Istanbul

I januari, när vintermörkret var som tyngst och livsljuset kändes avlägset, låg jag i sängen och försökte djupandas. Varje utandning var en suck av misströstan, där livet rann ur mig medan cancern var det enda som frodades och var starkt.
Jag behövde något att se fram emot, något som bar mig fram till våren, så bästisarna och jag bokade en resa. Vi bokade upp fyra dagar i Istanbul som skulle fira att jag blivit frisk.
På kvällarna träffades vi och googlade turkiska mattor och vackra moskéer. Det var en verklighetsflykt och jag upplevde en lättnad från sjukdomen varje gång jag tänkte på Turkiet.

Då, när jag kände mig som mest sjuk, kändes det märkligt att i förtid planera en resa som skulle fira att jag blivit frisk, men fyra månader senare var resan ett faktum!

Nyopererad och blek, satt jag och fem av mina bästa vänner på flyget.
Sista tio åren hade jag utvecklat en förlamande rädsla för att flyga. I tonåren hade jag flugit ofta, men efter att jag bäddat in livet i kontroll och rutiner hade jag omärkt utvecklat en rädsla för allt som bröt mot mitt mönster och det som stod utanför min makt. Efter att barnen kommit upptäckte jag plötsligt att jag blivit fobiskt höjdrädd och fullständigt oförmögen att ens närma mig en flygplats.
Eftersom livet hade sin gång utmanade jag inte rädslan utan lät den snarare gro.

Rädslan hade hindrat mig från att resa och utforska alla de världar jag velat se. Efter skilsmässan bestämde jag mig för att utmana mig mer, men jag kunde fortfarande inte få mig till att flyga. Förra sommaren tog jag, Timothy och Benjamin bussen till Paris! En horribel resa som tog 23 timmar. 23 timmar i en reguljärbuss som stannade en gång i timmen med två tonåringar och 50 belgare. Efter den resan var jag i och för sig redo att sätta mig på vilket kamikazeplan som helst, men det varade bara några timmar.

Under min cancer gav jag mig själv ett löfte att leva mer och intensivt när jag väl blev frisk och aldrig mer tillåta mig att hindras av rädslor eller tidsbrist.
Jag lovade mig själv att cancern skulle boka flygrädslan.

Men det är ju inte alltid man kan hålla sina löften, framförallt inte de som man inte själv kan styra över, men när jag och vännerna hörde planets motorer rusa och avståndet mellan mig och jorden ökade för varje sekund som vi sprängde upp i himlen, kände jag inget annat än förväntan.
Inget kunde vara mer skrämmande än synen av mig själv i sjukhussängen på onkologen.
Det var ofattbart, makalöst och alldeles, alldeles underbart.

Det blev inte bara en resa där vi fick uppleva ett fantastiskt, pulserande Istanbul i rött äppelte under arabiska lyktor, bland moskéer, hamambad och shishkebab – det blev en inre resa för oss alla sex – där sorg, grubblerier och glädje fick ta plats. Äntligen fick vi tid till att se på livets alla väggrenar.
På lördagkvällen satt vi på en uteservering och njöt av drinkar, halloumi och varandra.
Jag vet inte om det var värmen, den rusiga känslan från det söta vinet eller om det helt enkelt bara var Istanbul, men när vi satt där öppnade mina vänners hjärtan och de berättade om sina egna upplevelser från min sjukdomstid.
När Lina berättade att hennes chef ibland frågade om mig kände jag mig överväldigad men också lite skamsen, Jag har ju aldrig träffat Linas chef…
Tanja hade svårt för att hålla tillbaka tårarna när hon avslöjade att hon faktiskt trott att jag skulle dö och berättade sakligt hur de andra tjejerna hjälpt henne att hålla sin rädsla ifrån mig.
Mitt eget perspektiv försköts när jag insåg hur mycket min cancer omkullkastat deras liv, och hur de under flera månader handlat av osjälvisk kärlek.
Framtill då hade jag inte förstått i vilken omfattning detta påverkat dem.

