Avskedsfest för tuttarna

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i mina bröst, jag erkänner det!
Under den tidiga tonåren iakttog jag förväntansfullt de små knopparna som växte fram, men för att bistert konstatera att resultatet inte alls blev de söta, yppiga handbollar som jag väntat mig, det blev mer ett par strutar liksom. Jag var inte alls nöjd och vi var ovänner i flera år.

Efter att de försett min groteskt stora bebis med mat i ett år, ökade dock min respekt för dem. De fick utstå mycket spott och spe, men ändå producerade de fin och näringsrik mjölk. De var rätt schysst, även om de efter amningen såg ut som jag stoppat dem i en pennvässare.
Under årens lopp har jag vant mig vid att de hängt där. Det har varit lite grann som två armbågar och sett ut ungefär som två strumpor man slängt ner en femma i. Men jag kan inte säga att jag ägnat speciellt mycket tankeverksamhet åt dem.
Men det har jag tagit igen med råge det här året…
Men inte desto mindre känns det märkligt att hugga av ett av dem!
Att aldrig mer se det. Att slänga bort det som suttit fast på mig, och det som gett (åtminstone ett av mina barn mat (de andra Judasungarna valde flaskan).

Så – det är klart att det krävs en rejäl avskedsfest – En avskedsfest för bopparna!

Det var en lördag, fem dagar efter sista cellgiftsbehandlingen. Jag var trött och medtagen men entusiastisk inför kvällen. Bästa vännerna var bjudna och flera aktiviteter stod på agendan.
När handling, systembolag och frisör (skämt åsido) var avklarat satte jag mig därhemma och testade drinkar.
I vår vänskapskrets är det inte jag som är känd för att vara bartendern, men en schyst välkomstdrink skulle jag väl klara av.
Jag blandade läsk och alkohol i tusen olika uppsättningar – men allt smakade blek, vit svamp. Hur jag än gjorde blev drinkarna misslyckade.
När syrran hittade mig satt jag förtvivlad vid bordet, omringad av klistriga glas och tomflaskor.
”Vadå? Den här var ju jätte god” sa hon om den första drinken.
”Och den här, och den här och den här också!” – hon gick igenom alla drinkarna och tittade sedan undrande på mig.

Jag insåg då att jag inte smakade det hon smakade. Jag hade glömt att cellgifterna ger mig en bitter metalliknande smak i munnen som om jag sög på en klubba av mänsklig ålderdom.
När jag reste mig gungade det till – drinkprövning hade gjort mig rund under fötterna och jag slirade runt i köket.
”WOOP WHOOP” skränade jag till hög musik ”hade det inte varit roligt att baka små rosa tumörer och bjuda på?” Syrran såg skeptisk ut, men jag höjde musiken och formade till rosa knölar i marsipan, sprinklade med florsocker och placerades dem på ett silverfat med blommor.
Mycket smakfullt och mycket makabert.

Det blev en underbar kväll, en kväll att minnas, även om jag fick gå upp och vila en stund innan gästerna kom. Spritprovningen, dans och hög musik överansträngde min hjärna och Emelie fick följa tant upp för trappan för att ta igen sig en stund…
Men när gästerna trillade in, den ena lite trött, den andra lite stressad – en glad trio – var vi till sist samlade. De viktigaste kvinnorna i mitt liv, min självvalda familj.

Jag var fortfarande bedövad av cellgifterna och fick tvinga hjärnan till att vara närvarande och även om jag tappade ord och lätt blev förvirrad kunde jag hänga med i alla samtal.

Kvällen blev precis som jag önskat, bara en sak saknades: tårarna!
Jag hade velat gråta ut min glädje – men det var som om hjärnan berövade mig det genom att fortfarande vara lite avtrubbad.
Tid för tårar kommer, men var hade det lämpats sig bättre, än i armarna hos de kvinnor som står mig närmst?
Efteråt varar hela livet.
Efteråt vill jag minnas att jag grät av glädje och lättnad – det är så jag vill se det. Det som sker nu sker så snabbt – så försvinnande snabbt. Det är efteråt jag kommer att gå igenom sekund för sekund.
Men det var väl helt enkelt inte meningen att jag skulle öppna tårventilerna till just denna kväll.

