Rädsla, ångest och insikt.

Dagarna efter cellgiftsbehandlingen blev fruktansvärda!
Jag bröts ner, slocknade och dog.

Det pågick en storm inom mig som jag inte kunde hejda. Tankarna slog som blixtar i huvudet och jag kunde varken styra dom eller min kropp. Det var destruktiva tankar som bröt ner mig och gjorde mig främmande för mig själv. Jag hamnade i ett mörker inom mig själv där jag inte kunde hitta ut.
Jag orkade inte kämpa mer, orkade inte hitta fler anledningar till att hålla mig positiv.

Jag drev runt, rastlös och okoncentrerad, rädd för mina egna grubblerier som ständigt låg i bakhuvudet, malde och ville fram. Likt en amputerad som inte kan sluta klia på det infekterade såret i stumpen, kunde jag inte låta bli att klia på de negativa, destruktiva tankarna.

Skräckslagen för att släppa lös ångestmonstret som låg och morrade i bröstet, redo att sluka mig undvek jag mina egna tankar. På natten låg jag vaken och förnekade min kropp sömn. På dagarna jagade jag runt för att undfly att bli ensam med mig själv.
Under mörkrets hundtimme låg jag vaken med svettig hud och hjärtklappning. Allt ont som hänt mig (eller någon annan) steg upp från mina sinnes mörker och all världens orättvisor låg mot mitt bröst.
Varje gång någon av dessa onda aningar visade sig förstördes jag. Jag grät, ryste och närma mig vad som skulle kunna kallas dödsångest.

Jag tappade all min styrka, all min glöd och envishet. För de som är mig närmst grät jag.
Medan jag sprang bort från mig själv, jagad och rädd – fångade de in mig – och jag kapitulerade.
Men jag gick ändå tillbaka till att vara världens ynkligaste och världens ensammaste. Inget kunde ändra det… oavsett hur många människor jag hade omkring mig.

Samtidigt pågick det en strid inom mig – mellan kropp och själ. Huvudet kändes ju klart men kroppen hängde inte med. Jag var för upptagen med att fly och blunda för att komma i håg min kropp och vad den egentligen blivit utsatt för. Jag ansträngde den och levde som dagarna innan cellgifterna. Allt för sent påminde den mig om sitt sorgliga skick och jag fick sätta mig bland flingpaketen på Ica och pusta ut.

Jag har fått en ihållande hosta, som plågar mig under nätterna.
I den tysta natten, under frånvarande av ljus funderar jag på om det kan vara metastaser i lungorna.
När jag reser mig för att hämta hostmedicin ser jag ett blåmärke på låret och tror genast att det är leukemi.
Så hade jag inte tänkt för ett år sedan, men nu är allt möjligt.

Faktum är att jag inte hade tänkt så för en månad sedan heller, men sedan det goda beskedet om att tumörerna krympt och att cellgifterna fungerar är det som om jag sänkt garden.
Innan stod jag offensiv och vägrade att ge efter. För varje smäll slog jag tillbaka dubbelt så hårt, jag vägrade vika mig eller ens fundera på konsekvenserna.
Men nu är det inte längre lika farligt att vara rädd.
Jag kan sänka knytnävarna och känna efter… och det som finns där är inte trevligt!

Ju närmare slutet jag kommer ju mer avlägset känns det.
Om tre veckor har jag min sista behandling, efter ytterligare tre veckor är det operation.
Det handlar alltså om sex ynka veckor, men det kunde lika gärna varit sex år, just nu känns det ingen skillnad.

Efter några dagar lugnar jag ner mig. Jag befinner mig fortfarande i ett mörker, men orkar inte längre fly. Jag har försökt dra ut på tystnaden så länge det varit möjligt, för i den finns sanningen. I det tysta runt omkring mig virvlar skuggor och rummet liksom fräser av eter.
Utan att jag kan hindra det bubblar det upp minnen, fragment och ångest. Jag låter dem komma fram, jag tillåter mig själv att tänka.
Jag minns lösa bitar, sekvenser och rädsla.
Jag minns känslan av overklighet, mammas tårar och pappas blick.

I ljuset från månen låter jag mig själv vandra tillbaka på den stig jag blivit påtvingad. Jag tillåter dörrar att öppnas, minnen att träda fram.
Jag har inte beviljat mig själv möjligheten att tänka bakåt utan har haft blicken fäst mot framtiden. Men cellgifterna utplånar alla celler, även hjärnans, och denna natt tillåter jag mig själv att minnas.
Minnena sköt upp ur det förflutna som ruttna, vassa pråmar och hemsökte mig genom att genomborra mina tankar.
De var som labyrinter som varken hade början eller slut, en mardrömslik arkitektur där det inte fanns någon väg ut.

Jag gråter stilla, och känner tårarna rinna ner i öronen och ut på kudden medan jag plockar fram den ena sjukhussekvensen efter den andra.
En bild av mamma som gråter vid min brits finns plötsligt hos mig. Har den funnits där hela tiden?
Timothy som skriker ut sin ilska. När var det? Var det innan eller efter de tog ut mina lymfar?
I ett slag är allt som bortblåst och jag tappar tråden och allt blir obegripligt. Sovrummet känns sterilt och hårt likt en operationssal.
Ju mer jag tänker ju mindre minns jag. Det blir rörigt i huvudet och jag andas allt snabbare. Paniken griper tag i mina fötter och drar mig sakta ner från sängen ut i mörkret.

Jag kokar, jag brinner – jag är eld.

Efter några dagar klingar gråten av, rädslan är kvar men den är hanterbar. Sakta, långsamt blir jag allt mer rationell och kan se mer nyktert på situationen.

Känslor och reaktioner måste få komma fram, jag kan inte förbjuda dem, då kommer jag att gå under. Men hur gör jag något jag inte själv förstår? Det måste väl krävas någon form av rationell bearbetning, men hur gör man det när jag inte vet vem jag är?
Ytterligare några dagar går, och jag njuter av insikten av att jag sakta hittar tillbaka till mig själv. Kroppen har tagit mer stryk än jag vill erkänna och jag tackar universum för att jag bara har en cellgiftsbehandling kvar för nu är jag slut.

Jag ska inte undvika tystnaden, stunder med mig själv, de nakna ensamma nätterna – för de går över.
Även om världen fortsätter utanför fönstret är min stund bara en flyktig fläkt av evigheten. Mitt i allt larm, all glädje och sorg, skratt eller gråt – mitt i allt detta pulserar våra människoliv.
Jag har lärt mig något viktigt den här gången. Cellgifterna påverkar min hjärna och jag blir sårbar, liten och förtvivlad – men det går över, och kvar står en starkare version av mig själv.