Runda under sandaletterna reste vi oss från restaurangen, vinkade adjö till de underbara kyparna, vinglade runt hörnan och stod plötsligt framför ett hamambad.
Redan i kyliga Sverige hade vi bestämt att det var ett av Istanbuls måste.
”Här går vi in” skränade jag över axeln och styrde stegen mot den ruffiga byggnaden.
Tjejerna tittade tyst på klottret som täckte fasaden och såg lite osäkra ut.
”Är du säker?” frågade de, men jag hade redan börjat pruta om inträdet med den bastanta kvinnan som satt bakom luckan.

Tio minuter senare satt vi nakna i en ångbastu. Där fanns inget blått kakel eller någon spa avdelning, och även om detta var en byggnad med anrik historia som sträckte sig 500 år tillbaka, hade den nog inte genomgått någon renovering sedan byggnadsåret.
Detta var hard core och inget för mesar.
”Come madam” En kvinna, endast iförd röda spetstrosor bad mig lägga mig ner på ett marmorbord. Hon var hårig, stor och såg bestämd ut. När jag halkade fram över det våta marmorgolvet hörde jag hur tjejerna fnissade bakom mig.

Men under kupoltaket, till ljudet av rinnande vatten som porlade över marmorhoarna, lät jag tankarna vandra till de antika romarna, och försökte att slappna av.
Kvinnan drog på sig en handske som såg ut att vara vävd av gethår och började skrubba mig över hela kroppen. Döda hudceller rullar utmed benen, och medan jag låg där och försökte njuta insåg jag plötsligt att handsken inte var ny utan att den redan låg i vasken när jag kom in.
Mums.
När hon var klar med ryggan daskade hon till mig på skinkan; ”turn madam” och jag fick vända mig och ligga på rygg.
”Cancer?” hon pekade mot min bröstkorg och jag nickade. Efter det masserade hon mig varsamt.
”Up madam”. Hon gav mig en liten handduk att svepa om mig och med rumpan bar fick jag trippa iväg genom de varma gångarna tills jag kom till ett rum där en kvinna med för små leopardtights väntade. Hon klappade på britsen och såg kärv ut, men även hon mjuknade när jag släppte skynket och visade mitt röda ärr som löper som taggtråd över min bringa.
”Cancer?” Jag nickade igen. Då log hon varmt, smaskade ut en rejäl klick olja i sina händer och smetade in hela mig – hela mig…
När hon var klar la hon en handduk över mig, ”relax madam” och lämnade mig sedan ensam. Jag tittade på den nakna glödlampan som hängde från taket och försökte relaxa även om det kändes som jag skulle halka av britsen bara jag vicka på en tå.

Efter badet var vi loja, definitivt nyktra och även om vi alla fortfarande var lite chockade över nakenheten förstod vi tyst att vi nyss upplevt ett minne som skulle stanna hela livet.

På flygresan hem blundade jag och försökte ta till mig alla upplevelser från en resa som bokades när jag var som sjukast. Jag hade uppnått mer än vad jag trott jag skulle klara och jag kände mig stolt över mig själv.

Jag tog ett djupt andetag, lutade huvudet mot Cecilias axel och tittade ut genom flygplansfönstret. Jag kände varken panik eller illamående utan beundrade bara kärleksfullt Istanbul efterhand det blev mindre och mindre.

Flygrädslan var borta och nu visste jag – värden låg där ute, outforskad.
Sydafrika, Kambodja, Island: here I come.

Framför Bosporen

Framför Bosporen


Njuter av solen....

Njuter i solen


... och god mat.

… och god mat.


