjack och bara spottade ur sig stresshormoner.

Men när det väl var dags hann jag, i vanlig ordning, inte bli nervös, eftersom allt började i kaos!

Jag packade i ordning kvällen innan – tog fram kläder jag skulle ha på mig och det jag skulle ta med mig. Det sista jag gjorde var att dubbelkolla tiden när jag skulle vara där.

Min exman, såg tomt på mig när jag upptäckte att jag skrivit kl 10.00 i kalendern och 11.30 på almanackan.
”Men vilken stämmer?” frågade jag honom överraskat – övertygad om han som inte ens var med när jag fick den skulle veta det.
Tystnad…
Jag röjde bland pappershögar och i väskor, men ingenstans hittade jag kallelsen som visade den verkliga tiden.

Jag ringde mamma, som ändå var med när jag fick tiden.
”11.30 – absolut” säger hon utan att tveka.
”Men vad konstigt att jag skrivit upp att jag ska vara där klockan 10!?”
”Jenny (nu skarp ton) – jag VET att du ska vara där 11.30!”

Så jag litade på mamma och gick och la mig, men innan dess ringde jag min exman, som skulle följa med mig, och berättade att han skulle hämta mig kl 11, eftersom mamma sagt att tiden var 11.30..
Han, däremot, litar varken på mig eller mamma.
”Jaha, men du har alltså inte hittat den riktiga kallelsen?”
Jag blev sur och fräste att han borde ha lite mer tillit, och somnade.

Strax efter 01 klev äldsta sonen in sovrummet, boxade till strömbrytaren och hojtade; ”SOVER DU?”
Sen vräkte han sig ner i sängen bredvid mig och berättade om sin dag. Det tog några minuter innan jag upptäckte en liten skugga i dörröppningen;
”Eh, Tim, vem är det vid dörren?” viskade jag lite osäkert.
”Ja, oj, förlåt – Alice kom in – det här är min nya flickvän”!
Vi hälsade generat på varandra medan jag försökte skyla mig med täcket och önskade att jag sov i pyjamas.

”Tim” började jag försiktigt ”jag ska på mitt första möte hos onkologen i morgon, och det är viktigt att jag är utsövd” Jag var rädd för att han skulle bli orolig och ledsen, men han svarade dramatiskt;
”Gud vad du är tråkig” med en spelad sårad stolthet. Sen gick han ner och lagade middag till sig och flickvännen, medan han sjöng opera tills taket nästan lyfte.

Jag låg i sängen och kokade av ilska, fullt besluten om att låta de andra barnen bo på internat när de väl når tonåren.
Inte förrän det började ljusna i sovrummet föll jag i en orolig sömn, fylld av mardrömmar.

10.30 väcktes av mobilen som ringde.
Det var en sköterska från onkologen som undrade vart jag tog vägen eftersom jag skulle varit där klockan 10!
Suck älskade mamma…
Med panik i rösten ringde jag min exman och skrek; ”Du måste komma NUUUU”
”Mmmh, jag står utanför”
”Jaha?”

Det är en lycka att ha en människa i sin närhet som känner ens sidor utan och innantill. Som brer mackor på kvällen innan, som jag kan äta i bilen – om det nu skulle vara så att vi blev sena. Som ställde klockan tidigare och gick upp och var klar – om det nu var så att jag hade fel på tiden.

Min läkare såg ut som 15 år!
Jag blev provocerad direkt jag kom in i rummet.
Hon var mjuk och försiktig och pratade med mig som om jag kunde gå i tusen bitar. Jag förstår varför, men det hjälpte inte, jag blev arg i alla fall och det kändes faktiskt som om mitt huvud skulle gå i tusen bitar – som om det skulle explodera och lämna hjärnsubstans över hela hennes docksöta ansikte.

Säg vad du vill och låt mig komma ut härifrån, tänkte jag.

Hon förklarade vad min cancer innebär, men det ända jag hörde var rappakalja. Hennes ord flöt ovanför mitt huvud och försvann upp och ut genom de vita ventilerna i taket. Jag blundade och gjorde likaså. Jag tänkte på min första kärlek.
Hur förälskade vi var, på gränsen till galna, på ett sätt bara förunnat den första kärleken. Just som jag föreställde mig vår första kyss armbågade min exman mig i sidan – inte diskret, men min minderåriga läkare hade just vänt sig om för att ta ett papper, lyckligtvis såg hon inte när jag boxade tillbaka.

”Vakna” fräser han.
”Jag är väl för fan vaken, för helvete” fräste jag tillbaka. (Jag jobbar på det där…)

Min exman märkte att jag tagit en mental joggingtur och sprungit rakt in i en vägg, så han bad henne skriva ner allting.
Han var cool och lugn.
Men när den unga, blonda läkaren bad att få känna på mina bröst, kunde jag känna att han gungade till. Jag satt med bar överkropp och hon gick igenom båda mina bröst. Över hennes axel iakttog jag honom som plötsligt visade ett förvånansvärt stort intresse för sina naglar. När han mötte min blick log jag elakt och han rodnade.

Jag förstår inte hur jag kan vara skild – jag är ju en underbar varelse!

Till skillnad mot vad jag trodde är onkologen en varm plats – inte ett en vacker plats, men en rofylld sådan, fylld med lugna, professionella människor (min läkare har inte helt lyckats övertyga mig, jag undrar fortfarande om hon suttit i bilbarnstol på väg till jobbet, men det kan komma).