Bild 2015-01-24 kl. 15.09

Annonser

Femte behandlingen

Dagarna runt cellgiftsbehandlingarna måste jag ta 72 kortisontabletter!
Eftersom jag nu får maxdosen måste läkarna preppa mig med detta antiinflammatoriska läkemedel ifall min kropp skulle reagera mot medicinen.
Kortisonet gör mig fullständigt vild!
Detta steroidhormon har gjort att jag i natt sovit tre timmar. Klockan 02.00 låg jag och läste på om Isis. Klockan 04.00 gick jag upp och åt en hel back kinamat.
06.00 gav jag upp försöken till att sova och stack ut och sprang.
När min väninnas väckarklocka ringde och hon stapplade upp till det nybyggda kaffet, gjorde jag armhävningar i vardagsrummet.
Hon hällde upp en kopp kaffe och satte sig stoiskt i soffan.
Efter en stunds tystnad konstaterade hon stilla att; ”ja, här tar vi vara på tiden!”

Då jag körde till sjukhuset kände jag mig som en duracellkanin på LSD. Jag körde om bussar som gick för långsamt, körde mot enkelriktat och tutade på polisbilar.
Jag är ganska säker på att jag egentligen inte borde köra alls.

Idag har jag fått min femte cellgiftskur. Den näst sista… det är viktigt och kan inte sägas nog gånger – den näst sista.
När jag ligger i sjukhussängen är jag speedad på kortisonet, men samtidigt klen av sömnbrist. Jag känner mig som en origamisvan som hade krossats under minsta press.
På sjukhuset ser jag mig i spegeln och inser att jag fått på för mycket underlagskräm och ser ut som Donatella Versace. Jag måste sluta sminka mig i mörker.
Det blir inte bättre av kontrasten till min flint som lyser som en glödlampa, jag skulle tro att den syns från månen vid det här laget.

Under morgonens joggingtur noterade jag cypresserna som stod som förkolnade rester längs vägen. Trots att det bara är slutet av januari och slasket stänker upp på mina ben vill jag inbilla mig att jag känner våren närma sig (om jag verkligen, verkligen vill).
Jag springer där det är ljust och befolkat eftersom jag är rädd för illgärningsmän som ska attackera. Egentligen tror jag på en god värld och inte att det lurar ondska bakom varje hörn, men rädslan finns där lite ändå.
Tydligen ska det stå ”var inte rädd” 366 gånger i bibeln. Det var någon uttråkad munk som räknade. Det kanske är värt att tänka på och kanske t.o.m kontrollräkna (om jag nu orkar läsa bibeln igen…)
Förresten tycker jag synd om förövaren om han fått tag på mig. Så snopet liksom – ett offer som ser ut som en gammal sushi…

På tal om världens godhet, jag vill inte på något sätt framhäva mig själv i någon form av from goody, goody dager där jag springer omkring som Jesus och vänder andra kinden till och ler hela tiden.
Under de perioder jag inte själv tränar kan jag erkänna att jag innerligt ogillar att höra om andra som gör det.
Jag blir avundsjuk, tycker de är sjuka i huvudet, hurtiga och bara plågar mitt dåliga samvete.

Nu vet jag att min blogg handlar mycket om träning, och till viss del är jag ledsen för det. Det måste vara sanslöst tråkigt för dig att läsa om.
Men träning för mig är annorlunda och det är min verklighet just nu och därför det jag skriver om.
Det handlar inte om att skaffa mig god hälsa eller en fast fitnesskropp – det handlar om att överleva!
När jag står på löpbandet blickar jag ut genom fönstret, ut till framtiden.
Utanför är det mörkt men i fönstret ser jag inte min egen spegelbild, jag ser mig själv ligga i sjukhussängen på onkologen med cytostatikan droppande in i min kropp.
Den hjälplösa bilden gör mig så arg och provocerad att jag kan springa flera kilometer till. Jag blir förbannad och ledsen och träningen ger utlopp för det.
När jag tränar bearbetar jag min sjukdom och allt som hänt mig.
Min familj är orolig för att jag tränar för mycket, men jag lyssnar på min kropp och försöker hålla igen.

På det senaste läkarbesöket berömde överläkaren mig. Hon var imponerad över att jag klarade av att vara så aktiv. Jag svarade henne att jag var tacksam för att jag mådde så pass bra.
”Men ska jag vara ärlig Jenny, tror jag att 50 % handlar om ren vilja”, svarade hon mig.
Jag blev smickrad av hennes beröm, men kunde inte ta det åt mig.

För det är inte min ära – det är din! Allt kraft och ork kommer från dig.
Från dig som läser min blogg, ler när jag möter dig, skickar uppmuntrande sms, meddelande och tankar.
Jag kan inte beskriva hur mycket kraft och stöd jag får från dig. Utan det hade jag inte klarat av att vara så aktiv som jag är, det vill jag att du ska veta.

Samtidigt kan svåra situationer lätt drivas till ytterligheter. Saker och ting ska vara svart eller vitt, påtagliga och konkreta.
Man ska inte vara pigg när man har cancer och det finns de som sagt till mig, att jag inte borde fokusera på att träna utan vara tacksam om jag blir frisk och nöja mig med det.
De personerna har jag lust att kasta en hantel på.
För mig har dessa två saker smälts ihop till att bli en och samma sak.
Ytterligheter är destruktivt och oödmjukt. Vi borde se alla företeelser, mellan marken och stjärnorna som någon som kan gynna och lära oss något nytt.

Jag tänker inte låta mina förutsättningar bestämma hur jag ska leva. Jag bestämmer det själv!
Vill jag ta en promenad tänker jag inte låta muskelvärk eller inskränkta tankar hindra mig.

Tillbaka i sjukhussängen, hög på kortisonet hade jag glömt hur dåligt jag mår av cytostatikan, och plötsligt ber mamma mig att lägga mig ner.
Då har huvudet länge bultat av smärta och jag kisar och sluddrar.
Jag trött och illamående, men så förvirrad att jag inte förstår det.
Jag har inte tid att sova, jag letar cateringfirma till min ”fuck cancer fest”.
Alla tre doser har snart runnit in i min kropp och droppåsarna hänger som tomma urinpåsar ovanför mitt huvud.
Utan att märka det somnar jag bland alla anteckningsblock och pennor.

Jag vaknar hemma, framför öppna spisen och tänker nu är det bara en kvar.
Bara en behandling kvar…

Brun som Donatella

Brun som Donatella


På med gym-mössan, och igång.

På med gym-mössan, och igång.


P.g.a min picc-line får jag inte lyfta med vänsterarmen. Innan det här är klart kommer jag att ha armar som en tennisspelare från 80-talet

P.g.a min picc-line får jag inte lyfta med vänsterarmen. Innan det här är klart kommer jag att ha armar som en tennisspelare från 80-talet


[/caption]
06.00 Hög på kortison

06.00 Hög på kortison

"Undra vad alla andra gör idag?"

14.00 på onkologen ”Undra vad alla andra gör idag?”

Tankar kring operation och städning

En vecka av barn, bak, bajs och biblioteksbesök är över. Idag åker barnen hem till sin pappa.
Jag njuter när jag sitter framför öppna spisen och tittar på Historieätarna i lugn och ro.
Utan att bli avbruten myser jag av mitt kaffe och plöjer igenom avsnitt efter avsnitt.