11196305_292827407507624_5355431988890225168_n
Missnöjd liten sultan

Missnöjd liten sultan


11204892_292827314174300_5460243681162398830_n
Redo att inta Istanbuls shoppingstråk

Redo att inta Istanbuls shoppingstråk

Annonser

Livet med en protes

”Har någon sett mitt bröst” skriker jag hysteriskt genom huset. Klockan är 07.45 och för att hinna vara på skolan i tid bör jag ha lämnat barnen på dagis…. 07.45!
Ett primalvrål hörs från Tv:soffan när ena tonårssonen inser att han använder min bröstprotes som kudde. Jag fångar den i luften och ropar ”tack” när han med avsky, blandat med skräck, kastar den ifrån sig.

Det är inte längre självklart att kroppsdelarna sitter fast på kroppen. Jag måste komma ihåg att ta på mig bröstet på morgonen ungefär som jag tar på mig byxorna. De som känner mig vet hur jag sprider mobiltelefoner och nycklar omkring mig och inser säkert hur svårt detta är för mig.
Det har hänt att jag glömt bröstet och åkt iväg utan. Självklart hade jag just den morgonen tagit på mig en tight tröja…
En gång när Benjamin hoppade fram och skrämde mig blev jag så rädd att jag hoppade ur protesen. Den hamnade mitt på bröstkorgen. Fast det märkte jag inte förrän flera timmar senare.

Vardagen har inte helt återgått till det vanliga, men nästan, och det har gått förvånansvärt snabbt. De röriga morgnarna när tre barn ska iväg till skola och dagis, samtidigt som jag ska komma ihåg att ta på mig kjol utanpå strumpbyxorna, inte föra in katten i byrån bara för att hon sover i lådan, medan Julia matar sin docka med gröt – är tillbaka.
Jag har börjat smygarbeta på blygsamma 25% vilket känns på gränsen till meningslöst. Jag hinner precis komma till skolan, packa upp mina saker innan det är dags att plocka ner dem igen.
Föga överraskande blir det sällan två timmar om dagen som det är tänkt.

Men det är skönt att vara tillbaka!
Ju mer livet blir som vanligt, ju mer avlägsen blir cancern.
Jag försöker att inte förta mig, men det är svårt att lyssna på kroppen när huvudet känns starkt. I onsdags arbetade jag åtta timmar. Då kräkte jag på kvällen och fick migrän.
Läxa, check!
Samtidigt som jag inte ska stressa och arbeta för mycket är det stressande att inte göra det jag vill och brinner för.
Det är frustrerande att vara på skolan och inte räcka till. Inte ta det där samtalet med eleven som är ledsen, eller kopiera pappret som försvunnit, utan säga hejdå och gå hem. Jag går inte hem, jag försöker hinna med, försöker finna arbetsdagen meningsfull fast den bara är på två timmar.
Två timmar tickar snabbt iväg till tre… till fyra.
Det var inte meningen att jag skulle ta några undervisande lektioner förrän till hösten, men redan nästa vecka ska jag undervisa i geografi. Men det är den som är mitt kall och som gör mig lycklig och stark. Att sitta bredvid och vara sysslolös gör mig bara mer pressad och deprimerad.
Jag vill inte vara åsidosatt längre.

Första stunden inför eleverna var speciell. Trots att jag känt dem i fem år verkade de blyga när jag stod framför dem. Det var ovanligt tyst i klassrummet.
Jag informerade dem om hur jag skulle arbeta framöver men fortfarande sa ingen någonting.
”Är det någon som har några frågor?” Tyst.
”Ok” sa jag och pekade på mitt högra bröst, ”det här är fake! Är det någon som har några frågor nu? ” åtta händer lyftes i luften och ett långt ”jahaaa” hördes.
Ribban var lagd, ventilen öppen och därefter var allt som vanligt.

Mer och mer hittar jag tillbaka till mig själv. När jag ligger på kvällen och reflekterar över dagen inser jag att jag skrattat högt flera gånger, precis som innan cancern.

