The teacher becomes the student

Från den stund min cancer uppdagades har jag känt, mer än något annat –
en undran om varför!

Varför får jag cancer?
Varför nu?

Varför kom inte cancerbeskedet några månader tidigare, när jag fortfarande var gift och hade min man vid min sida. Eller ett år senare då mina elever, som jag haft sedan mellanstadiet hunnit gå ut nian?

Vad är meningen med att jag ska gå igenom det här själv?
Vad har jag att lära av detta?
På ett märkligt, lite svårbegripligt sätt, känns det som cancern kom ”mitt emellan” någonting!
Finns det en gudomlig plan eller en kosmisk lag, så skulle jag gärna vilja ta del av den.

Jag vet – alla som får allvarliga besked frågar sig detta – och cancer lyckas alltid knacka på dörren vid olämpliga tillfällen. Det är en obegriplighet varje gång det sker, och det är lika chockartat var man än i livet befinner sig. Vem kan planera in cancer?

Men jag kan ändå inte släppa tanken på att det måste finnas en mening.
Ett år innan, eller ett år senare hade gjort sådan skillnad på den känslomässiga processen och mitt sätt att hantera det.
Varför nu?

Under sommaren som gått har jag upplevt min första singelsommar på 16 år, och jag njöt storartat. Jag umgicks med vänner, bodde i stan och levde på vin och sushi.
Däremellan var jag mamma och helt dedicerad mina barn och låg hängivet i solen och lyssnade på deras samtal i timmar.

Men jag var också nyfödd till livet, precis som alla nyskilda är; vilsen och i obalans.
Det fanns en hets inom mig att finna något jag inte visste jag sökte.
Det var som ett eko fanns i mitt undermedvetna eftersom jag tappat bort mig själv och min självkänsla.
Det var på ett sätt själsförvridande, och jag kände mig hudlös och skör. Kanske därför trodde jag att överlevnaden hängde på att vara stark och jag skaffade mig många lager av lack.
Men min cancer har klätt av mig allt det.
När jag tappade mitt hår, mina muskler, och lever i ett vakuum och har (i bästa fall) bara hjärnan orörd i original skick, står endast jag – blottad – kvar.
När cancern var ett faktum kunde jag inte fly in i någon social kontext och gömma mig hos mina vänner. Det är jag … och cancern…

Och kanske är det det jag har att lära; essensen av livet och kärnan till min innersta natur.
Avklädd utan smink, eller hår – utan möjlighet till fysisk aktivitet eller socialt umgänge – är jag fråntagen all yttre fåfänga och försatt i karantän. Jag kan inte jaga mig själv bort från detta faktum.
Kvar har jag bara mig själv.

Innan cancern kände jag mig stundtals vilsen och stod på olika sätt vid ett vägskäl i mitt liv.
Jag visste inte om jag skulle bo kvar i mitt hus, vad jag skulle göra när min klass lämnade skolan och hur jag skulle fortsätta som ensamstående mamma.

Jag är inte tillräckligt långt fram på min resa för att ha möjligheten till perspektiv. Men jag funderar ändå på om cancern och den resa den tar mig på, kan vara en väg till bättre självkänsla och ett bättre liv.
En förbättring av mig själv, en inre utveckling.
Även om jag har många som stöttar och finns för mig, är detta en vandring jag måste gå själv, och jag är övertygad om att den kommer att ge en djup tillit till min egen förmåga. Det kommer att göra mig orädd och modig.
Alla de faror jag tidigare känt kommer aldrig kunna mäta sig med denna!

Jag tror att de begränsningar jag tidigare upplevt t.ex. min flygrädsla, kommer utmanas och ställas i relation till cancern. Jag kommer inte i samma grad bli hämmad av behovet av att befinna mig i min ”comfort zone”. Jag kommer att bli modigare och äntligen utforska alla de länder jag alltid längtat till.
Mitt ökade mod ska hjälpa mig att bli den jag verkligen är.
Jag inser mer och mer att cancern har något att ge mig och att jag har något att hämta härifrån, jag måste bara ge det tid.