Jag är tacksam för att jag, utan dåligt samvete, kan känna tillfredställelse när barnen är borta. Likaså är jag glad för min förmåga att njuta av ensamheten, lugnet och tystnaden.
Det har inte alltid varit så!
Strax efter skilsmässan saknade jag barnen så det gjorde ont i mig och jag blev rastlös av att vara ensam och kände mig orolig och stressad.
Nu kan jag njuta storartat av den tid som är given, bara till mig och dem jag vill ägna den åt.

När jag känner för det ska jag styra upp hemmet som efter en barnvecka ser ut som Jerusalems förstörelse.
Försiktigt öppnar jag tonåringens garderobsdörr, rädd för att något levande ska attackera.
Jag kallar garderoben Bermudatriangeln eftersom det man lägger in där ofta försvinner, lite grann som en walk away closet.
Men min filosofi har alltid varit ”syns det inte så finns det inte” så jag stänger garderobsdörren igen och går vidare till toaletten som min äldsta tonåringen disponerar över själv. Jag stannar i dörren och tittar ut över havet av fuktiga handdukar. Det är hit handdukar kryper för att dö, så jag stänger den dörren också.

Men jag ska inte skylla allt på mina barn.
Solen lyser obarmhärtigt och avslöjar alla skitiga fönster, och dammiga fönsterkarmar. Varför envisades jag med att ha allt ”nordiskt vitt” så varenda fläck syns?
Längs golvlistorna har det samlats dammråttor, stora nog till att äta upp katten, så jag plockar upp henne och återgår till min fåtölj vid öppna spisen.

På måndag är det dags för näst sista cellgiftsbehandlingen.
Samtidigt som jag längtar och fantiserar om den allra sista kan jag inte förstå att jag redan kommit så här långt.
Under veckan som gått har jag haft samtal med min läkare rörande den kommande operationen. När cellgiftsbehandlingarna är färdiga ska de skära ut min tumör, frågan är bara hur.
Det verkar inte som jag har så mycket att säga till om, kirurgerna är de som bestämmer och deras vilja är allt och min lag.
Jag vill träffa kirurgen som ska operera mig för att framföra min åsikt och önskan, men det verkar på gränsen till omöjligt. Inte förrän det är dags för själva operationen och alla beslut är fattade får jag träffa denna halvgud.

Jag vill inte behålla mina bröst, jag vill att de tar bort båda så risken för återfall blir mindre.
”Tyvärr, kirurgerna följer socialstyrelsens riktlinjer och tar inte bort friska organ” svarar min läkare bestämt.
Jaha… och så var det tydligen med det!

Jag känner mig kluven inför denna situation.
Egentligen litar jag på läkarna och bryr mig inte om vilken sorts operation de gör, så länge jag blir frisk. Men en liten del i mig har vaknat och blickar framåt. Den delen tänker på mig som kvinna, som singel – på brösten som kvinnliga attribut – även om jag inte känner så nu.

I nuläget, vilket tydligen kan ändras, vill kirurgerna bara ta bort den sjuka delen men spara själva bröstet. Då måste jag dock få strålning i tre veckor efteråt. Väljer jag att operera bort hela bröstet slipper jag strålning…
Om jag nu kunde tänka mig att ta bort båda, borde det kanske framstå som en lättnad att bara ta bort ett, men det känns på något sätt märkligare – mindre symmetriskt på något sätt. Estetiskt sätt inbillar mig att det kommer att se mer vulgärt ut med avsaknaden av ett bröst än av två…

På måndag, i samband med att jag får behandlingen ska läkarna även passa på att ta ett blodprov för att se om jag bär på den ärftliga cancergenen. Om så är fallet, är det ingen diskussion – då opererar de bort båda brösten eftersom risken för återfall är större. Trots att jag blir prioriterad dröjer svaret till veckan innan operationen.
Självklart hoppas jag inte att jag bär på genen eftersom det innebär andra sorters risker, både för mig, mina släktingar och inte minst för mina barn.
Samtidigt hade det varit så skönt att slippa diskussionen. Det hade varit en lättnad att veta vad som ska hända med min kropp om sex veckor.
Efter genomlidit detta finns det faktiskt en liten önskan om att jag kunde, under rimliga gränser, möjligen belönas med en liten delaktighet i styckningen av min än så länge yppiga lekamen.
Men på samma sätt som kirurgerna plockar bort min tumör plockar de också bort det högmod jag har kring tron om att få bestämma över min egen kropp.
Sorry liksom, så naivt av mig…

Nåväl med båda mina bröst ännu intakta är det faktiskt dags att ta ett språng över oceanen av skitiga handdukar, och hoppa in i duschen för att förbereda mig för fredagkvällen. Efter duschen får jag väl torka mig med hushållspapper.
I morgon, kanske jag tar itu med städningen. Eller inte. Till skillnad från cancer kan jag ju själv bestämma när och hur jag tar bort det.

I veckan blir Zack sjuk och får stanna hemma från dagis. Då går vi till kondis och avnjuter kakbuffé

I veckan blir Zack sjuk och får stanna hemma från dagis. Då går vi till kondis och avnjuter kakbuffé

 

Tillbaka på dagis tar det alltid evigheter att hämta; "men mamma ser du inte, jag är en sköldpadda! De går JÄTTE långsamt!"

Tillbaka på dagis tar det alltid evigheter att hämta;
”men mamma ser du inte, jag är en sköldpadda! De går JÄTTE långsamt!”

 

Under veckan får vi äntligen till ett kalas för prins Zack

Under veckan får vi äntligen till ett kalas för prins Zack

 

... och jag hinner träffa andra, älskade syrran, som ska få sin dotter ungefär samtidigt som jag får nya bröst.

… och jag hinner träffa andra, älskade syrran, som ska få sin dotter ungefär samtidigt som jag får nya bröst.

 

En gång kvarterets drottning. Nu ligger hon mest framför brasan och slöar... lite grann som sin matte.

En gång kvarterets drottning. Nu ligger hon mest framför brasan och slöar… lite grann som sin matte.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

I flera timmar kunde jag leva på måndagens glädjebesked. Att få reda på att tumörerna skrumpnat ihop till små tvättsvampar gjorde mig till en ny människa, och jag kan inte nog förklara med vilken kraft!
Jag skrattade högt, fick energi och var nästan mitt vanliga jag.
Men redan på natten gjorde sig min fiende påmind. Det var som om cancern satte in en offensiv för att visa att den ännu inte var besegrad.

Natten blev fruktansvärd.
Det upplevdes som jag kokades levande.
Jag låg endast iförd min födslodräkt, under ett öppet fönster och kände hur min hud brann.
Huvudet bultade av smärta när jag stapplade runt i mörkret.
Natten gav inte många timmars sömn och när jag vaknade på morgonen kändes huden som tunn papp runt skelettet, med en muskelmassa likt en fågelunges. Jag hade ont i lederna och vid minsta ansträngning fick jag näsblod, vilket påverkade mig mycket eftersom jag aldrig haft det tidigare. Det kändes som den utmärkande egenskapen för cancer.

Jag ville vara pigg och levnadsglad, men jag orkade inte.
Människors hälsningar bar mig dock. Det var många som gladdes av den goda nyheten och det lyfte mig. Det påminde mig om att fortsätta kämpa.
Så alla ni… återigen – tack!