En lång stund av mingel, sen njöt vi av bröst- (och tumör) bakelser, glaserade muffins och jungfrubröst.
Efter maten kröp vi upp framför brasan och målade kroki, de var konstnärer och jag var modell. Det var en rolig men också kärleksfull stund.
Bilderna blev fantastiska och kommer för all framtid pryda mina väggar för att jag ska beakta och komma ihåg min cancerresa.

När brösten var förevigade på papper var det dags att göra en tredimensionell souvenir som bevarade ursprungsformen.
När jag var gravid med mina två äldsta söner gipsade jag min mage för att spara och komma ihåg den vackra gravidmagen och nu skulle jag göra detsamma med mina bröst. Vatten och gips rann längs hela köket, och i slutet hade allas fingrar varit inblandade. Snart fanns det gips på varenda glas och köket såg ut som jag slängt in en molotov cocktail med sockervadd.

Den stelnade formen tänkte jag göra till en lampa och hänga på tonsårssonens vägg (återigen – skämt).

Cecilia och Maiju uppträdde med sång och dansnummer – med var sitt bröst på huvudet. Jag skrattade så det gjorde ont i käkarna och hela vägen bak i nacken av mitt skalliga huvud.

I det tysta njöt jag av ovetskapen om det kommande: sommaren, operationen, livet.
Kärleken jag känner till denna värld som är uppbygd av olika dualismer där den ena sidan är främmande efter en tid ägnad på den andra;
som t.ex. att ta en frisk promenad en stjärnklar kväll efter att suttit inne framför Tv:n hela dagen, eller andas ut i skogen efter en stressig dag i stan, eller somna i sked efter tid av ensamhet…

…eller att få vara frisk efter en tid av sjukdom

Marsipan-tumörer och godis-tuttar

Marsipan-tumörer och godis-tuttar

10408040_285305201593178_4366499653610908746_n

Krokimålning

Krokimålning


Några av konstverken

Några av konstverken


Gipsavgjutning

Gipsavgjutning

Maiju & Cecilia - love you

Maiju & Cecilia – love you

Annonser

Sista behandlingen

Som jag längtat efter att vara där jag är nu – vid målsnöret till våren, några veckor kvar till operationen och alla cellgifterna avklarade.
Så overkligt avlägset det kändes då – i oktober – när dödsdomen låg som en tryckande bröstsmärta och den sista behandlingen kändes fjärran och ouppnåelig.
Men jag är framme – jag har klarat det! Sex gånger har jag tagit emot gift som brutit ner min kropp och mina celler. Fem gånger har jag återhämtat mig.
Jag ska bara klara det en gång till.
Jag vill skratta, gråta av glädje och springa över ett öppet fält och vråla. Men min kropp sviker och det enda jag orkar är att ligga ner och andas. Långsam djupandning för att hålla illamåendet i schack.
Jag kan bara röra huvudet i små försiktiga rörelser, annars blir jag yr och tappar orienteringen. Det skapar mer huvudvärk och mer illamående.
Jag är trött men kan inte sova. Hungrig men kan inte äta.

När jag ligger i sängen svävar själen ovanför kroppen och jag tittar ner på mig själv och skriker; ”GÅ UPP, GLÄDJS OCH FIRA” men inget ljud hörs från mina lungor och när ögonen möter mina egna är där tomt. Inget gensvar och ingen kraft till reaktion.
Min själ är inte fri att göra vad den vill eller sväva iväg på någon vacker stjärnresa till en gladare och piggare kropp. Den stannar kvar i rummet som en grå seg dimma, begränsad av min apati.

Det är verkligare den här gången, och för första gången känner jag hur mina celler bryts ner av cytostatikan. Hur hjärnans struktur rinner omkring innanför skallbenet som en Salvador Dali målning. Hur alla mina sinnen luras och trilskas till behov jag inte har eller önskemål jag inte känner.
Jag önskar jag var inlagd. Att jag hade ett rum på onkologen som jag kunde dela med andra galna cancerpatienter, där diskreta kvinnor i vita sjukhuskläder cirkulerade omkring, lindrade och förstod.
Min familj hade förstått mig – om jag bara orkat förklara. Men jag ligger tyst, i fosterställning och väntar, väntar på att det ska gå över.