I skuggan av min 100 åriga björk funderar jag på livet med bara ett bröst.
Det tar tid att vänja sig vid protesen.
Jag glömmer bort den i tid och otid. Inte bara glömmer jag att ta på den, jag glömmer att ta av den, som när jag hoppade i simbassängen med den kvar i bikinin. Inte förrän jag simmat en längd såg jag den guppa vid kanten.

”Ska det se ut så där” frågade en man mig vänligt när vi stod i baren en sen lördagnatt. Jag hade ett litet linne på mig och protesen hade börjat krypa upp på bröstkorgen och hängde ut från bh:n.
Inte ha urringat linne, check!
”Nja, kanske inte riktigt” svarade jag och var tacksam över att protesen inte trillat ut på bardisken, ”det är min axelvadd som glidit ner”.
Men förutom att den kasar runt och ibland är på rymmen, tycker jag att vi kommer bra överens, jag och min protes!
Det stör mig inte att jag saknar ett bröst, det stör mig att jag har ett!
Precis som jag väntade mig ser det osymmetriskt ut och jag hade hellre varit utan Jag skäms inte för att jag saknar ett bröst eller för att jag har ett stort ärr på bröstkorgen. Det är ett bevis för vad jag klarat av.
Dessutom tjejer – ni anar inte hur skönt det är att röra sig utan den där säcken som hänger i vägen.
Lyllo er grabbar!

Jag vågar inte lita på att jag är frisk. Allt gick så snabbt, och lika ofattbart som det var att jag hade cancer är det att jag nu är frisk.
Jag bokar inte upp mig.
Jag gör inga framtidsplaner, för jag vågar inte lita på att framtiden kommer.
Jag försöker ta ett kliv tillbaka och låta livet komma till mig, och inte tvärtom.

Det börjar mörkna och utanför fönstret ger himlen ett mörklila sken. Jag ska gå ut och njuta av den ljumna vårkvällen, ska bara leta upp mitt bröst först.

Med mer energi hinner jag ta mig till staden och umgås med den här fantastiska människan.

Med mer energi hinner jag ta mig till staden och umgås med den här fantastiska människan.

Åja.. lite hår är där allt!

Åja.. lite hår är där allt!

Är det fortfarande populärt med eterneller i trädgården?

Är det fortfarande populärt med eterneller i trädgården?

Att komma tillbaka

När jag fick reda på att cancern var borta trodde jag att livet skulle återgå till det vanliga. Jag visste att det inte skulle vara så, men jag trodde det ändå. Men det var lika naivt som alla sa till mig, för den grymma verkligheten är att jag har stått kvar medan alla andra har gått vidare.
Medan jag låg i onkologens säng snurrade världen utanför fönstret vidare. Nu har onkologen och dess varma famn släppt mig och jag förväntas klara mig själv. Jag trodde det skulle vara skönt, men det kändes tomt och skrämmande.
De första dagarna var jag arg och frustrerad, medan jag förväntades vara glad och tacksam.
Jag var bortkommen i cancervärlden och kände mig som en felplanterad björk i en ishall, men då hade jag en famn av människor som visade mig vägen. Mitt friska liv har återvänt och så borde även jag. Men jag känner mig vilsen i min nya friska tillvaro och i den är jag ensam.

Världen som jag känner den står kvar, men jag tappade bort mig själv – där någonstans – i oktober när cellgifterna började.
Idag möter jag världen som en blek skugga av mig själv. Jag blir lätt trött, lätt förvirrad och lätt ledsen.

I början av veckan var jag frustrerad och grät. Det kändes som jag tappat kontrollen och jag blev arg på min kropp som inte klarade någonting, jag blev frustrerad på min hjärna som inte hängde med.