På fredagen kom barnen och det var dags för ”mammavecka”. Även om jag var trött och hade ont såg jag fram emot att få hem dem och blev piggare vid tanken på allt kul vi skulle göra tillsammans.
Jag började dagen med att gymma två timmar.
Efter en liten uppfriskade diskussion med min exman om en lampskärm, åkte jag sedan och storshoppade. Jag köpte clementiner, mellanmjölk, en ny lampskärm och fyllde kylen med kött-och-potatis-mat.
Hämtade den yngsta kullen på dagis och väntade in den äldsta från skolan.
Inom några timmar hade jag en treåring som i smyg målade sig med mitt nagelack, en sexåring som klippte av blommorna (för att de, citat,”såg gamla ut”) en 17:åring och en 14:åring som diskuterade (hetsigt) vem som tömde diskmaskinen senast (jag).
Huset vändes upp och ner och kändes plötsligt mycket mindre än de dagar då jag och syrran bor själva.
När middagen serverades var det i vanliga ordning som om Finska vinterkriget bröt ut.
Det är som att servera i en lejongrop där tonårspojkarna beter sig som om de varit utsatta för svält och därför kastar sig utsvultna över kastrullerna.
Julia slår ut sitt vattenglas medan Zack oavbrutet pratar i mitt öra om möjligheterna till att förvandla sig till en enhörning.
Jag låter vattnet rinna över bordet medan jag häller upp ett nytt glas till henne och nickar åt Zack för att visa att jag lyssnar – vilket jag inte gör. Jag låter Timothy och Benjamin tömma grytorna, och Zack prata vidare.

Jag vet inte om det är för att de bor hos sin pappa varannan vecka eller om cancern gett mig andra värderingar, men vad spelar saker egentligen för roll?

Vad spelar det för roll om Zack och Julia inte äter så mycket som jag tänkt mig? Jag kan ge dem en macka efteråt, det är ingen katastrof.
Varför ska jag avbryta Zack i sin berättelse för att tvinga honom att äta, när han har så mycket att säga? Han kan äta mer senare.
Ordningen måste inte vara exakt som jag tänkt mig, så länge ungarna är friska och lyckliga.
För mig känns det viktigare att vara en närvarande mamma än en som lagar mat i timmar för att sedan tjata sönder den så de inte vet vad den smakade.

Det blev inte mycket träning under helgen. Men alla som har småbarn vet att en utedag kan jämföras med vilket maraton som helst!
Innan man fått på allas overaller, vantar och mössor, är det någon som är kissig och måste ta av sig allt igen. När alla barn är ute rinner svetten under ullmössan och då ska man rusa efter en cyklande sexåring utan självbevarelsedrift samtidigt som man knuffar en barnvagn med en treåring som kör pinnar i hjulet.

Men jag är i rätt dåligt skick nu!
Jag har tappat nästan alla mina ögonfransar, allt mitt hår och får inte riktigt ordning på mina blodvärden. Jag har ont i kroppen och är ständigt trött. Magen strular och jag har en ansiktsfärg som i jämförelse får Marilyn Manson att se solbränd ut.
Detta har min läkare förberett mig på. Det var väntat att jag skulle bli tröttare och allt mer medtagen för varje behandling. Men i vanlig ordning trodde jag att om jag bara kämpade emot skulle jag klara att slå det ifrån mig. Men jag märker nu – kroppen orkar inte mer…

”Du är fin, du ser bara lite luggbiten ut” tröstar mamma.
”Du är skitsnygg, du ser bara lite medtagen ut” försöker syrran och när de två säger så – då vet jag att det är riktigt illa…
Men jag försöker hålla ut. Försöker påminna mig om att jag är i slutkampen.

Till våren när jag är klar med alla behandlingar, när operationen är gjord och mitt hår börjat växa, då ska jag ställa till med en magnumfest. Det ska vara en ”fuck cancer party” fast med gladare namn, typ ”I´m still alive and I´m happy”. Alla som varit med mig på resan ska vara där.
Vi ska dansa och fira till dagbräckningen.
Pappa, bonusmamma och jag har börjat planera festen och det är kittlande att tänka på att det är inom en rimlig tidsgräns. Tankarna och planerna kring den håller mig igång nu.

”Jag måste ha dj, lokal, hyra ljus och musikanläggning” jag räknar på mina fingrar.
”Oj, oj, oj, det här låter dyrt” mumlar pappa nervöst.

På söndagkvällen kom jag faktiskt iväg till gymmet.
Då kom en man fram till mig. Han hade läst min blogg och undrade om han fick ställa några frågor. Han hade precis fått cancer och var orolig inför behandlingarna med cellgifter.
Vi pratade en lång stund.
Jag delade med mig av mina erfarenheter och gav honom tips.
När jag berättade för mamma om mötet slog det mig hur skönt det var att kunna vara den som snart kan se på cancern i bakspegeln och prata om sjukdomen i imperfekt.

”Ja, Jenny” svarade mamma, ”det är framtiden – den är här nu”.

Det är då ok med en kropp som närmar sig bristningsgränsen, för i den brinner en odödlig, segrande själ som bara väntar på att få detonera i glädje och lust.
Två månader kvar.. bara två…

Men först är det en natt kvar innan Julia vaknar och väcker Zack. Jag måste sova nu så jag är utsövd till morgonen, så jag vaknar innan de börjar tatuera varandra, eller ännu värre – tatuera syrran när hon sover!

Lördagsutflykt med barnen

Lördagsutflykt med barnen


Stackars skånska barn. Får leka i snöresterna från ishallen

Stackars skånska barn. Får leka i snöresterna från ishallen


Lördagsmys hos fina vänner

Lördagsmys hos fina vänner


Fast jag orkar inte så mycket...

Fast jag orkar inte så mycket…


Här är en som kan vara vaken länge (fast det är ju lätt när man sover halva dagen)

Här är en som kan vara vaken länge (fast det är ju lätt när man sover halva dagen)


På gymmet med smårbarn...

På gymmet med smårbarn…


Då blir det lite så här...

Då blir det lite så här…


Syrran tränar rygg! (Hon kommer döda mig för det här fotot, men det är så värt det)

Syrran tränar rygg!
(Hon kommer döda mig för det här fotot, men det är så värt det)

Resultat?

Det var på måndagen jag skulle in och göra mitt andra ultraljud och mammagrafi för att se om cancertumören minskat.
Eftersom läkarna ändrat min medicin och satt in starkare doser efter uteblivet resultat av de första, var det en viktig undersökning och ett avgörande resultat, åtminstone för mig och de som stod mig nära.

Jag var nervös och orolig, sov dåligt på natten och grubblade. Vad skulle läkarna göra om min cancer fortfarande växte och spred sig, trots att jag nu prövat två olika mediciner.
Jag oroade mig för mamma och syrran som satt i väntrummet, för mina pappor som väntade hemma, småsyskonen och bonusmamma – alla de som ville att det skulle gå väl. Alla de som behövde höra från mig att cellgifterna funkat och att cancern minskat.
Jag ville så gärna de dem det beskedet.