Med risk för att bli lite väl new-agig (vilket jag tycker att jag nu kan unna mig att vara) finns det ett ord på sanskrit; dharma – som betyder livsändamål.
Det är det jag tänker att den här resan ska ta mig på – en resa till mig själv, där en av hållplatserna är att finna min egen mening och kapacitet, och det är med stor spänning jag väntar på mitt nya jag.

Tänkaren

Tänkaren

 

Bloggar

Bloggar

Annonser

Julänglar

Idag har jag haft två änglar i mitt hus. Två julänglar. Bonusmamma Agge och min vän Åsa har hjälpt mig att julpynta!

Vi drack glögg, lyssnade på julmusik och 22 adventsljusstakar, 3000 tomtar, okänt antal snören, rosetter och ljusslingor – senare – var vi klara, och mitt hem kan nu mäta sig med vilken tysk julmarknad som helst.

Bortsett från allt fult man får av sina barn, är julstämningen magnifik (nej mina barn läser inte min blogg, och nej jag skäms inte – ni tycker allihop lika dant. Det vackra och fantastiska är att vi föräldrar ändå sätter upp bråtet år efter år).

Agge som är intresserad och grym på inredning gick bananas med pyntet, och hela snölandskap tornar nu upp sig i varje rum. Att vara hemma känns som att vara med i en film; typ Frost eller Barnen från Frostmofjället.

Det var mysigt att sitta och lyssna på Agge och Åsa när de fixade. Två starka kvinnor, med totalt och absolut olika stilar och framställningssätt. När den ena pysslat färdigt i en hörna gick den andra förbi:

”Oj, vad hände nu där?”

När Åsa blev klar, ändrade Agge det bakom hennes rygg – sen ändrade Åsa tillbaka det när Agge gick, och tvärtom, och så höll det på.

Jag är nöjd över dagen. Jag har själv lämnat och hämtat på dagis, varit värdinna och arbetsledare. Utfodrat barn och tvättat några maskiner smutskläder. Det har varit som en helt vanlig dag. Men jag fick betala… När kvällen kom klarade jag inte ens av att gå upp för trappan till mitt sovrum, utan fick sova i soffan. Kroppen var förbrukad och jag kunde inte göra mer än att kapitulera. Jag la mig ner, med fötterna i högläge och djupandades.

Sen kom jag inte upp igen…

Jag ringde min ena son och bad honom att handla något sött till mig. Sen beordrade jag den andra att göra te, hämta filten och starta en film på datorn. Han suckade, men gjorde vad han blev ombedd – cancer ger ödmjuka barn!

Lagom tills filmen startade kom andra sonen hem från affären. Han räckte mig ett paket bitsocker.

”Vad är det?”

”Ja? Du bad om något sött!”

”Tack….”

Istället för att starta filmen sträcker jag ut mig och reflekterar över dagen. Det slår mig att jag inte burit någon huvudbonad, varken peruk eller sjal, trots att jag träffat folk. Stundtals har jag haft min lilla mössa på mig eftersom jag annars fryser, men jag har inte ens tänkt på att skyla mig. Jag har glömt det.

Jag tycker inte det är något fel i att ha peruk, jag ser inte det som någon svaghet – det är istället en känsla av friskhet när håret gungar mot axlarna – men jag ska inte inbilla mig att någon tror att det är äkta! Folk stirrar lika mycket på mig om jag bär peruk eller inte…

Faktum är – det är så här jag ser ut nu – skallig!

Så länge ingen tror att jag bytt politisk åsikt – samlar på järnkors och har en Tors hammare runt halsen – kanske jag ska låta det vara så här. Det kanske inte är så farligt att visa sig skallig?

Jag funderar och känner vidare. Sen släcker jag ner min egen kärnreaktor och släcker mitt Disneyland, trycker play på datorn och öppnar bitsockerasken.

Julänglar

Julänglar

Zack & Julias rum

Zack & Julias rum

Här är några som verkligen menar allvar.

Här är några som verkligen menar allvar.

enhanced-buzz-30961-1353705900-0

utan hår...

utan hår…

Mormor i ubåten

Vid bröstcancer är det rutin att efter två cellgiftsbehandlingar göra en ultraljudsundersökning på tumören för att se om den reagerat på cytostatikan och minskat.