1459929_10152805269815859_6930812036718961701_n

Extreme home makeover

Jag höll på att göra mig i ordning för att åka till brorsdotterns kalas när pappa kom och hämta mig. ”Jag ska visa dig någonting” sa han, och drog ut mig på parkeringen.
Runt hörnan stod 30 personer i arbetskläder;
”vi ska hem och fixa hos dig. Säg vad du vill ha hjälp med så gör vi det!”
Jag bara stirrade… sedan grät jag… sedan stirrade jag lite till – sedan GRÄT jag.

De hade egna verktyg, redskap och fika – och en jävla anamma.

Ni vet när folk ska hjälpa till hemma, men bara frågar efter hjälp och mest är till besvär.
Så var det inte idag!
Jag bara gick runt, och iakttog förundrat hur allt omkring mig blev lagat, reparerat, röjt och fixat.

Plötsligt vad den lösa brädan som stört mig i veckor fast borrad.
Garage, verkstad och förråd tömt, sorterat och städat. Skit kört till tippen, tvättstugan putsad och sorterad. Gräset klippt, trimmat och alla buskar/häckar och träd klippta. Plötsligt var ogräset borta från rabatterna och plattorna rensade på mossa.
Fönstren blev putsade, stuprännorna rensade, grinden lagad, veden huggen och vips, så hade jag hela källaren full med pellets.
Huset blev städat, dammat och våttorkat. Toaletterna blänkte som nya och luktade klorin. Kylen sorterad och nya blommor sattes i fönstren.

Det var en underbar stämning!
Folk var glada och lyckliga – de ville hjälpa mig. Aldrig har jag känt ett sådant stöd.

Jag försökte tafatt tacka för hjälpen. Men det kändes svårt. Alla ord var platta och mesiga i jämförelse med vad de gjort för mig. Jag ville kasta mig i deras famn och gråta ut, skriva dikter och poesi – till varenda en av dem. Hur skulle jag kunna uttrycka den tacksamhet jag kände?

Men de svarade åt mig; ”Jenny, bli bara frisk!”

och jävlar – det ska jag bli! Jag ska ta cellgifterna, lägga mig på soffan och låta dem verka – utan minsta stress över huset – för det är inte lönt – det finns inget att göra, allt är redan gjort.
Det har mina änglar gjort idag!

Det finns så mycket kärlek och värme omkring mig så jag rörs till tårar.
Jag gråter när jag läser allas inlägg på Facebook, alla sms och meddelanden – alla blommor, vykort och hälsningar – jag kan inte greppa omfånget av det stöd ni alla ger mig.

Ja – jag är tacksam för att min cancer visat mig detta, och jag är ledsen att jag inte insett det tidigare.
När man känner tacksamhet är det omöjligt att samtidigt känna negativa känslor. All rädsla och ångest cancern ger mig, räddar ni mig ifrån.
Idag har jag njutit av det som finns i mitt liv, människorna omkring mig, mitt fantastiska hus och det underbara i att få vara utomhus och arbeta fysiskt. Idag har min dag haft mening och jag har fokuserat på det vackra jag har – inte på cancern.

Aldrig har jag varit mer övertygad om att det är en god värld vi lever i.
Jag upplever sådan tillfredsställelse och upprymdhet kring allas handlingar – som är gjorda helt utan egenvinning.
Jag är en mycket, mycket lycklig kvinna.

En del av gänget

En del av gänget

1919626_267369733386725_4857919444780542249_n
10712769_267369626720069_5521043299881035536_n
10712895_267369686720063_3967481350081677149_n
14019_267369576720074_4270906075454495216_n

Det här gjorde mig inte så rörd.....

Det här gjorde mig inte så rörd…..

Rocky Balboa

Jag går snabbt.
Sätter ner fötterna i takt med musiken, pendlar med armarna med blicken fäst vid slutet av vägen.
Det är som dans, som meditation, som flykt.
Jag får adrenalin, blir taggad och kamp sugen – ”KOM IGEN CANCER”
Transpirationen startar och i den kyliga oktobermorgonen ångar det från min kropp och jag känner mig stark.
Det är alltid då – när kicken slår till och musiken pumpar i mina vener – som jag känner mig som Rocky Balboa!
Bilden av den ensamma men urstarka, målmedvetna boxaren som springer genom Philadelphias snöslask.

Jag skuggboxas i luften, (önskar att jag kunde använda båda armarna) och sjunger med där jag kan texten. Det låter vansinnigt eftersom jag bara kan refrängen, men det struntar jag i.
Ibland blir jag så inspirerad av musiken och tagen av stunden att jag briser ut i gråt – medan jag går, hummar och boxas.

Ju bättre kondition, desto bättre klarar man cellgifterna! Jag är Rocky Balboa när han springer upp för trapporna. Jag ska slå cancern på käften, säga tack ska du ha men nu måste jag dra.

En timme senare är jag hemma och ”Runkeeper” mäter upp en sträcka på 6.8 km och snittid på 08:06 min/km – kanske inte direkt Rocky tid… men ändå!

Mina Rocky-steps är inte en lång trappa i Philadelphia, utan fem steg vid biblioteket – och om du ser mig komma gående, gråtande och då och då sjunga med på ett ord eller två, samtidigt skuggboxas
– låt mig vara – för just då: just den morgonen är jag Rocky Balboa!
rocky-balboa-1