Att komma tillbaka

När jag fick reda på att cancern var borta trodde jag att livet skulle återgå till det vanliga. Jag visste att det inte skulle vara så, men jag trodde det ändå. Men det var lika naivt som alla sa till mig, för den grymma verkligheten är att jag har stått kvar medan alla andra har gått vidare.
Medan jag låg i onkologens säng snurrade världen utanför fönstret vidare. Nu har onkologen och dess varma famn släppt mig och jag förväntas klara mig själv. Jag trodde det skulle vara skönt, men det kändes tomt och skrämmande.
De första dagarna var jag arg och frustrerad, medan jag förväntades vara glad och tacksam.
Jag var bortkommen i cancervärlden och kände mig som en felplanterad björk i en ishall, men då hade jag en famn av människor som visade mig vägen. Mitt friska liv har återvänt och så borde även jag. Men jag känner mig vilsen i min nya friska tillvaro och i den är jag ensam.

Världen som jag känner den står kvar, men jag tappade bort mig själv – där någonstans – i oktober när cellgifterna började.
Idag möter jag världen som en blek skugga av mig själv. Jag blir lätt trött, lätt förvirrad och lätt ledsen.

I början av veckan var jag frustrerad och grät. Det kändes som jag tappat kontrollen och jag blev arg på min kropp som inte klarade någonting, jag blev frustrerad på min hjärna som inte hängde med.

En kväll brister jag ut i gråt.
Jag vet inte varför men jag knyter joggingskorna hårt. I mörkret låter jag fötterna trampa fram på löpslingan. Gatlyktorna ger ett gult sken och när min skugga passerar mig på marken kommer gråten.
Jag ökar farten och sträcker ut steget. Snart älgar jag fram genom skogen med tårarna forsande längs kinderna. Tårarna gör mig blöt i öronen och jag skriker med till musiken. Frustrationen sprutar ur mig och jag tar varv efter varv tills benen viker sig och jag sjunker ner på en sten. Orken är slut men tårarna fortsätter att rinna.
Men snart får hjärnan ta del av det syresatta blodet som hjärtat pumpar ut och gråten klingar av. Jag har tömt mig på känslor och stapplar hem på stela ben.
Tårarna är slut för den här gången.

På ett möte med min läkare går hon igenom min framtida medicinering för att minska risken för återfall.
Jag passar på att ta upp mina klimakteriebesvär med henne ”det måste finnas något att göra” klagar jag, ”jag vägrar att ha det så här.”
– Men det beror på att du äter hormontabletter
– JAG HAR JU INTE BÖRJAT ÄTA DEM ÄNNU!
– Inte? Oj då… då kommer det nog bli värre när du gör det.
Det blir tyst en stund. Läkaren tittar lite osäkert på mig som luktar svavel, innan hon fortsätter.
– En annan biverkning är att du riskerar att få livmoderscancer, så sök läkarvård om du skulle få oregelbundna blödningar
Jag ser sammanbiten ut och får svårt att bete mig. Jag känner mig som en treåring, – en full treåring – som får lust att ta häftklammern och kasta på henne.

Men jag biter ihop och hoppar upp på britsen så att hon kan undersöka min arm efter operationen.
Hon försöker lyfta upp den men det fungerar inte, den fastnar i höjd med hakan. Då försöker hon med pendlande rörelser, men det fungerar inte heller.
Min arm har blivit stel och fastnat i en ställning hängande neråt. Hon tittar förvånat på mig när jag grimaserar av smärta.
Det känns som något är för kort i armhålan. Hur jag än försöker kan jag bara ha armbågen i 90 graders vinkel, sen är det stop och gör fruktansvärt ont.
”Kärlsträng” säger läkarn kort som kanske är rädd för häftapparaten.

Kärlsträng är tydligen något som kan utvecklas när alla lymfor opererats bort och kan jämföras ungefär med inflammerade senor.
Det känns som jag har ett för kort gummiband som är fäst i höften, går genom överkroppen och ut i handen. När jag använder armen känner jag hur det drar under revbenen och i armhålan kan jag spela lyra på strängarna.
Det gör fasansfullt ont men är framförallt frustrerande. När jag skulle baka med barnen kunde jag inte plocka ner bakskålen eftersom den var för högt upp, jag kunde inte lyfta ut mjölet eftersom det var för långt in.

Stel som ett vindkraftverk stapplade jag nedslagen ut från läkaren. Det kändes som ett misslyckande att jag låtit min arm stelna.

Några dagar senare sitter jag på sängkanten och gör mina kvällsritualer. Plötsligt inser jag hur mycket lättare allting går.
Under en lång tid har jag tränat och gjort yoga bredvid sängen. Jag smörjer in mig och tar vitaminer. Under min tid med cancer upptäckte jag sorgligt hur allt blev sämre och sämre, oavsett hur mycket jag stretchade och smörjde in. Huden sprack och naglarna trillade av, kroppen värkte och kändes tung. Det kändes som jag jobbade i motvind. Men utan att jag tänkt på det har jag blivit smidigare och starkare, yogan är inte lika svår och kroppen svarar på träningen. Naglarna gör inte ont och jag har inga sår.
Långsamt återvänder jag.

Framstegen är små och ibland blir jag frustrerad, men samtidigt skäms jag för min otacksamhet. Varje dag utan näsblod, muntorrhet och dåliga blodvärden är ju bra dagar. Jag har varit min sjukdom under en lång tid och det har dessutom varit en tid som präglat mig och min omgivning mycket.
Efterhand veckan går känns det bättre. Jag sover mycket och försöker att ta det lugnt.
”Anettes massageterapi” behandlar mig med ljusterapi och massage och som ett under ger armen med sig och blir rörligare.
Jag är inte längre en Björk planterad i en ishall, snarare en ung Lind med sina hjärtformade blad. I stället för att tänka på vad jag inte orkade idag, tänker jag på vad jag faktiskt orkade med.
I takt med att solen återvänder har även mitt glada humör gjort det. Efter en tid i mörker badar jag i ljus. När våren verkligen gör sig påmind planterar jag kryddväxter istället för blommor för den här sommaren har jag aptit på livet. Jag ska laga grekisk potatisgryta och plocka rosmarin från altanen, för i sommar – då lever jag och jag ska ta det för givet.

Lind, på väg...

Lind, på väg…

Vårdag i solen med Ninna. Note to self: glöm inte solskyddsfaktorn på skalpen....

Vårdag i solen med Ninna. Note to self: glöm inte solskyddsfaktorn på skalpen….

Beundrar äldsta sonen

Beundrar äldsta sonen


Underbara Anette som med sina mirakel händer spelade bort mina strängar

Underbara Anette som med sina mirakel händer spelade bort mina strängar

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s