Jag sover ingenting natten till undersökningsdagen. Kanske grubblade jag mer än vad jag trodde – det var ju trots allt en rätt allvarlig undersökning även om det bara tog läkaren fyra minuter – att konstatera att tumören inte minskat…

”Det brukar inte synas någon skillnad efter bara två behandlingar” tröstar läkaren.

Skitsnack tänker jag – varför skulle de annars ha undersökningen nu?

Jag är förbannad och orolig. Varför syns det ingen skillnad? Har jag gått igenom de här två sura cellgifts-bajs-behandlingarna utan nytta?

”Det smäller till och så helt plötsligt är allt borta” tröstar pappa – men jag är ändå förbannad och besviken. Jag hade behövt peppningen som ett positivt besked hade gett. Hade tumören minskat det minsta hade det varit så mycket lättare att motivera mig själv till resterande behandlingar.

Samtidigt som jag är förbannad är jag orolig. Vad händer om cytostatikan inte fungerar på mig? Jag närmar mig tankar jag inte vågat snudda vid tidigare – tankar att det här faktiskt inte ska sluta väl.
Om detta bara är en mörk stig som slutar i ett andefattigt, slocknat öde – varför ska jag då motivera mina barn till att hålla ut?

AARRHH SÅ FÖRBANNAD JAG ÄR!

Men efter ett tag backar jag ur mörkret och borstar av mig den värsta ängslan. Det finns inget gott i den och jag ser till att hålla mig sysselsatt. Pratar med bonuspappa som påminner mig om att det finns två syften med ultraljudsundersökningen. Ett är att se om den reagerat på cellgifterna men ett annat är också att försäkra sig om att den åtminstone slutat växa, vilket jag bestämmer mig för att den gjort.
Jag lugnar mig efter vi pratat.

Jag har aldrig varit rädd för att min cancer slutar med att jag dör – det är inget alternativ. Frågan är bara till vilket pris jag ska överleva.

Innan sjukhusbesöket tog jag och mamma Zackarias och min brorson Cornelis till tekniska museet. Jag hade dåligt samvete för att helgen gått utan någon aktivitet och njöt nu av att vara den mamma och fastern jag vill vara.

Cornelis som är åtta år gick uttråkat omkring; ”finns här ingen kiosk?” medan Zackarias skulle undersöka varenda utställningsskåp.

”MAMMA VAD STÅR DET HÄR?” han pekade på montern om nanopartiklar.

”Eh … det står att nanoteknik ger oss användningsområden genom manipulation på nanonivå”

”OAO” utbrast han imponerat och sprang vidare.

”MAMMA VAD STÅR DET HÄR?”

Jag släpade runt Cornelis som höll på att få ett bistert sammanbrott av sin vetgiriga kusin. Mamma bar runt på en stol ifall jag behövde sitta ner och vila.

”Men mamma här är ju soffor överallt”

”Jaha, men då så – pojkar vill ni prova gå in i ubåten? Hon satte ner stolen och kröp ner tillsammans med pojkarna.

Jag satte mig utanför och väntade. Efter en god stund kom Zackarias ut;

”Mormor har fastnat!”

”Va?”

”Ja, men hon sa att det inte var någon fara, hon ska bo där nu” och så sprang han obekymrat vidare.

”Herregud mina knän.” Mammas röst ekade inifrån den gamla betongskorven.

Medan min son sprang sorgfritt vidare, kom Cornelis till sist ut med sin farmor. Mamma var vild i håret och såg svettig ut. Jag frågade ingenting och vi gick tyst vidare. Resten av turen höll sig Cornelis nära mamma.

I kväll fnissar jag åt mamma. Det är väl så livet får vara nu. Ena sekunden arg och förtvivlad för att i nästa le åt en mormor som sitter fast i en ubåt.

Jag och Cornelis väntar in Zack

Jag och Cornelis väntar in Zack

 

En kort stund senare sitter mamma fast i en ubåt.

En kort stund senare sitter mamma fast i en ubåt.

Carpe diem

Öppnar ögonen och känner att det vänt – det värsta är över. Bieffekterna av cellgifterna har äntligen dragit förbi och jag känner mig flera kilo lättare!