En kväll brister jag ut i gråt.
Jag vet inte varför men jag knyter joggingskorna hårt. I mörkret låter jag fötterna trampa fram på löpslingan. Gatlyktorna ger ett gult sken och när min skugga passerar mig på marken kommer gråten.
Jag ökar farten och sträcker ut steget. Snart älgar jag fram genom skogen med tårarna forsande längs kinderna. Tårarna gör mig blöt i öronen och jag skriker med till musiken. Frustrationen sprutar ur mig och jag tar varv efter varv tills benen viker sig och jag sjunker ner på en sten. Orken är slut men tårarna fortsätter att rinna.
Men snart får hjärnan ta del av det syresatta blodet som hjärtat pumpar ut och gråten klingar av. Jag har tömt mig på känslor och stapplar hem på stela ben.
Tårarna är slut för den här gången.

På ett möte med min läkare går hon igenom min framtida medicinering för att minska risken för återfall.
Jag passar på att ta upp mina klimakteriebesvär med henne ”det måste finnas något att göra” klagar jag, ”jag vägrar att ha det så här.”
– Men det beror på att du äter hormontabletter
– JAG HAR JU INTE BÖRJAT ÄTA DEM ÄNNU!
– Inte? Oj då… då kommer det nog bli värre när du gör det.
Det blir tyst en stund. Läkaren tittar lite osäkert på mig som luktar svavel, innan hon fortsätter.
– En annan biverkning är att du riskerar att få livmoderscancer, så sök läkarvård om du skulle få oregelbundna blödningar
Jag ser sammanbiten ut och får svårt att bete mig. Jag känner mig som en treåring, – en full treåring – som får lust att ta häftklammern och kasta på henne.

Men jag biter ihop och hoppar upp på britsen så att hon kan undersöka min arm efter operationen.
Hon försöker lyfta upp den men det fungerar inte, den fastnar i höjd med hakan. Då försöker hon med pendlande rörelser, men det fungerar inte heller.
Min arm har blivit stel och fastnat i en ställning hängande neråt. Hon tittar förvånat på mig när jag grimaserar av smärta.
Det känns som något är för kort i armhålan. Hur jag än försöker kan jag bara ha armbågen i 90 graders vinkel, sen är det stop och gör fruktansvärt ont.
”Kärlsträng” säger läkarn kort som kanske är rädd för häftapparaten.

Kärlsträng är tydligen något som kan utvecklas när alla lymfor opererats bort och kan jämföras ungefär med inflammerade senor.
Det känns som jag har ett för kort gummiband som är fäst i höften, går genom överkroppen och ut i handen. När jag använder armen känner jag hur det drar under revbenen och i armhålan kan jag spela lyra på strängarna.
Det gör fasansfullt ont men är framförallt frustrerande. När jag skulle baka med barnen kunde jag inte plocka ner bakskålen eftersom den var för högt upp, jag kunde inte lyfta ut mjölet eftersom det var för långt in.

Stel som ett vindkraftverk stapplade jag nedslagen ut från läkaren. Det kändes som ett misslyckande att jag låtit min arm stelna.

Några dagar senare sitter jag på sängkanten och gör mina kvällsritualer. Plötsligt inser jag hur mycket lättare allting går.
Under en lång tid har jag tränat och gjort yoga bredvid sängen. Jag smörjer in mig och tar vitaminer. Under min tid med cancer upptäckte jag sorgligt hur allt blev sämre och sämre, oavsett hur mycket jag stretchade och smörjde in. Huden sprack och naglarna trillade av, kroppen värkte och kändes tung. Det kändes som jag jobbade i motvind. Men utan att jag tänkt på det har jag blivit smidigare och starkare, yogan är inte lika svår och kroppen svarar på träningen. Naglarna gör inte ont och jag har inga sår.
Långsamt återvänder jag.