Under helgen höll jag mig sysselsatt.
Trots trötthet och värk tränade jag varje dag. Jag hängde hos exmannen och bakade med mina barn. Byggde lego med yngsta sonen och gick på sminkparty med mina vänninor.
Tog ett joggingpass till frukost, sköljde ner med en öl och åt pizza till kvällsmat. Total dekadens men jag mådde bra.
Jag gjorde det jag tyckte om, och lyckades förtränga undersökningen.
Ända till söndagmorgon…

Utanför fönstret stormade Egon och ansade varje björk på gamla grenar.
I posten hade jag fått från Lions att de hämtar upp gamla, uttjänta julgranar för en ynka kostnad på 40 kr.
Toppen tänkte jag, som fortfarande har 2013:s gran gömd i grannens häck.
Självklart glömde jag att ställa fram granen och kom inte på det förrän sent på lördagsnatten. När jag gick ut för att dra fram granen hade det blåst bort.
Det hade ju egentligen inte gjort någonting, problemet kunde ju varit löst där, om det inte varit så att min lata syrra kastat ut vår gran med julgransfoten kvar på.
Så jag slängde på mig vinterjackan och begav mig ut i mörkret på julgransjakt.

Få väder provocerar mig så innerligt som blåst!
Jag kan stå ut med hagel, ösregn och bitande kyla – men blåst…. Jag hatar det! Det känns som hela mitt väsen blåser bort. Jag blir urlakad på något sätt och tappar fästet.
Det gör mig vansinnig.
Så, arg, blind och blåst vimsade jag runt i mörkret och kände med fötterna efter granen. Jag hittade inte det, men jag hittade Benjamins basketboll…
Jag satte foten på den, försökte hitta balansen, men foten följde med bollen framåt och benet tog ett kliv på två meter och resulterade i ett spagatsprång ner i det vattendränkta gräset.
Mössan flög iväg och jag svor.

Här låg jag nu ensam i mörkret. Våt och sur med regn mot mitt skalliga huvud och benet i en osund yogaställning.
Men utan att jag kunde hindra det bubbla det upp ett skratt från strupen. Detta var fan det eländigaste jag varit med om, och jag låg där i regnet och skrattade åt bedrövelsen.
När jag linkade in i huset med en muskelbristning i låret, var granen med tillhörande julgransfot, fortfarande försvunnen, precis som min mössa. Jag var iskall, dyngsur och fortfarande lite skakad av fallet.
När jag vaknade dagen efter var mitt högra ben stelt och kändes som en protes som stod av sig själv och det tog ett tag innan jag kom ihåg varför. Att jag irrat rundor i mörkret, i jakt efter en julgran kändes overkligt. Hade det inte varit för att benet gjorde ont, hade jag nog trott att det var en dröm.

När jag kom till gymmet var det uteslutet att jogga och jag tog en rejäl powerwalk på löpbandet istället. Jag höjde bandet och ”gick i uppförsbacke” och musklerna skrek.
Medan minuterna tickade iväg och svetten porlade tänkte jag på nattens granjakt och jag såg framför mig hur jag satt i gräset, i stormen och skrattade. Jag log åt den inre synen och stod där på löpbandet och fnissade för mig själv.

Att ha förmågan att skratta åt saker som är svåra är en lycka och en gåva. Var hade jag varit idag om jag inte kunnat det.
Jag tror att min fallenhet att skratta gör mig klokare, det hjälper mig att lösa mina problem – när jag skrattar åt dem. Det är som smörjmedel för mitt inre, som yoga för själen.
Att skratta åt missöden är att förminska dem.

Jag vet att min humor ibland väcker anstöt och att vissa kan tycka att jag är makaber som skämtar om allvarliga saker. Men det är inte min mening att provocera, inte varje gång i alla fall, utan det är mitt sätt att hantera och bearbeta.
Jag skrattar och driver mer åt mina problem än gråter åt dem.

På måndagsmorgonen vaknade jag efter en sömnlös natt. Det kändes som min kropssklocka stod på fyra på morgonen.
När jag svängt benens över sängkanten tittade jag på Tarotkortleken jag fått av min svägerska i julklapp. Jag tog korthögen, blundade och drog ett kort:

Fear
”But the angel sed to them, – Do not be afraid”

Jag tittade på kortet och kände gråten i halsen. Det var precis det kortet jag behövde och jag höll det intill mig. Utan att jag vågade acceptera känslan, fanns det en visshet inom mig att det skulle gå bra idag.
Jag skulle inte vara rädd!
Jag bar med mig kortet hela dagen.

Med varsin take away kaffe körde mamma, syrrorna och jag in till sjukhuset. Mamma hade inte heller sovit under natten.
När vi satt i väntrummet var jag rastlös och orolig. Jag ville bli inkallad och få min dom direkt.
När de ropade upp mitt namn var jag redan på väg upp på britsen innan sista stavelsen var sagd.

Det var mörkt och kallt i rummet, jag låg med bar överkropp och andades med små, snabba andetag.
Läkaren var tyst och undersökte mig med ultraljudsapparaten systematiskt. Jag blundade och väntade…
Tog ett djupt andetag och tänkte på tarokortet. Var inte rädd.
”Jag ser ingenting” sa han till sist.
”Vad menar du?” frågade jag som vet att mina bröst är svåra att undersöka. Jag blev frustrerad av att inte förstå vad han sa och undrade om de hörde mitt hjärta bulta i det tysta rummet.
”Dina tumörer har krympt, det är bara rester kvar”.

Då började jag gråta.
Jag la upp ena armen över ansiktet och grät så jag skakade.
De avbröt undersökningen och tröstade mig. Undersköterskan kallade mig ”lilla gumman” och gav mig en servett.
Jag grät mer än vad jag visste jag behövde. Det forsade som floder och jag kunde inte hejda det.

Innan jag lämnade dem omfamnade jag både läkaren och undersköterskan, sprang sedan ut i väntrummet.
När jag såg mamma brast jag ut i gråt igen, och hon kastade sig skräckslagen upp.
”Tumörerna är nästan borta” hulkade jag fram och trillade i hennes famn. Syrran omfamnade oss och de började också gråta.
Vi stod länge och grät tillsammans. Ibland övergick gråten till skratt och det smittade. Vi grät och skrattade samtidigt och det var makalöst fantastiskt.

Det fanns inga ord som kunde ersätta den gråt som behövde komma ut och den återkom flera gånger. Eftersom jag bara gråter av lättnad och glädje kom även den sorg jag lagrat av oro i månaders tid. Det var en förlösande, underbar känsla.
När vi reste oss för att gå, upptäckte jag de andra kvinnorna som skräckslagna satt i väntrummet och låtsades som de inte existerade.
Jag vet inte varför de var där, men de fick en inblick i allvaret av varför jag var där i alla fall.

Resten av dagen var jag i ett glädjerus. Jag kände energi, eufori, lycka och framtidstro.

Jag är snart framme vid den här resans slut och nu vet jag att den kommer att sluta väl.
Jag känner mig tryggare och gladare än vad jag gjort på flera månader.
På kvällen var jag fortfarande i en lyckoyra men också känslomässigt dränerad.
Jag var helt slut.
Helt utmattad.
Helt kraftlös
men så fylld av lycka.