Jag hör regnet slå mot rutan och vet att det är en grå novemberdag på andra sidan rullgardinen och jag känner lyckan stiga. Lyckan för att faktiskt vara vaken och medveten om vilken månad det är. Jag öppnar upp fönstret och drar ett djupt andetag – njuter av kylan som fyller mig – fräsch och frisk.

Zack och Julia smäller upp sovrumsdörren och stormar in. Zack slänger sin doktorsväska på min diafragma. Han håller fram stetoskopet och hojtar ”fram med tutten”. Jag tänker att det är bra och låter honom undersöka mig. Han ger mig sprutor och tar blodtryck.

Just när jag är på väg att slappna av i vetskapen om att min 5:åring trots allt är ok och hanterar situationen på sitt sätt, lägger han sig ner och suckar till sin lillasyster; ”Jaha du Julia, i morgon kommer mamma dö av cancer!”

Jag ligger tyst och begrundar vad han precis sagt. Kanske väntar han på en reaktion från mig?
”Man dör inte av bröstcancer” ljuger jag.
”Jo, du kommer göra det! Först svimmar du i Tyskland och sen dör du.”

Tystnad…

Jag funderar, försöker förstå och hitta ord. Innan jag är klar har han börjat leka igen, och jag låter det vara som det är. Vi pratar inte mer och kanske är det bra att han har så avslappnad relation till döden – att det inte är värre än att åka till Tyskland (?) svimma och dö!

”Nu är jag nog frisk, tack för behandlingen doktorn” och jag sätter mig upp i sängen.

Båda barnen jublar av skratt. De pekar på mitt huvud och kiknar. Ok, jag vet att min kala hjässa kan ge upphov till fniss, men jag tycker nog att deras reaktion är lite väl överdriven. Jag ser mig i spegeln och inser att en av kuddarna läckt dun under natten- Eftersom det sträva stubbet på mitt huvud just nu fungerar som en kardborre har allt fjun fastnat och jag ser ut som en klädd boll.

Ha ha ha – skit kul!

Utöver allt ludd på huvudet, som verkar omöjlig att få bort, ger spegelbilden en bedrövlig bild. Jag har inte varit utomhus på flera dagar. Men även om jag är blek och matt finns det en glöd i ögonen och en styrka i kroppen – inte som förr – men till skillnad från igår, och för det är jag tacksam.

”Vi åker och shoppar” utbrister jag! Inom mig brinner en eld och längtan efter att få leva.

Men under tiden jag legat i dvala har min bil fått körförbud och det blir ingen shopping! Istället tar jag en av tonåringarna på promenad genom byn.

Han skäller hela vägen och frågar gång på gång vart vi ska.

”Ingenstans, bara gå.”

”Bara gå???”

Han är förbannad och förstår inte varför jag tvunget skulle ta med honom, och i stunden förstår inte jag det heller… Efter bara några hundra meter känner jag hur det svindlar framför ögonen och jag grabbar tag i honom för att inte trilla omkull.
Hans ansikte mjuknar och vi vänder hemåt. Jag blir snabbt sämre och vet inte om jag ska kräka, svimma eller få ett migränanfall.

Det är en märklig känsla när kroppen protesterar medan hjärnan är vaken – ta mig ut, stimulera mig – skriker hjärnan till kroppen som ligger som en tandlös massa på golvet, oförmögen att hjälpa till. Jag trodde aldrig att min kropp skulle ge upp så snabbt. Men det har vänt, och jag har blivit starkare. Även om jag bara klarar en promenad på 500 meter känner jag mig idag bättre. Efter lite mat och sömn mår jag bra igen.

Det är söndagkväll och jag lagar italienskt till mig och barnen. Jag saknar rödvinet men låter Billie Holiday fylla köket tillsammans dofter av vitlök, basilika och foccacia.

”Hemlagat!?” Utbrister den äldsta sonen förvånat

”Va, använder du spisen mamma?” Retas den andra ”kom igen, var är cateringlådorna?”