Kanske för att det var sista gången eller för att upplevelsen av cellgifterna var så påtaglig, tvingades jag slutligen att titta på det mönster min kropp visar när jag får min medicin;
De första tre dagarna är värst, men det är dagar jag efteråt knappt minns.
Runt fjärde, femte dagen börjar jag vakna upp ur den komaliknande sömn som bedövar mig oavsett om jag är vaken eller sover. Det är då jag sitter på sängkanten och stilla iakttar vad som hänt med min kropp sedan jag sist fick medicin; Klåda, domningar, huvudverk, illamående, skelettsmärtor, försämrad syn och hjärnkapacitet, dålig på att sortera intryck, förlust av naglar, blåsor i munnen etc.
På femte dagen börjar jag ofta må bättre, men då bryts blodvärdena ner och jag tappar ork och immunförsvar. Varje dag under en veckas tid ger jag mig själv därför injektioner som stimulerar benmärgen till att producera mer vita blodkroppar.
Den sprutan ger influensa och klimakterieliknade symptom men fixar mina blodvärden så jag kan vistas ute bland folk.
Efter intaget tar det tre veckor för gifterna att gå ur kroppen, så efter ca tio-tolv dagar blir jag mer och mer mig själv.
Varje gång jag lyckats hitta tillbaka till mig själv har jag fått nya gifter så jag hamnat på ruta ett. Men det har gett resultat och nu ska jag bara låta dem bryta ner mig en gång för alla, en sista gång.

Efter den sjätte behandlingen drar de också ut min picc-line. Den behövs inte längre!
Det är smärtfritt och går snabbare än vad jag väntat mig. Det kändes exakt som det såg ut – som om någon drog en lång mask ut från armen.
Det var en underbar frihetskänsla att bli av med den.

Efter måndagens behandling sov jag resten av dagen, åtminstone tror jag det.
På tisdagskvällen kom barnen hem eftersom det trots allt var min barnvecka och jag vill inte frångå det
En stund innan deras ankomst stapplade jag upp och gjorde kardemummabullar, eftersom det faktiskt var fastlagstisdag.
Barnen gjorde sina egna semlor och vi möttes i soffan bland pudrade bullar och klibbiga fingrar. Sen somnade jag igen.

När jag vaknade på onsdagsmorgonen var blåsorna tillbaka i munnen. En fruktansvärd halsbränna och smak av metall. Under natten hade jag tappat tre naglar och de som var kvar värkte som om de satt fast i en ladudörr.
Där nere stökade mamma runt med barnen och jag hörde hur hon skällde om min touchpanel på spishällen
”Att det ska vara så svårt – varför kan man inte vrida? Ja! Hurra, nu satte jag på den. Nu ska det bli gröt barn. Nej! Nu stängde jag av den igen”
Småbarnen satt uppradade som tre hotellgäster och gjorde beställningar till mamma. Snopna och besvikna tittade upp på mig när jag visade mig – nu var det slut med beställningarna.

När mamma fått hjälp med spisen började jag sortera mitt medicinskåp. Det var inget som egentligen behövde prioriteras, men det fanns något terapeutiskt i det.
Jag slängde ner alla mediciner som var kopplade till cancern. Mediciner för tusentals kronor rensades ut och bort från mitt liv.

Det hade nu gått några dagar. Jag kände mig fortfarande i chock, och nykläckt – men hade börjat vakna.
Barnen var lediga från skolan så med stort mod tog jag och syrran dem till badhuset.
Jag satt ombytt, men med hängande haka och iakttog dem från kanten. Jag kände mig överväldigad av den höga akustiken, klorets frätande doft och de varma ångorna.
Det var inte förrän värmen gjorde mig illamående som jag tvingade mig ner i vattnet.

Och det var ljuvligt…
När min kropp omslöts av det varma vattnet och jag tyngdlöst kunde sväva, inte sänkt av cancer eller picc-line kände jag hur endorfiner och hjärnceller koncentrerade sig på uppbyggnad. Jag var den skånska svalan…
När jag sköljde genom rymden av vatten strilade minnena från sjukhussängen av mig och jag lämnade dem där i det renande kloret.

Jag simmade fyra längder men fick sedan hasa mig upp för stegen.
Moby Dick hade strandat!
Den sträckan gjorde att kroppen skakade och huvudet snurrade, men någonstans utan att ännu veta det, blev jag pånyttfödd.