Leende ska jag sova, bland pärlor och stjärnor med drömmar som lyser, och tindrar över en ensam julgran i mörkret.
Mitt hjärta förbinder alla sår och jag känner livet spritta otåligt inom mig och det är nära nu…
Så nära.

Sminkparty med tjejerna. Vilken färg är Cecilia - varm eller kall?

Sminkparty med tjejerna. Vilken färg är Cecilia – varm eller kall?


 Sminkparty En haklapp värdig en drottning.


Sminkparty
En haklapp värdig en drottning.


Sminkpartyn kan vara riktigt utmattande...

Sminkpartyn kan vara riktigt utmattande…


Kvinnan med världens längsta panna väntar på att bli sminkad

Kvinnan med världens längsta panna väntar på att bli sminkad


Nysminkade brudar... redo att natta barn och köpa mjölk på Ica...

Nysminkade brudar… redo att natta barn och köpa mjölk på Ica…


Syrran fixar "firar-fika" till kvällen

Syrran fixar ”firar-fika” till kvällen


Skål! I´m in command.

Skål!
I´m in command.

Workout, drill och sondmatning

Dagen efter behandlingen vaknar jag långsamt. Det tar tid för huvudet att släppa sömnen och acceptera att det är dag. Trots att jag sovit mer än elva timmar känner jag mig kraftlös och matt. Det värker i ryggen och knäna känns svullna.
Men jag reser mig långsamt och inser att jag överlevt ännu en behandling,
och nu… nu är det bara två kvar!

Jag stapplar omkring en stund, målar dit ögonbryn och låter hjärnan komma i kapp, sen fylls köket av vänner.
Jag andas ut när de är där och glömmer bort min ömkliga kropp. Jag sitter vid bordet och iakttar dem stöka runt i mitt kök och ordna mat.
Vi äter, reflekterar över det senaste och planerar framtiden.
Jag gläds åt det som ska komma och jag upplever en längtan efter våren långt över det vanliga. Under hela mitt liv har ingen vår varit mer efterlängtad och åtrådd.
Just nu, när vintern har sitt hårdaste tag om jord och hjärta, i en värld som känns oförmögen att någonsin mer låta blåsippor och bin komma fram, känns våren oändligt avlägsen.
Men trots att den överraskar oss varje år, vet vi att den kommer, och i takt med att träden får knoppar ska jag få nya lökar.
Men i år handlar längtan inte om ljuset som ska återvända eller värmen från solen. Om allt går som det ska kommer nämligen påsken att få en helt annan uppståndelse i år.
Min!
Våren förknippas med förnyelse och pånyttfödelse, och när den första sädesärlan visar sig på himlens isblå tak, kommer ni höra mitt Ronjaskri eka mellan hustaken. Men mitt vårskri är inte för att väcka våren, det ska vara ett glädjetjut över att jag överlevt min cancer och för att behandlingen äntligen är över.
Jag ska skrika av glädje, gråta av lättnad och omfamna mina barn. Sen ska jag att ta på mig min paljettklänning och dansa disco hela natten!

Men samtidigt har främmande frågor och tankar börjat gro inom mig. Ett litet dåligt frö jag inte kan plocka eller förstå vad det ska resultera i, men det har väckt något.
Är det insikt eller oro? Är det kunskap eller förståelse?
Kanske har vetskapen om att jag faktiskt har cancer börjar sjunka in.

Jag känner ett vemod och en rädsla som jag inte känt tidigare.
Jag är orolig för vem jag ska vara när cancerresan når sitt slut. Vem jag ska ha förändrats till.
Redan nu kan jag uppleva mig borttappad i mig själv och inte riktigt känna igen mig.
Jag är tystare, lite mörkare och inte lika extrovert. Kommer det att bli värre eller gå över?

Samtidigt som jag längtar fasar jag för operationen. Tänk om de öppnar upp mig och hittar fler cancerceller där inne och jag får vakna upp efter narkos till en sämre diagnos än den jag somnade till.

Dessutom börjar jag bli rädd för att få återfall…Från att existera och leva ett liv där cancer var otänkbart, går jag nu omkring och är rädd för att få det igen.
Tanken på att bli friskförklarad, andas ut och låta håret växa – för att ett år senare börja om denna fasansfulla resa – är en tanke som får mig att må illa.
Tänk om det är livmodern som blir drabbad nästa gång, eller äggstockarna, och jag blir en av dem som kommer att få leva resten av livet med cancer och allt vad det innebär.
Successivt kommer läkarna att plocka bort kroppsdel efter kroppsdel, medan jag tynar bort inför ögonen på min familj. Till sist kommer jag bara bestå av en cancerfri torso, utan bröst.
Om det sker – stoppa mig i en koffert och släng den i sjön.
Jag har en HER2 positiv bröstcancer vilket innebär en mer aggressiv form med ökad risk för spridning och återfall, vilket gör att ovanstående scenario inte är helt otänkbart.
Det är därför jag har bett läkarna operera bort båda mina bröst, även om jag bara har cancer i ett av dem.
”Varsågod, ta vad ni behöver” sa jag till läkaren och peka på båda mina bröst, ”och för all del, skrapa gärna ur hela kvinnomagen när ni ändå är igång. Jag har både fött och ammat klart. Något annat ni behöver – en fot eller ett öra?”
Läkaren rörde inte en min.
Med tanke på samtalets karaktär kände jag mig rätt cool och avslappnad, men läkaren var inte imponerad .
”Vi kommer inte att operera bort din friska livmoder.” Svara hon stilla medan hon gjorde en anteckning i sina papper (kollrig patient med sinnesrubbad inställning till sin kropp)
”Nähä? Då ses vi här om några år igen då?” svarade jag trotsigt.
Hon svarade inte på det heller.

Ända till nu har jag trott att cancern bara skulle tvinga mig att ta en intermission i livet. Att jag skulle trycka på paus under tiden behandlingarna pågick men sedan gå tillbaka till mitt liv som det var innan. Jag var naiv och trodde att livet, jag och min omgivning skulle vara densamma som innan denna hårda upplevelse.
Men jag börjar inse att det inte kommer att vara så enkelt.
Världen kommer inte att vara densamma, för jag är inte det.

Två dagar efter cellgiftsbehandlingen drar jag på mig vinterjackan och tar en promenad. Det känns som höft och lårben ligger direkt mot varandra och jag går stolpigt och stelt.
Kroppen skriker och jag blir andfådd, men jag klarar fyra km och kan njuta av solens D-vitaminer och värmen i ansiktet.