Stämningen är hög runt bordet och jag njuter. Jag skrattar högt åt mina barn och deras fantastiska humor. Suger in kvällen och låter minnet vara själens författare, som Aristoteles sa. Kvällar som dessa, när allt är som vanligt, är de som får mig att fortsätta. De goda stunderna får en högre betydelse och jag ler åt mig själv när jag inser att jag redan börjar uppskatta den flyende dagen – så himla cancerigt liksom….

Så; carpe diem.

Godnatt

och hela det köret.

"Fram med tutten"

”Fram med tutten”

Julia och jag - med goda intentioner.

Julia och jag – med goda intentioner.

Älskade unge...

Älskade unge…

Officiell medlem i flintisklubben

Fyra dagar efter behandlingen.

Jag kliver upp från badet, smörjer in mig i oljor som luktar lavendel och patchouli. En gammal kvarleva från 90-talet som jag inte kan göra mig av med. Så fort barnen känner doften av den där indiska hippiparfymen associerar de den till mig – och nu när allt annat är annorlunda – känns det viktigare än någonsin att åtminstone lukta som vanligt.

När jag ser ner i bandkaret ser jag till min förvåning att det är täckt med hår – det ser ut som jag badat med en riesenschnauzer. Badkarskanten är täckt av små korta hårstrån, och det tar ett tag innan jag inser att det kommer från mig.

Skärrad går jag bort till badrumsspegeln och stryker mig över håret, och visst – nu faller det av! Av det stubb jag har kvar kan jag plocka stora nypor av hår – allt lossnar!

Jag mumlar tyst i ett mantra till mig själv att jag ska hålla mig lugn. Men jag känner tårarna bränna och paniken stiga.

Nu är det på allvar!

För varje hårstrå som faller kryper cancern närmare och jag inser att jag trots allt inte var förberedd på att tappa mitt hår. Min kropp har tagit cellgifterna sämre den här gången och verkar ha svårare för att återhämta sig. Idag har det gått fyra dagar sedan senaste behandling och ännu kan jag inte göra mer än att sova.

Jag vill minnas att jag mådde bättre på fjärde dagen förra gången, men visst – jag var ju lite desorienterad då också… kanske var det så här då även då? Kanske blir morgondagen bättre?

Tanja kommer med sin trimmer och jag snaggar håret så kort det bara är möjligt. Jag vill vara i kontroll – det är jag som tar bort håret – inte cancern.

Till skillnad från när jag snaggade mig har jag nu svårt att se mig i spegeln. Tycker att jag ser fruktansvärd ut – sjuk, mager och märklig. Jag blir på något sätt konturlös…

I morse fick jag hem barnen. Jag insåg direkt att det var för tidigt – jag hade behövt en dag till ensam. En dag till att bara få sova. Men jag hade inte sett dem på flera dagar, och trodde nog att jag var starkare än vad som visade sig.

Självklart kände Zackarias av min svaghet och det blev en jobbig morgon för honom! Han visade sin första tydliga reaktion över min cancer. Jag hade beställt en barnbok som handlar om en mamma som får cancer. Den riktar sig till lilla Liv som är fem år och tycker om dinosaurier. Jag tänkte att det kunde vara ett sätt för Julia och Zack att bearbeta och ta till sig min sjukdom och låta sagan ge uttryck för deras känslor.

Mamma satte sig och läste för dem, men direkt Zack förstod vad den handlade om reste han sig och gick. Mamma läste vidare och han stod runt hörnet och lyssnade. När sagan kom till delen där mamman blev skallig, slog han till boken och utbrast ”fy vad äckligt”.

Sagan väckte en ilska i honom och han var arg resten av morgonen. Jag fick inte hålla om eller närma mig.

När mamma skulle köra dem till dagis stod han trulig vid ytterdörren och blängde på mig.

”Det är ok att du är arg, jag älskar dig i alla fall” försökte jag. Då slog han igen dörren med en kraft så jag trodde dörrkamrarna skulle lossna i sina fästen.

Ok, reaktioner är bra, försökte jag trösta mig med sekunden innan jag somnade i soffan. Jag sov i flera timmar och vaknade inte förrän mamma ringde och sa att hon snart skulle hämta hem barnen igen. Då gick jag upp, lyckades göra middag och plocka undan.