Framstegen är små och ibland blir jag frustrerad, men samtidigt skäms jag för min otacksamhet. Varje dag utan näsblod, muntorrhet och dåliga blodvärden är ju bra dagar. Jag har varit min sjukdom under en lång tid och det har dessutom varit en tid som präglat mig och min omgivning mycket.
Efterhand veckan går känns det bättre. Jag sover mycket och försöker att ta det lugnt.
”Anettes massageterapi” behandlar mig med ljusterapi och massage och som ett under ger armen med sig och blir rörligare.
Jag är inte längre en Björk planterad i en ishall, snarare en ung Lind med sina hjärtformade blad. I stället för att tänka på vad jag inte orkade idag, tänker jag på vad jag faktiskt orkade med.
I takt med att solen återvänder har även mitt glada humör gjort det. Efter en tid i mörker badar jag i ljus. När våren verkligen gör sig påmind planterar jag kryddväxter istället för blommor för den här sommaren har jag aptit på livet. Jag ska laga grekisk potatisgryta och plocka rosmarin från altanen, för i sommar – då lever jag och jag ska ta det för givet.

Lind, på väg...

Lind, på väg…

Vårdag i solen med Ninna. Note to self: glöm inte solskyddsfaktorn på skalpen....

Vårdag i solen med Ninna. Note to self: glöm inte solskyddsfaktorn på skalpen….

Beundrar äldsta sonen

Beundrar äldsta sonen


Underbara Anette som med sina mirakel händer spelade bort mina strängar

Underbara Anette som med sina mirakel händer spelade bort mina strängar

Till dig

Jag försöker förstå att jag är frisk.
Jag trodde att det skulle explodera en glädjebomb inom mig samma sekund som jag fick beskedet, men det verkar inte fungera så. Det är mer en insikt som kommer smygande, som växer fram.
Jag har tårarna precis under ytan och vid minsta känslosvall börjar de rinna, men annars är jag som vanligt.

Mina tankar upptas allt mer av vad som hänt under min cancer och vad den inneburit för mig och min familj. Istället för att blicka framåt, som jag egentligen vill, finner jag mig ofta i grubblerier kring det som hänt .

Mina barn har blivit mer luttrade och fått en allvarligare bild på världen. För mina små var livet vackert och ofarligt, det är det inte längre. De har fått en insyn i vuxenvärlden som jag önskar att de sluppit.
Relationen till mina stora barn har förändrats, inte bara till det bättre. De har blivit klokare men också hårdare. Jag sörjer det.
Min kropp har åldrats minst tio år, och det är år jag aldrig kommer att få tillbaka. Det känns orättvist när jag redan kämpar mot tid och tyngdlag.

Men resan har även inneburit händelser som överraskat mig.
Fina och ömsinta händelser, utförda av vackra människor.

Kärleken från dem är det mest överraskande, påtagliga, och det mest kraftfulla.
Jag är överrumplad, mållös och innerligt, innerligt tacksam för omvärldens kärlek.
Klyschan ”jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet” stämmer så väl för det är ett faktum att efter min cancer ser jag på världen som en bättre plats. Jag har fått mer kärlek, fler vänner och mer hängivenhet än någonsin tidigare.
Jag är ärlig när jag säger att jag är tacksam för tiden med cancer. Den har visat mig att människan verkligen är godhjärtad och hjälpsam utan att själv få minsta egen vinning.

Jag har tagit så mycket plats och så mycket tid.
Tid från andra som jag aldrig kommer att kunna ge tillbaka och jag skäms.
Jag känner mig generad och tom. Jag gråter av tacksamhet men undrar om ni förstår?