Under skilsmässan gick jag ner i vikt och blev alldeles för smal.
I oktober, var jag knotig och tunn och hade ett midjemått som fått Twiggy att bli grön av avund. När cancerdiagnosen var ett faktum fanns det därför inte mycket fett att ta av vilket gjorde framförallt mamma orolig.
Hon har tvångsmatat mig ända sedan oktober och hade nog helst velat operera in en sond som hon kunde fylla med grädde och margarin.
Jag känner mig som Marie Antoinette när hon matar mig med rosa bakelser. För mamma är lösningen på alla mina problem att se till att jag är ständigt mätt, helst stinn och välfylld som en Skånegås i november.
”Åh herregud, du kommer att rasa i vikt av behandlingarna” fasade mamma, medan hon rusade runt med kundvagnen, fylld till bredden av struvor och Budapestbakelser.
Min kyl hade gjort Willy Wonka avundsjuk…
Men tre månader och sex kilo senare börjar jag ifrågasätta mammas feedingtaktik.
Även om jag behövde gå upp till en något mer hälsosam matchvikt börjar jag inse att jag inte tappar kilon av behandlingen, tvärtom – den gör att jag går upp i vikt (den och att mamma lever som om varje dag vore internationella fetischdagen för bakelser)

Med tanke på mammas kärleksfulla kaloriterapi och cancerbehandlingens egenskap att bygga kilo är jag tacksam för min nytändning för träning.
Varje morgon tvingar jag mig av sängen för att antingen ge mig ut på en lång promenad eller för att sticka till gymmet.
Att träna har blivit som mitt livselixir.
För att tvinga bort illamående, grubblerier, muskelvärk och den eviga tröttheten, ser jag till att göra kroppen utmattad varje dag.
Och det hjälper!
Det håller mig pigg på dagen och trött på natten.
Så här i samma vecka som senaste intaget av cellgifter, känns kroppen främmande och stel. Leder och muskler ömmar och jag stolpar fram med korta, hårda steg. Men det finns ett muskelminne som gör att den snart blir varm och bekant.
Efter träning känner jag mig mer nöjd och tillfreds och det ger dagen mening.
När musklerna är trötta orkar jag inte grubbla eller vara rädd, jag kan bara känna tacksamhet för att ännu en sträcka på vägen blivit avbetad och jag är lite närmare målet.

Till våren, när jag är klar med behandlingen, vägrar jag att komma ut ur cancergarderoben skallig, fet, utan bröst och se ut som Barbapappa!
Jag vet, huvudsaken är att jag överlever, men det är lätt för dig att säga, som inte riskera att se ut som en stor, rund, kramgo marschmallows till sommaren.
(Mamma – visste du förresten att Barbapapa är en omskrivning av barbe à papa som är franska för sockervadd)

Så jag stoppar in hörlurarna, startar Alice in chains och stolpar iväg mot löpspåret.
Det är vinter och ett moln av fåglar med vingar av siden svävar ovanför mig, på den himmel som är djupblå.
Men snart är de där fåglarna återvändande flyttfåglar och med blicken fäst vid horisonten joggar jag mot våren.

"Gott och blandat" fixar middag

”Gott och blandat” fixar middag

 

Perukdag

Perukdag

 

Twiggy

Twiggy

10931551_279746238815741_5643695311058703575_n

Det går bra att titta men fråga hellre.

4:e cytostatika behandlingen

”Är det inte jobbigt att vara här?” frågar syrran mig försiktigt, som är med på onkologen för första gången.
Jag begrundar frågan.
Försöker se avdelningen med hennes ögon. Hon ser lite skrämd ut och tittar försiktigt in i salarna där skalliga, trötta människor ligger i sina sängar. De flesta vilar i fosterställning med huvud som ser ut som små pingpongbollar där de sticker upp under landstingets gula filtar.
Droppställningen tickar ovanför dem och det är tyst i rummen.
”Nä, här känner jag mig hemma” svarar jag.
Senare funderar jag vidare på mitt svar. Jag hade inte reflekterat över den känslan och det förvånade mig. Svaret kom spontant och definitivt.

Självklart är det här, bland kunnig personal med patientnära vård som jag känner att kriget mot cancern aktivt rasar, all övrig tid är bara en väntan på att få komma tillbaka och fortsätta striden.
Men det handlar om mer än det. Det är inte bara det medicinska som gör att jag känner mig hemma på denna märkliga plats.
Det känns äkta.
Här behöver jag inte spela något jag inte är – frisk! Detta är min gråzon, min fristad.

I morse delade jag väntrum med en kvinna som hade kort, kort stubb på huvudet. Hon var i 60 års åldern och våra blickar möttes. ”Vilket fint hår du har” beundrade jag, ”Visst är det!” strålade hon stolt. Vi pratade länge om hennes nya frisyr och hur lång tid det tagit för den att växa ut. Hon förstod min längtan efter hår och jag hennes stolthet.
Vi glädjes tillsammans, och det var ett vackert och äkta möte. Ett möte av den karaktär jag bara kan ha här.

Jag känner mig malplacerad ute i samhället med mina trötta ögon, bleka hy och skalliga huvud. Jag ser att folk tittar undrande och det känns som jag spelar frisk.
Som om jag egentligen inte passar in, eller bör vara där, bland alla krya och pigga. Som om jag är onödig på något sätt…
Jag känner mig olydig och tror att de som tittar dömmer mig för att jag inte låter mig inordnas under något sjukdomsprogram, att jag slår hål på den bubbla de har kring cancer. Att gå här och förneka cancer och vara ute och röra sig fritt, hur som helst, som om cancer vore någon sorts andrahandsegenskap som man kan styra som man vill.
Men ingen som inte har haft cancer kan förstå.

Men på onkologen förstår alla. Alla vet.
De vet att dagarna växlar från nattsvarta monster där ingenting fungerar, till dagar som är som vanligt och man undrar varför man ens är sjukskriven.
Det handlar bara om att lära sig att leva med kontrasterna.

På onkologen är det jag som i jämförelse är pigg och alert.
Mamma, syrran och jag har livliga diskussioner och fnittrar högre än vad vi tror. Jag bloggar, målar naglarna och ringer viktiga samtal. Jag funderar på att göra några magövningar i sängen, men kommer fram till att det hade varit att ta i – då kanske de andra cancerpatienterna kastar sina peruker på mig…
När jag blir trött lägger jag mig ner för att sova. Emelie sitter och stickar bredvid mig och jag vaggas till sömns av det bekanta ljudet som ger ljuva minnen från barndomen när jag brukade somna till mammas stickor som försiktigt krockade mot varandra.

Från andra sidan skynket försöker en sjuksyster uppmuntra min sänggranne;
”det hade varit bra om du försökte ta en promenad varje dag, åtminstone på 10 minuter? Orkar du det tror du?”
Hon suckar till svars och jag hör hur hon drar filten närmare sig.
Vi har samma diagnos och behandling. Jag tänker på min joggingtur som jag tagit två timmar tidigare på 7 km (cancer-person-bästa) och känner en innerlig tacksamhet för att jag slipper må så dåligt som hon gör.
Faktum är att ända sedan jag var inne och fick nytt blod har jag mått oförskämt bra! Det måste varit en atlet som lämnat det.
Jag har tränat hårt varje dag, varit mindre trött och inte haft ont någonstans. Som en liten vampyr återvände jag till livet och har kunnat njuta av det.