Barnen kom hem och vi åt. Jag fixade fredagsmys men kände snart att de nyvunna krafterna började sina igen… Innan filmens förtext hade börjat sov jag, och Zack och Julia satt nöjt under varsin filt och åt fruktsallad.

När jag vaknade var det mörkt ute och barnen hade somnat i varsin hörna. Filmen var slut för länge sedan och det var tyst i huset. Förvirrad och bortkommen kastade jag mig över telefonen och ringde mina stora söner.

”Var håller ni hus, varför har ni inte kommit hem?”

”Eh, för att klockan är sju! Vad håller du på med?”

Sju? Herregud, en fredagkväll! Hur blev det så här…

Jag lyckades bära upp mina två små, som var klistriga som två ananasbitar och stoppade dem i säng. Då fylldes jag av en glädje; över att kunnat äta middag, bära upp och hålla dem trygga. Att jag själv, en fredagskväll suttit ner, pratat och lyssnat på dem. Vad gör väl det att jag snarkade mig igenom hela filmen?

Jag känner tacksamhet för Zackarias fantastiska dagis som är observant och bejakande på hans behov. Som låter honom bearbeta på sitt sätt så att han kan komma hem efter en morgon som denna och vara glad igen. Plötsligt känner jag tillförlit att morgondagen kommer att bli bättre. Jag mår skit, men jag lever.

Så jag väntar in mina stora grabbar, lyckas gurgla något om mat i kylen – innan jag somnar in för natten.

nc3a4r-jag-inte-orkar-lc3a4ngre-tecknad-bild-kopiera

2:a behandlingen

Det var med viss bävan jag såg dagarna närma sig den 18:e november – dagen för min andra cellgiftsbehandling. På ett sätt är jag tacksam för att tiden går snabbt, men på ett annat har jag minnet av första behandlingen fräscht i minnet. Jag är rädd för att bli lika dålig igen.

Dagen innan var jag på vårdcentralen och tog prover. De måste se att mina värden ökat tillräckligt för att klara ännu en omgång cytostatika.

På kvällen packar jag ner allt jag kommer att behöva på sjukhuset. Jag är nervös men förberedd.

Men tidigt nästa morgon väcks jag av ett samtal från onkologen. Det är min vänliga sköterska som berättar att mina blodvärden och vita blodkroppar fortfarande är för dåliga för att jag ska kunna få min behandling. Jag blir blek.
Blek och rädd. Men hon vill ändå att jag kommer in till Lund för att ta akuta prover och se vad som hänt under natten. Har jag tur har de ökat tillräckligt.

Samtalet gör mig stressad, orolig och plötsligt fungerar ingenting. Mina cancertankar tar över och jag ser inte klart. Happy kissar på golvet och Julia trampar självklart i det. Zack vill bara ha mangosmoothie till frukost och när han inte får det lägger han sig dramatiskt över bordet och gråter, samtidigt som han slår ut sin mjölk över mina viktiga sjukhuspapper. Plötsligt är alla vinterkläder försvunna och det finns bara en vante och en stövel.

”Zack, jag är helt säker på att du kom hem med två stövlar igår, var är den andra?”

”Mamma, jag är inte så säker.”

Mitt i allt kaos ringer mamma och är orolig.

”Va´rå dåliga provsvar, va händer nu´rå?”

”Mamma, jag hinner verkligen inte prata nu, jag ringer när jag är på väg in.”

”NEJ, du får INTE prata medan du kör!”

”Nähe?”

”Ah, det är nog bäst jag följer med ändå!”

Och innan jag hunnit svara har hon lagt på luren. Min bonusmamma Agge skulle följa med mig, och min vän Tanja skulle köra, eftersom Agge inte tycker om att köra på motorvägen.

Väl i Lund ska Timothy möta upp oss. Timothy är den ända av barnen som accepterat att följa med till sjukhuset. Förr eller senare ska alla barnen komma dit, för jag tror att det är viktigt för dem att se hur odramatiskt det är, och vilka fina människor som jobbar där. Jag vill att de ska veta vad som egentligen händer med mamma när hon försvinner iväg till det läskiga sjukhuset.