Katja, en av mina elev hade någon dag innan varit och lämnat soppa och pannkakor.
När vi kom hem från badet – trötta och utmattade värma vi upp maten och njöt av lyxen att inte behöva laga till den.
Medan soppan puttrade gick jag igenom posten. Jag log inombords när jag öppnade vårkatalogen från det ena klädmärket efter det andra.
Katjas kärlek, vårens nalkandes och den lyckade badturen tröstade mig och jag visste att jag snart – snart skulle orka vara glad och tacksam igen – för nu –

nu är det över.

Min fina sjuksköterska Veronica, som tagit hand om mig på onkologen

Min fina sjuksköterska Veronica, som tagit hand om mig på onkologen


Alltid dessa fina kvinnor omkring mig...

Alltid dessa fina kvinnor omkring mig…


Veronica drar min picc-line

Veronica drar min picc-line


Ninna och jag på onkologen

Ninna och jag på onkologen


Mycket väntande är det...

Mycket väntande är det…


Firar med bullar och ny sydda mössor att ungarna kommit hem.

Firar med bullar och nysydda mössor att ungarna kommit hem.

Vem hinner ha cancer?

I fredags åkte jag och hälsade på min klass. Det var första gången sedan jag lämnade dem i slutet av september!
Hela skolan skulle ha gemensam fest med uppträdande och sång, för att fira det stundande sportlovet.
Med trötta ögon men stor förväntan drog jag på mig den blonda peruken och körde iväg.

På skolan kändes allt bekant – samma dofter, samma kärlek.
På högstadiets avdelning möter jag Tarzan och Jane (Erik och Daniel),
”Hej Jenny, utropar de förvånat” iklädda enbart höftskynken i skinn och peruker som fått Tina Turner dregla av avund.
”Hej svarar jag”, också lite förvånad, ”vad fina ni är…”
”Tack, det är maskerad med djungeltema!”

Jag förstår, och älskar skolan och de avslappnade eleverna om möjligt ännu lite mer.
Det blir gruppkram när jag öppnar klassrumsdörren. De har blivit större och ännu vackrare sedan jag sist såg dem.
Lektionen avbryts och jag ställer mig på min plats – vid katedern.
Vi uppdaterar varandra – vad har hänt i deras liv, vad har hänt i mitt? Men tiden räcker inte till ,det gör den aldrig, det finns alltid några jag vill prata mer med…

Hela skolan trängs inne i stora salen. I storleksordning uppträder klasserna – vissa sjunger och andra dansar. Sist är det klass nio:s tur.
Med gitarr och mic säger min vackra elev Linn, att de vill tillägna sin låt till mig, sedan stämmer hela klassen in – till och med Måns som avskyr att sjunga…

Som jag älskar dessa ungar…
Inför hela skolan grät jag så lösögonfransarna flög all världens väg.
Det var fantastiskt att vara bland dem igen – under hela resan har jag aldrig känt mig friskare än när jag för några timmar fick vara mig själv. Då när jag var som mest utmattad och svag, har jag aldrig känt mig starkare.

Avsteget från mitt annars inrutade liv sträckte sig över hela helgen och gav lyx och energi vilket var tur då ligan av barn dundrade in som fältherrar och tog över huset. Alla vardagsgester fick ett nytt lyft och jag kände mig nästan som pånyttfödd.

När barnen kommer har vi en rutin där Zack bakar fredagskaka med de ingredienser som han finner lämpliga. Vanligtvis brukar det bli mjöl, frysta jordgubbar, linser och oboy. Lite socker, potatismjöl och makaroner.
I smyg plockar jag undan det som är allt för olämpligt och försöker blanda in ingredienser som ska göra det överhuvudtaget möjlig att svälja ner.
Således sitter hela familjen och äter döbakta kakor med skorpmjöl eller sockerkaka med kaviar. Det är inte alltid jätte lyckat men Zack brukar bli nöjd.