Jag önskar att cancer inte var en så negativt laddad sjukdom.
Alla människor, varenda en, har en åsikt eller ett känslomässigt förhållande till cancer.
Trots att jag är öppen kring min sjukdom och gärna berättar om någon frågar, basunerar jag inte ut för vem som helst att jag har cancer. I respekt! Jag vill inte utsätta dem för en obekväm situation.
Jag vet ju att de tittar på mig i smyg i för att jag bär deras största fasa.
Jag representerar rädsla och ångest…
Men cancer är inte lika med döden!
Och cellgifter måste inte innebär kräk, diarré och sömn.
Och det måste inte vara fult att vara skallig.
Det finns trots allt många fördomar, och mycket skrämselpropagande.

Ok, för fasen, jag erkänner – jag tycker att jag är ful skallig och många dör av cancer. Periodvis ger cellgifter de bieffekterna, och nej – jag är inte mig själv.
Men enligt forskning från MetLife Foundation är fler människor rädda för att få cancer än Alzheimers och kombinerade hjärtsjukdomar och detta till trots att det faktiskt finns botmedel mot många av cancerdiagnoserna. Bara man säger ordet cancer hoppar människor högt.
Men det är också ett faktum att sjukvården i Sverige är otroligt bra, och att onkologen gör allt för att vi ska må så bra som möjligt under tiden vi genomgår behandlingarna.

Tänk om media kunde berätta om oss – vi som överlever, vi som tränar, skrattar och uppfostrar våra barn, trots cancern.
Men inställningen i samhället är fortfarande att cancer är vår tids pest och journalisterna fortsätter att fylla löpsedlarna med ”hostan du haft i vinter, kanske egentligen är CANCER”, så rädslan ska bibehållas intakt och iskall.
Lysande rubriksättning, eller hur! Vi bara måste köpa tidningen för att fasas, eftersom offerjournalistik ger glada samhällsmedborgare…

Det är fint att visa medkänsla och jag trivs i min hemkommun. Här stirrar inte folk, de känner mig eller mina föräldrar och kommer fram och ger mig en kram.
Det känns fint.
Det är värre när jag är på ställen där folk inte vet vem jag är – då sneglar de och funderar tyst; ”är hon galen och frivilligt skallig, eller har hon cancer?”
Däremot barn, som inte hunnit tränas upp i hyfs och fason sköter sin nyfikenhet bättre.
En liten tjej frågade Zack på Ica varför hans mamma inte hade något hår. ”För att hon har bröstcancer” svarade han kort och gott och flickan svarade med ett enkelt, ”jaha!”
Flickan var nöjd med svaret och det var inget mer med det. Men mamman som var väluppfostrad såg väldigt beklämd ut och tyckte att det var ytterst pinsamt.
Jag försökte le mot henne för att visa att det var ok, men hon ville inte möta min blick.

Mina två äldsta grabbar ser att folk tittar på mig och de lider av det. De tror inte att jag ser och jag tycker synd om dem. Jag vet inte om det är för att de skäms eller för att de tycker synd om mig som de mår dåligt, men det spelar egentligen ingen roll.
Vi går där bland hyllorna och tycker synd om varandra.
Zack däremot är helt avslappnad, som alla sexåringar har ynnesten att få vara. Han vet inte vad skam är.
Pg.a min picc-line i armen får jag inte bada, och när vi senast åkte till badhuset frågade kassörskan om jag också skulle betala som badgäst, ”nej jag ska bara vakta barnen” svarade jag, ”hon får inte bada för hon har bröstcancer” skrek Zack ivrigt.
Kassörskan var ung (och solbränd?) men hämtade sig snabbt, ”ok men det blir bra!” svarade hon och log och jag andades ut. Jag var rädd för att hon skulle svara något negativt som slagit hål på den ”cancer-är-ofarlig” värld som vi invaggat Zack i.
Men jag kände mig generad inför henne och alla i kön bakom, inte för att han ”avslöjat” att jag har cancer utan för att hans uppriktiga sätt ibland skakar om.

Men jag önskar att alla reagerat som den solbrända badbruttan gjorde, med ett allvar blandat med en uppskattande och positiv inställning.
Som om det inte var någonting.
Cancer är någonting, men jag står ju här – med någonting, så för helsike, spela med. Var glad för min skull för att jag kan vara ute och uppe på benen idag.
I morgon kanske jag ligger i sängen hela dagen!

Tid är samma sak för oss alla, oavsett om vi är vita, bruna, friska eller sjuka. Oavsett om vi befinner oss i Stockholm eller Imam har vi alla 365 dagar på ett år.
Det är lika plågsamt för mig att se dagarna rinna iväg till månader, som det är för dig. Tiden går lika snabbt och lika långsamt.
Jag måste handla, jag måste betala räkningar, jag måste ta hand om min kropp.
Jag har många som med glädje gjort detta åt mig, men under mina bra dagar vill jag leva som vanligt, så mycket det åtminstone är möjligt. De dagar jag kan vara Jenny vill jag vara det fullt ut. Jag vill leva det liv som är mitt – det som jag så ofta glömmer bort att leva. Dagarna går och jag tänker inte på att det är livet som passerar. Jag vägrar att kompromissa om livet, jag vill göra de saker jag gjorde innan och drömma om det jag drömde.

Nu är den fjärde cytostatika behandlingar klar och jag har bara två kvar. Innerligt och brinnande ber jag om en snabb återhämtning och lindriga bieffekter så jag slipper att förlora ännu en vecka av min värdefulla tid. Jag vill inte behöva börja om från början utan få fortsätta där jag var igår. Jag vill fortsätta träna, fortsätta skratta och hålla kontrollen.
Snälla låt mig få vara levande.

Men efter behandlingen är jag fortfarande på benen. Mamma och bonuspappa vill se till att jag äter så de bjuder mig på middag. Jag lyckas äta nästan en hel barnportion Moussaka, och mamma blir nöjd (nästan, hon matar mig med praliner i bilen hem.)
Men efter hand klockan tickar gör sig giftet påmint i kroppen. Det känns som sirap i blod och hjärna och jag blir allt mer sliten och frånvarande.
”Börjar du blir trött nu?” Frågar mamma när vi går igenom saluhallen. Jag svarar jakande.
”Jag ser det” fortsätter hon, ”för nu går du så där som en söt liten pundare”.
Jag stapplar in i bilen, blir hemkörd och sover resten av dagen, som den lilla giftpundare jag är.

Ni måste möta mig, och min cancer.
Och när ni gör det, fråga gärna om det är något ni vill veta, det är helt ok.
Men om jag har mina stora pojkar med, stirra inte.
Har jag Zack med – ja, då behöver ni nog inte fråga något, han berättar så gärna ändå.

Mamma och Emelie i djup diskussion

Mamma och Emelie i djup diskussion

Jag försöker också sticka, går sådär...

Jag försöker också sticka, går sådär…

"Jenny, måste du ha sängen så högt, jag når inte upp!"

”Jenny, måste du ha sängen så högt, jag når inte upp!”

Benjamin på badhuset. Badkrukan him self!

Benjamin på badhuset. Badkrukan him self!

Ljuvliga Julia

Ljuvliga Julia

Dagens morsor alltså....

Dagens morsor alltså….

Snart igen... snart igen...

Snart igen… snart igen…