Jag hade dessutom bokat upp Timothy för samtal med en av de kunniga sjuksköterskorna. Så – när barnen väl var lämnade på dagis – klädda som barnen i filmen Banhof Zoo – stod alltså jag, Agge, mamma och Tanja på uppfarten, och Timothy väntade vid sjukhuset.

”Ok, jag kommer inte in på avdelningen med fem personer” protesterade jag. ”Var ska de hysa er alla, ska ni klättra upp i de andras sängar, eller?”

”JAG ska med” skrek Tanja och mamma i sopran-kör, och så blev det.

Älskade bonusmams åker med nästa gång.

Det var skönt att ha Timothy med mig. Då blev jag mig själv. Jag blev hans mamma istället för en patient. Jag var uppmärksam på hur han mådde, iakttog hans flackande blick och tog hans hand.

Akutproverna visade att jag låg två små, men betydelsefulle enheter över gränsvärdet för att få cytostatikan. Jag kände en glädje inombords och insåg hur orolig jag varit för att inte få min behandling, hur hemsk den än är. Jag visades in på mitt rum, och efter den formella hälsningsfrasen av sjukhuspersonalen och mitt stora följe, kröp jag ner i min säng.

Timothy satt vid sängkanten och iakttog tyst när de kopplade till cytostatikan. Jag var lugn, Timothy var lugn, men mamma och Tanja attackerade personalen med frågor:

”Hon äter sånadära sömntabletter” viskade mamma till Veronica som om hon nyss avslöjat att jag snortar heroin.

”Och så motionerar hon jätte mycket” instämmer Tanja nickande.

Veronica ler varmt och kärleksfullt mot mig. Jag ler tillbaka. Det gör inte Tim, han har dragit luvan över huvudet och tycker att det hela är ytterst pinsamt.

”Har ni inte några singel-chemo-men här på avdelningen?” frågar jag, vilket får Timothy att dra upp luvan igen och stirra på mig.

”Vad?” Säger jag.

”Du är sjuk!”

”Jag vet”

Det tickar från droppställningen, och för varje droppe känner jag mig mer och mer såsig och trött. Jag lägger mig ner och känner en huvudvärk pulsera från djupet av nacken. En värk som säger, det här har jag varit med om förr. Och jag gillade det inte!

Innan jag börjar må allt för dåligt skickar jag Timothy tillbaka till skolan. Han verkar stärkt av besöket och är lugn.

I bilen hem känns det som en svart slöja sakta dras över mig och mitt medvetande. Jag kan inte somna men inte heller hålla mig vaken. Samtalen i bilen är för mig osammanhängande. Miljön utanför fönstret är främmande trots att jag vet precis var jag är.

Jag stapplar in i huset och somnar genast. Under kvällen hör jag mina vänner tassa runt. Jag hör Cecilias röst, vet att Ninna är där – plötsligt har Tanja satt en tallrik med mat till mig. De kommer och går och avlöser varandra medan jag ligger i en dvala.

Jag är vaken en kort stund när Timothy tar fram sin gitarr och sätter sig och sjunger för mig. Det får mig att skingra tankarna och jag njuter. Inget får mig så tillfreds. Ninna och Cecilia sitter runt mig, och vi lyssnar tillsammans. Jag känner mig trygg.

Jag mår sämre än första gången, fast jag inte trodde det var möjligt. Jag kräker, har migrän, svettas och fryser. Yrar och inbillar mig att det var maginfluensavirus i droppställningen och inte cytostatika. Men jag lyckas somna in för natten och sover djupt fram till 03. Då väcks jag av en mardröm. Jag var Campell Scott, den döende cancerpatienten som Julia Roberts tar hand om, i Dying young.

På morgonen vaknar jag och känner mig mörbultad. Det känns som jag svalt en giftbägare… och det är ju faktiskt det jag har!

I köket finns vänner som fixar frukost. Jag äter lite grann men den stunden är allt jag orkar vara uppe – då kommer mamma och stoppar om mig, och jag somnar genast. Jag sover, slumrar, äter – sover, slumrar, äter. Jag hör vännerna avlösa varandra, de tassar tunt – tar hand om hunden och ser till att jag har allt jag behöver.