På lördagen åkte jag och tittade på Benjamins fotbollsmatch, vilket är en av de minst spännande upplevelser jag vet.
En fruktansvärd tillställning, oavsett om man har cancer eller inte!
Svinkallt och fullständigt obegripligt. Jag applåderar när det blir mål, tills Ben blänger från planen och jag inser att det var självmål.
Men jag var där, och jag stöttade.
I smyg brukar jag facebooka, men sista tiden har Benjamin börjat testa mig genom att säga; ”såg du mitt mål?”
”Oh ja – det var jätte fint” utropar jag.
Blicken han ger mig tillbaka förklarar att där aldrig var något mål.
”Hmm”, säger jag ”vad konstigt, fast på planen ser ni ju alla likadana ut!”

Till råga på allt kommer han hem med en trunk, stor nog för en mindre karl att flytta in i, ”vi har tvätten idag!”
För er som lyckats undvika att bli fotbollsföräldrar, kan jag förklara att detta innebär att föräldern förväntas tvätta hela lagets svettiga matchställ. Vilken ynnest …
”Varsågod” säger jag till sonen och räcker honom tvättmedlet.
Han ser missnöjd ut.

På söndagmorgon var det kalas för Ljuvliga Julia som fyller tre.
Julia är familjehemsplacerad hos oss och kom med en lite annorlunda stork när hon var sex månader. Av respekt mot hennes biologiska föräldrar brukar jag inte lägga ut så mycket information eller bilder på henne, men kärleken till min enda lilla tös är inte mindre för det.
Jag bakar källarfranska och steker amerikanska plättar.
Huset fylls av storfamiljen och Julia njuter. Zack sitter avundsjukt och surar i ett hörn medan Benjamin som helst vill vara ifred, sitter och skruvar på sig som om han hade hemorrojder och jag får lust att skicka honom till landet för att delta i en kulturrevolution, efter det hade han kanske uppskattat de hembakta bullarna lite mer…

Jag blir trött av allt sorl. Allas önskemål och frågor, även om de försöker hjälpa till. Mina mammor försöker få mig att gå och lägga mig – men det är ju bara jag som kan trösta Zack när han är ledsen, varför skulle jag förneka honom det?
När gästerna åkt hem och huset städats ville jag dra mig undan och lägga benen högt och blunda. Men då var det dags att åka in till Malmö för att överraska höggravida systern med en babyshower (vilket inte blev någon överraskning eftersom andra systern redan avslöjat hela planen). Ingen rast och ingen ro.
Mina ögonlock hänger och kroppen strejkar, men jag håller emot, spjärnar.
Det var ju så härligt att sitta på restaurang bland andra kvinnor och njuta av god mat. Att ha mina systrar vid min sida, att inte tänka på cancern.

Precis innan vi ska köra blandar jag ut mina kortisontabletter i vatten. Medan de löser upp sig passar jag på att ta på mig jackan, ”Åh lite vatten, vad gott!” säger mamma, som passerar, och sveper hela glaset.

I bilen hem är jag på väg att somna.
Jag slumrar medan mamma tittar ner på sin klänning, och konstaterar ”jag har ju haft klänningen ut och in hela kvällen” och jag ler och försöker hålla mig vaken.

Men jag var trött. Så innerligt trött…
Det var nästan så jag längtade till morgondagen då jag skulle få krypa upp i sjukhussängen och få mina sista cellgifter. Där skulle jag få vila och låta mig bli omhändertagen. Inte hålla skenet uppe för en pigg fasad.

Jag har fullgjort mitt första delmål, kanske det jobbigaste och i morgon vid den här tiden kommer jag att sova, men med ett leende – aldrig mer cellgifter!
Aldrig mer.

Maskerad med djungeltema

Maskerad med djungeltema


Mina underbara flickor från klassen

Mina underbara flickor från klassen


10978665_284335371690161_6704063748788364300_n
Underbara grabbar från klassen

Underbara grabbar från klassen


Ljuvliga Julia 3 år

Ljuvliga Julia 3 år


Fina, fina "lillebror"

Fina, fina ”lillebror”


På väg till Martinas babyshower

På väg till Martinas babyshower


Martina ser lite skeptisk ut...

Martina ser lite skeptisk ut…


Fint gäng som väntar på bebisen.

Fint gäng som väntar på bebisen.


Jäkla varmt med peruk - nu åker den av!

Jäkla varmt med peruk – nu åker den av!


Medicinerna som nu rusar i mammas blod...

