Till dig

Jag försöker förstå att jag är frisk.
Jag trodde att det skulle explodera en glädjebomb inom mig samma sekund som jag fick beskedet, men det verkar inte fungera så. Det är mer en insikt som kommer smygande, som växer fram.
Jag har tårarna precis under ytan och vid minsta känslosvall börjar de rinna, men annars är jag som vanligt.

Mina tankar upptas allt mer av vad som hänt under min cancer och vad den inneburit för mig och min familj. Istället för att blicka framåt, som jag egentligen vill, finner jag mig ofta i grubblerier kring det som hänt .

Mina barn har blivit mer luttrade och fått en allvarligare bild på världen. För mina små var livet vackert och ofarligt, det är det inte längre. De har fått en insyn i vuxenvärlden som jag önskar att de sluppit.
Relationen till mina stora barn har förändrats, inte bara till det bättre. De har blivit klokare men också hårdare. Jag sörjer det.
Min kropp har åldrats minst tio år, och det är år jag aldrig kommer att få tillbaka. Det känns orättvist när jag redan kämpar mot tid och tyngdlag.

Men resan har även inneburit händelser som överraskat mig.
Fina och ömsinta händelser, utförda av vackra människor.

Kärleken från dem är det mest överraskande, påtagliga, och det mest kraftfulla.
Jag är överrumplad, mållös och innerligt, innerligt tacksam för omvärldens kärlek.
Klyschan ”jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet” stämmer så väl för det är ett faktum att efter min cancer ser jag på världen som en bättre plats. Jag har fått mer kärlek, fler vänner och mer hängivenhet än någonsin tidigare.
Jag är ärlig när jag säger att jag är tacksam för tiden med cancer. Den har visat mig att människan verkligen är godhjärtad och hjälpsam utan att själv få minsta egen vinning.

Jag har tagit så mycket plats och så mycket tid.
Tid från andra som jag aldrig kommer att kunna ge tillbaka och jag skäms.
Jag känner mig generad och tom. Jag gråter av tacksamhet men undrar om ni förstår?

För hur tackar jag för…
– maten som mina arbetskollegor kom och lämnade. När det var som jobbigast gick de ihop till ett matlag och turades om att göra mat till mig. Tysta och diskreta satte de stora backar med mat utanför ytterdörren för att inte störa.
– att barnen kunde fortsätta gå till dagis. Dagispersonalen frångick sina rutiner och klädde på mina barn, ställde sig ute i kylan och väntade på att jag skulle komma så jag inte behövde gå in på avdelningen och riskera att bli smittad.
– allt slit som gjordes av de som kom hem och vinterbonade mitt hus och trädgård. Som putsade mina fönster, klippte gräset, hög ved och ställde undan alla utemöbler. Allt för att jag skulle kunna slappna av under vintern.
– alla de tusentals meddelanden i form av sms, mail, och vykort från människor som ville lyckönska.
– alla de som läste min blogg
– att vissa personer, egentligen utan anledning, delade min blogg, så den fick större spridning.
– att mina elever som under hela resan stöttat mig och visat att de väntat på mig
– att Carina la en hel dag på att fota mig och som trots sin egen sjukdom fortsatte att varje dag höra av sig med uppmuntrande ord
– julstädet och julpyntet som Åsa och bonusmamma ägnade flera timmar på att ordna eftersom jag själv inte orkade.
– att Dennis lagade och besiktigade min bil, helt utan kostnad.
– Malmötjejerna och Bertatjejerna som handlade, städade, festade, uppmuntrade, grät, och körde mig.
– Martina vars graviditet hamnade i skumundan för min cancer. När jag opererade bort min portvaktskörtel gjorde min lillasyster sitt livs första ultraljud. Men varken mamma eller syrran var där för henne, de satt på sjukhuset och väntade på mig. Vi har inte varit där för henne och det är min cancers fel, men aldrig har Martina visat mig bitterhet, men jag gråtet för det ändå.
– Jim som stått standby, hämtat mig på natten, och kommit med Ben & Jerrys på kvällen.
– Mina fyra föräldrar som lagt sina egna liv åt sidan

Hur tackar jag för detta?

Emelie och mamma…
Hur ska jag ens komma i närheten av att visa dem min tacksamhet. Förstår de att jag inte överlevt utan dem? Jag vet inte, och jag vet inte hur jag med ord förklarar det.

När jag gick ut med min cancerdiagnos i september 2014 blev jag chockad av den respons jag fick tillbaka.
Jag började sätta upp små meddelanden på min sovrumsvägg som en påminnelse till mig själv att fortsätta kämpa. När jag fick blommor torkade jag dem och hängde upp. Alla kort och vykort åkte upp på väggen och snart kunde jag inte se tapeten.
Väggen blev full av kärleksfulla hälsningar. Det var från mina bästa vänner, men även från klasskamrater jag inte sett på 20 år. Från grannen, mostrar, fastrar, elever och gamla brevvänner.
Under nätterna brukade jag ligga och titta på dom och känna tröst. Jag kände en skyldighet till alla dem att fortsätta kämpa, även när det var som mörkast.

I dystraste januari, en tidig morgon när jag låg i sängen och studerade min vägg av hälsningar kändes allt mörkt och hopplöst.
Våren var avlägsen, jag var ensam och mådde dåligt.
Då bestämde jag mig för att jag skulle anordna en stor fest när det här var över. Där skulle jag få dansa och skratta, men framförallt omfamna alla de som hört av sig och visat att de bryr sig om mig.
Nu är det över och nu är det dags!
Den 23:e maj tänker jag kliva in bland alla er som hjälp mig, och äntligen – äntligen, ska jag få säga tack ordentligt.
Det ska bli en fest av glädje. En fest där man får uppträda, sjunga och dansa. Det ska bli en så bra fest att den får en satanist-konsert att framstå som en bar mitzva.

Nu planerar jag för min fest, njuter av våren och att jag försiktigt kan bygga upp min kropp igen.
Men kärleken som människor gett är det mest påtagliga och det mest kraftfulla. Det är främst det jag tänker på när jag ser tillbaka.
Kärleken vann över cancern och det var tack vare dig!
Jag kanske måste blicka bakåt innan jag kan se framåt. Jag kanske måste stanna upp, reflektera och göra upp med det förflutna innan jag lämnar det. Men som Kirkegaard sa; ”livet kan bara begrundas bakåt men levas framåt”.
Jag vet inte riktigt vart jag ska, men jag är på väg.

Min vägg i sovrummet. Det första jag ser när jag vaknar, och det sista innan jag somnar.

Min vägg i sovrummet. Det första jag ser när jag vaknar, och det sista innan jag somnar.

11060919_289719627818402_23089247762155647_n

10427219_289719657818399_3476309322673357025_n

Jag och underbara Nova, Martinas & Johans dotter.

Jag och underbara Nova, Martinas dotter.


Syrran blir avundsjuk

Syrran blir avundsjuk


Bäst Emelie får hålla....

Bäst Emelie får hålla….

TACK

TACK

Annonser

En kommentar på “Till dig

  1. upplevvarjedag skriver:

    Underbart att det är över! Livet är fullt av ännu onjutna stunder… Lev och upplev ❤️ varm kram /Helén

    Gillad av 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s