Pappas röst i hallen, ”sover hon?” och mamma berättar.

Jag är för trött för att öppna upp mina ögonlock men därunder gråter jag. Jag gråter för min ohyggliga hjälplöshet men också för den tacksamhet jag känner till alla de som ställer upp. Till de som finns i min omgivning, till de som hälsar och tänker på mig.

Jag känner en tacksamhet för alla som visar att jag fortfarande finns… fast jag bara ligger här… och är ingenting.

10257965_852602498106652_3569752957539724878_n

Hellre jag…

Var tionde kvinna i Sverige får bröstcancer!

Det innebär att om jag placerat mina systrar och bästa vänner i ett rum – hade någon av dem fått cancer.
Då brukar jag tänka – hellre jag än någon av dem!

Jag försöker resonera så när grubblerierna sätter in.
När allt känns förbannat orättvist och tårarna inte vill sluta rinna.
Dagar som denna, när jag sovit dåligt och immunförsvaret är sänkt, såväl för sjukdomar som för funderingar.

10 % av Sveriges kvinnor drabbas av sjukdomen och ändå vet forskarna inte vad det beror på.
Och jag måste erkänna…

Jag tycker det är jävligt orättvist att jag fått cancer!

När jag fick beskedet hade jag precis börjat hämta mig efter min skilsmässa.
Barnen hade börjat må bra och landat i våra nya liv och den nya situationen.

Det var liksom min tur att börja leva…

Jag har alltid varit noga med vad jag äter och stoppar i mig.
Jag har drivit en ensam kamp i familjen, mot E-ämnen, tillsatser och annat skräp, som idag finns omkring oss .
Ekologiskt och kravmärkt är en självklarhet, och jag skulle hellre ruttna bort i skit, än att tvätta mig eller mina barn i billiga Lidlprodukter.

Tonårsgrabbarna har parfymerat sig med Axe och jag har skrikit i skräck, och liknat det med radioaktivt avfall.
”NI KOMMER ATT FÅ CAAANCEEER!!!”

Jag köper nästan alla produkter från hälsokosten – städ, kroppsvård, mat och kosmetikaprodukter, eftersom jag tror att de kemikalier och tillsatser som de idag stoppar i allting – kan ge cancer, koncentrationssvårigheter och ett tredje ben.

Forskning visar dessutom att risken för bröstcancer minskar avsevärt om –

– man ammar
En av mina grabbar hängde i mina stackars bröst tills han var 15 månader och bröstvårtorna var långa som kospenar.

– man får barn tidigt
Jag hade två barn när jag var 22 år.

– man har stora bröst
På längden då eller?

– man äter p piller eller andra hormonpreparat
Jag åt p piller när jag var i 20 års åldern vilket gjorde mig helt sjövild. Efter att jag kastat en kökskniv efter min exman för att han fnissade åt mig när jag hade mens, slutade jag för all framtid att inta några som helst extra hormoner.

– man är överviktig
Jag har nog alltid trott att jag varit rund och bantat i sådär 30 år, men det har bara varit ett tecken på lite försvagad självinsikt.

– man dricker kaffe
En studie från 2011 visar att om man dricker mer än fem koppar kaffe om dagen, så mycket som halveras risken för att utveckla vissa former av bröstcancer.
Alltså jag är lärare! Jag gör inget annat på rasterna än kopierar och sörplar hinkar av kaffe.

Och jag får cancer?
Hallå liksom…

Det är inte så att jag önskar att skjuta över min diagnos till någon annan – men åter igen, jag tycker fasen det är lite orättvist.

Men det är uppenbart att cancer inte tar någon hänsyn!
Den drabbar rakt över – oavsett om man är småbarnsförälder, singel och nyskild.

Men jag kan inte hjälpa att fundera på vad meningen med allt är.
Vad var meningen med allt jag kämpade för, om jag ändå skulle få cancer?

Så jag lägger mig ner, försöker åter tänka – att om inte jag fått cancer hade någon av de fantastiska tjejerna i min omgivning fått det.
Så jag tar på mig offer-rocken och mår lite bra av att jag jämnar ut oddsen.

Men helt ärligt… fuck you fucking cancer.