Medicinerna som nu rusar i mammas blod…

”Hennes seger”

Datorn får knappt plats – den står inklämd på bordet, mellan en back thaimat, en tom godispåse, en symaskin och 50 nysydda mössor. Saxar, historietidningar och 3000 nålar som jag precis tappade ut sprider sig som ett pussel över matsalsbordet. En gång var det här min familj åt middag – nu ser det ut som ett landskap i clockwork orange.
Utanför fönstret sprider sig rosa moln i takt med att solljuset tar över himlen, det kommer att bli ännu en vacker dag, men jag kommer inte uppleva den på det sättet jag egentligen önskar.
För det är vid det här bordet jag spenderar all min tid, det är härifrån jag lever nu.

Jag har blivit sämre och försämringen kom snabbt!
Det är som om kroppen till sist gett upp.
Jag har varit sjuk i tre veckor och börjar sakta komma till insikt om att jag inte kommer att bli bättre förrän det här är över. Det är ingen vanlig influensa som kommer att gå över av sig själv, det är cytostatikan som till sist lyckats bryta ner mitt immunförsvar helt.
Min syn är annorlunda och jag ser sämre, jag har domningar i händer och fötter, är svullen och har låga blodvärden. Jag klarar inte av för många intryck som olika ljudkällor eller för hög volym. Från att vara lärare på ett högstadie, där volymen verkligen kan slå i taket, känns det nu som jag är hudlös och oskyddad mot minsta sinnesintryck – oavsett om det är en kraftig doft eller en för stark lampa.
Lite charmigt ”aidsig” har jag sår på flera ställen på kroppen. Ett oskydigt rivsår kan resultera i ett infekterat, varigt köttsår eftersom jag inte har tillräckligt med vita blodkroppar.

Hemmet är stökigt och rörigt och ser ut som två alkoholiserade uteliggare tagit det i besittning.
Men jag orkar inte klaga eller känna missnöje, jag är för trött för det. Egentligen spelar det ingen roll eftersom jag sover största delen av dygnet.
Jag är som en hundvalp, som är vaken korta stunder i taget då den flåsar runt, hoppar och är glad – men som snart somnar utmattad i en liten hög.
Fast en hundvalp var kanske att försköna min tunga uppenbarelser – jag ska nog snarare jämföras med en gorillahona som med osviklig elegans stånkar runt här hemma.
Jag funderar på att skaffa en stuntkropp som kan klara av vardagen åt mig.

Jag ringde till min läkare på onkologen och beklagade mig.
”Det måste vara något fel, jag mår urkasst”
Jag fick komma in och träffa henne direkt.
”Jag kan inte träna, jag har ont, jag bara sover. Jag tror att jag har fått rigor mortis”

Hon tittar tomt på mig, är tyst en stund men frågar sedan om det var allt.
”Allt?”
”Jenny du går på cellgifter, den starkaste dosen! Du mår så som du borde gjort hela tiden” svarar hon och tycker nog att jag slösar med hennes tid och jag suckar som en plågad madonna, och åker hem och lägger mig.

Men jag ska bara hålla ut några dagar till, på måndag är det dags för sista behandlingen,
S I S T A C E L L G I F T S K U R E N !
Sista, sista, sista – jag har lust att sträcka ut mig som Mel Gibson i Braveheart och skrika ”FREEDOM” (när han skriker det ska Mel i och för sig föreställas torterad i en sträckbänk – men ändå).
Bortsett från att jag är klar med min behandling och (förhoppningsvis) aldrig mer behöver utsätta kroppen för cellgifter – slipper jag min picc-line i armen. I fem månader har den varit inplastad med den här förbannade katetern.
Det ska bli så obeskrivligt skönt att bada, att ha tröjor som inte skaver, skrynklar sig eller klämmer åt.
Jag ska stadge diva rakt ut i livet, och njuta av allas armar som tar emot mig (så länge publiken inte flyttar sig och det blir ebb – de kanske aldrig har sett något så slitet komma flygande och blir rädda?)

Till min stora räddning har syrran och jag dragit igång ett nytt projekt.
När den sista energin gick ur mig behövde jag något nytt som gav mig mening och det var då vi började sy mössor!
Från morgon till kväll sitter vi vid bordet – ritar ut mönster, klipper och syr – färglada vårmössor märkta med vår logga: ”Hennes seger”.
Jag flåsar som ett sjölejon och torkar mig i pannan bara för att jag sträcker mig efter saxen, fången i den här kroppen – med pyspunka, men jag kan sitta upp, sy mössor, hålla andan och bara stå ut en liten tid till.
Men jag jobbar med min självmedkänsla och försöker att stå ut med mig själv trots att jag inte känner igen mig i denna osynliga, tysta och genomskinliga roll … men vänta bara – ni har inte sett hälften av Jenny Fogelberg ännu… och det har inte jag heller.