För hur tackar jag för…
– maten som mina arbetskollegor kom och lämnade. När det var som jobbigast gick de ihop till ett matlag och turades om att göra mat till mig. Tysta och diskreta satte de stora backar med mat utanför ytterdörren för att inte störa.
– att barnen kunde fortsätta gå till dagis. Dagispersonalen frångick sina rutiner och klädde på mina barn, ställde sig ute i kylan och väntade på att jag skulle komma så jag inte behövde gå in på avdelningen och riskera att bli smittad.
– allt slit som gjordes av de som kom hem och vinterbonade mitt hus och trädgård. Som putsade mina fönster, klippte gräset, hög ved och ställde undan alla utemöbler. Allt för att jag skulle kunna slappna av under vintern.
– alla de tusentals meddelanden i form av sms, mail, och vykort från människor som ville lyckönska.
– alla de som läste min blogg
– att vissa personer, egentligen utan anledning, delade min blogg, så den fick större spridning.
– att mina elever som under hela resan stöttat mig och visat att de väntat på mig
– att Carina la en hel dag på att fota mig och som trots sin egen sjukdom fortsatte att varje dag höra av sig med uppmuntrande ord
– julstädet och julpyntet som Åsa och bonusmamma ägnade flera timmar på att ordna eftersom jag själv inte orkade.
– att Dennis lagade och besiktigade min bil, helt utan kostnad.
– Malmötjejerna och Bertatjejerna som handlade, städade, festade, uppmuntrade, grät, och körde mig.
– Martina vars graviditet hamnade i skumundan för min cancer. När jag opererade bort min portvaktskörtel gjorde min lillasyster sitt livs första ultraljud. Men varken mamma eller syrran var där för henne, de satt på sjukhuset och väntade på mig. Vi har inte varit där för henne och det är min cancers fel, men aldrig har Martina visat mig bitterhet, men jag gråtet för det ändå.
– Jim som stått standby, hämtat mig på natten, och kommit med Ben & Jerrys på kvällen.
– Mina fyra föräldrar som lagt sina egna liv åt sidan

Hur tackar jag för detta?

Emelie och mamma…
Hur ska jag ens komma i närheten av att visa dem min tacksamhet. Förstår de att jag inte överlevt utan dem? Jag vet inte, och jag vet inte hur jag med ord förklarar det.

När jag gick ut med min cancerdiagnos i september 2014 blev jag chockad av den respons jag fick tillbaka.
Jag började sätta upp små meddelanden på min sovrumsvägg som en påminnelse till mig själv att fortsätta kämpa. När jag fick blommor torkade jag dem och hängde upp. Alla kort och vykort åkte upp på väggen och snart kunde jag inte se tapeten.
Väggen blev full av kärleksfulla hälsningar. Det var från mina bästa vänner, men även från klasskamrater jag inte sett på 20 år. Från grannen, mostrar, fastrar, elever och gamla brevvänner.
Under nätterna brukade jag ligga och titta på dom och känna tröst. Jag kände en skyldighet till alla dem att fortsätta kämpa, även när det var som mörkast.

I dystraste januari, en tidig morgon när jag låg i sängen och studerade min vägg av hälsningar kändes allt mörkt och hopplöst.
Våren var avlägsen, jag var ensam och mådde dåligt.
Då bestämde jag mig för att jag skulle anordna en stor fest när det här var över. Där skulle jag få dansa och skratta, men framförallt omfamna alla de som hört av sig och visat att de bryr sig om mig.
Nu är det över och nu är det dags!
Den 23:e maj tänker jag kliva in bland alla er som hjälp mig, och äntligen – äntligen, ska jag få säga tack ordentligt.
Det ska bli en fest av glädje. En fest där man får uppträda, sjunga och dansa. Det ska bli en så bra fest att den får en satanist-konsert att framstå som en bar mitzva.

Nu planerar jag för min fest, njuter av våren och att jag försiktigt kan bygga upp min kropp igen.
Men kärleken som människor gett är det mest påtagliga och det mest kraftfulla. Det är främst det jag tänker på när jag ser tillbaka.
Kärleken vann över cancern och det var tack vare dig!
Jag kanske måste blicka bakåt innan jag kan se framåt. Jag kanske måste stanna upp, reflektera och göra upp med det förflutna innan jag lämnar det. Men som Kirkegaard sa; ”livet kan bara begrundas bakåt men levas framåt”.
Jag vet inte riktigt vart jag ska, men jag är på väg.

Min vägg i sovrummet. Det första jag ser när jag vaknar, och det sista innan jag somnar.

Min vägg i sovrummet. Det första jag ser när jag vaknar, och det sista innan jag somnar.