Det började som ett litet, litet sår, men slutar som ett varigt monster.

Det började som ett litet, litet sår, men slutar som ett varigt monster.


Det är tur man är "ledig" så man hinner vara sjuk.... Ännu en undersökning.

Det är tur man är ”ledig” så man hinner vara sjuk….
Ännu en undersökning.


Frukost på sjukhuset... igen.

Frukost på sjukhuset… igen.


och sen är det bara till att vänta...

och sen är det bara till att vänta…


...och vänta...

…och vänta…


Dags att säga adjö till min jätte fina sjuksköterska; Emma som en gång i veckan skött om min picc-line.

Dags att säga adjö till min jätte fina sjuksköterska; Emma som en gång i veckan skött om min picc-line.


Hattverkstad

Hattverkstad


Titta vad jag hittade idag - våren närmar sig.

Titta vad jag hittade idag – våren närmar sig.

Håll ut min älskade…

Jag har cancer, jag börjar förstå det nu!
Nu när min behandling snart är klar.
Men utifrån de förväntningar jag hade, har jag klarat mig bra. Vardagen har fungerat för mig och barnen och det var min enda önskan.
Nu kan jag blicka bakåt och se att tack vare alla människor omkring mig har jag klarat fem månader av barn, jul, nyår med allt vad det innebär, trots pågående cellgiftsbehandling.

Inför den senaste behandlingen var jag beredd på att bli sjuk.
Men det var inte kroppen som tog den värsta smällen, det var huvudet.
Minnen och tankar flammar upp från en vilande gnista till en förtärande eld men det var inte döden som skrämde mig utan själva väntan dit. Den vägen känns outhärdlig – en evighetslång tomhet i skräck och smärta, jag kunde se det lika tydligt som om det redan hade hänt. I nattens ondska kändes vägen plötsligt oundviklig och meningslöst att streta emot. Jag låg i sängen och studerade taket, kände min egen förgänglighet och livets flyktiga existens.

Jag gick in i ett mörker där jag var livrädd – men när jag kom ut i ljuset och mådde bättre, var jag starkare.
Det är ju så det fungerar – man kan bara falla till djupet några gånger.
Ibland måste man brinna för att släppa det där skadliga, ormskinnet som man går och bär på.
Som fågeln Fenix som varje gång den dör, återföds ur askan som en föryngrad och klokare version av sig själv.
Jag förstår sakta min långsamma mognadsprocess, där det inte handlar om hur jag mår, utan att bara låta dagarna gå – tills jag är mig själv igen. Alla dagar behöver inte vara värda att leva.
Utan att gå på någon anti-patetisk-martyr-terapi, måste jag lära mig att acceptera det.

Nu är jag inte rädd längre, det har gått över – men jag är starkare och modigare.
Jag omfamnar mig själv för att jag klarade det. Så jag vecklar ut mitt invecklade hjärta och vet att det finns inget jag inte längre klarar.

Hjärnspöket var min värsta ovän, men efterhand mörkret skingrade sig, blev kampen den motsatta – nu var det kroppen som var min fiende.
Det hade varit lättare att räkna upp vad som fungerar!
Lederna gör ont, naglarna trillar av, och hela munnen är full av blåsor. Oavsett vad jag äter smakar allt metall, jag kan lika gärna gå ut och suga på ett stuprör. Ryggraden värker och magen har inte fungerat på ett halvår. Jag är snorig, rosslig och hostar fortfarande sönder nätterna – rösten låter som en dammsugare utan påse.
Kroppen är slut nu, men så är även den här behandlingen … håll ut min älskade….

Men på något sätt blir alltid allting lite extra bra när allting har varit lite extra dåligt.
Snart väcktes åter en hunger efter liv, projekt och glädje.
Jag tar itu med min ”fuck cancer fest” och börjar planera på riktigt. Det är underbart att känna mening och förväntan, som en fjäril som väntar på att få komma ut ur sin puppa, helt övertygad om att vingarna kommer att bära.

Bonusmamma, Agge får Micael Bindefeld att likna en konfirmand när hon drar igång för att planera en fest –
”Vi måste ha ballonger, och band och uppträdanden och sång och lottdragning och sponsorer”

Jag sitter och ler åt henne och njuter av den kärlek och energi hon lägger på mig. Min kropp är trött, men själen ler.
Plötsligt dyker den ena ängeln efter den andra upp och vill stötta och hjälpa till.
Min vän Fredrik, årets entreprenör, erbjuder sig att fixa maten. Barndomsvännen Joakim ordnar ljud och musik – ”det är klart vi löser det här Jenny, det är ju din dag!”
Mitt hjärta sjunger för dessa fantastiska människor som utan egen vinning ställer upp och gör min fest möjlig.

Mitt i all cancervånda pågår livet vilket mina barn ständigt gör mig påmind om.
Ena tonårssonen tömmer mitt konto på nästan 7000 kr när han köper gubbar och vapen till sitt spel. ”Jag trodde det var gratis” stammade han fram medan jag med skräck stirrade på kontoutdraget.
Jag bannar inte honom, jag bannar mig själv för att jag inte förstått att spelet var kopplat till mitt bankkonto.
Jag bannar säljföretaget som vägrar betala tillbaka pengarna.
Jag drog hela sorgevalsen när jag ringde dem –
”jag har cancer / min son fattar inte bättre / mina barn får äta snö” – men inget hjälpte. Pengarna är borta! (Således finns det ett hottat PS4, med väldigt uppgraderade spel till salu om någon är intresserad. Min son är vaccinerad på livstid mot allt vad Tv och dataspel heter.)

På eftermiddagen, när jag rest mig från mitt ekonomiska fördärv, hittar jag en vit tvål på småbarnens golv. En liten men alldeles tydlig tugga är tagen på mitten av den.
Jag blir lite förvånad, men inte så mycket …
”Zack, har du ätit av tvålen?”
”Nä, det gjorde Julia medan jag tvättade” svarade han med nutella i ögonbrynet.

Tvättade? Nu blir jag förvånad… och lite rädd…
”Jag har tvättat med det här” strålar han och håller fram diskmedlet. Och han har mycket riktigt startat tvättmaskinen full av diskmedel.

Det är tur att jag inte har något hår som kan bli grått.

I relation till min sjukdom kan inga värdsliga ting mäta sig och jag bestämmer mig för att det bara är pengar. Allt löser sig, och i värsta fall får sonen donera något organ så han kan betala tillbaka pengarna. Medan jag tar dem på bio, och ser ännu mer pengar försvinna, funderar jag på om man kan skänka min kropp till medicinsk forskning, det verkar vara en lukrativ bransch – fast det är väl ingen som vill ha den längre!

Inom mig blåser en vind från hjärtat själv, och den är varm och ljum. Den smeker min själ med alla de händer som finns omkring mig.
Jag är slut, fattig och orkar snart inte mer men jag delar min resa och rädsla med så många, och det är vi tillsammans som ger mig trygghet. Oavsett hur mycket cellgifter, eller vitaminer jag tar – kan inte de livnära själen – det kan bara omgivningens kärlek, den är trollformeln som förvandlar mig till en levande människa.

Zack är med mig på sjukhuset. "Doktorn får inte sticka dig mamma"

Zack är med mig på sjukhuset.
”Doktorn får inte sticka dig mamma”

 

"jag vill inte höra nålen, håll för mina öron"

”jag vill inte höra nålen, håll för mina öron”

 

Vi är modiga båda två.

Vi är modiga båda två.

 

Viktigaste kvinnorna i världen.

Viktigaste kvinnorna i världen.

 

fina familjen

fina familjen

 

De enda nakna kvinnorna han får sova med..

De enda nakna kvinnorna han får sova med..

 

Syrran och jag leker med syrrans mage

Syrran och jag leker med syrrans mage

 

Syrran har äntligen köpt en symaskin - "med den här behöver jag ingen man" 1:a beställningen - vårmössor till mig

Syrran har äntligen köpt en symaskin – ”med den här behöver jag ingen man”
1:a beställningen – vårmössor till mig