11060919_289719627818402_23089247762155647_n

10427219_289719657818399_3476309322673357025_n

Jag och underbara Nova, Martinas & Johans dotter.

Jag och underbara Nova, Martinas dotter.


Syrran blir avundsjuk

Syrran blir avundsjuk


Bäst Emelie får hålla....

Bäst Emelie får hålla….

TACK

TACK

CANCERFRI

Egentligen vill jag bara sova vidare, men efter två timmar i soffan tvingar jag mig upp för att avsluta dagen så jag kan gå och lägga mig igen. Hjärnan är full av tysta tankar, och jag känner mig tom samtidigt som jag är fylld av grubblerier. Jag är disträ och ser inte sambandet mellan tankebanorna men jag låter det vara så. Idag handlar det bara om att landa i beskedet om att jag är frisk.

Jag är frisk

Jag är frisk

J a g ä r f r i s k

Idag är den dag jag väntat på sedan dagen jag fick cancerbeskedet!
Första april 2015 är inget skämt.
Min läkare bekräftade att resultatet efter operationen var ovanligt god och att den mikroskopiska analysen av tumör och lymfkörtlar visade att cancern inte spridits.
Inte bara slipper jag att strålas, jag kan nu säga till mig själv att jag är cancerfri!
En gång i månaden i ett år framöver får jag komma in och få Herceptin sub cutant (under huden) eftersom min cancer var aggressiv och snabbväxande. Heceptinet ser till att celltillväxter av cancerceller dör.
Under fem år ska jag sedan äta den antihormonella medicinen Tamoxifen för att förebygga återfall.

Jag var inte speciellt nervös när vi klev in på läkarens rum. Som under hela sjukdomsperioden ströp jag känslonerverna och var samlad tills det goda beskedet kom. Då släppte jag efter och börjar gråta.
Mamma grät.
Emelie grät.
Läkaren gav mig en förpackning med servetter. Snyftande och halvblind av tårar försökte jag förgäves öppna förpackningen. Jag skickade den vidare till mamma som inte heller kunde se ordentligt. Efter några misslyckade försökt gav hon den i sin tur till Emelie. Vid det här laget såg servetterna ut att passerat en pappersstrimlare.
Vi torkade oss alla tre med varsin tuss sen var gråtattacken över. Den varade bara någon minut sedan svalde jag undan den. Jag ville inte sitta på läkarens kontor och råma glädjetårar.
Men resten av dagen längtade jag efter ett tillfälle att släppa lös den stora jämmern. All rädsla, sorg och oro som tryckts undan och lagrats någonstans bakom revbenen behövde komma ut.
Det hade inte varit svårt att gråta, det låg precis under ytan, men när den gråten släpps lös behöver det finnas utrymme och tid för att reflektera över och bearbeta vad jag varit med om.
Istället kryper en trötthet över mig som är så bedövande att jag knappt kan hålla mig vaken. Jag blir fullständigt kraftlös och känner mig utpumpad och lam.

Istället för att fira, skratta och gråta sitter vi tysta i bilen hem;
”det här var skönt” säger mamma efter 20 minuters tystnad.
”ja det var det” svarar jag, sen är vi tysta igen.
Mamma och Emelie är lika trötta som jag och somnar i baksätet.
Jag kliver in genom dörren, släpper handväskan på dörrmattan, går med skor och ytterkläder fram till soffan, rasar ner – och somnar.

Nackdelen med att jag hållt cancern ifrån mig och vägrat acceptera dess allvar, är att jag nu inte kan förstå att det är över.
Några timmar senare vaknar jag. Tom och matt lyckas jag steka blodkorv till barnen, hänga upp ytterkläderna och säga godnatt innan jag somnar om med ett brett leende på läpparna.

Godnatt och adjö fucking cancer

Sommaren 2014 - veckan innan jag hittade knölen.

Sommaren 2014 – veckan innan jag hittade knölen.

Glad påsk

Glad påsk

1157743_10151798940730859_1852799287_n