Livet med en protes

”Har någon sett mitt bröst” skriker jag hysteriskt genom huset. Klockan är 07.45 och för att hinna vara på skolan i tid bör jag ha lämnat barnen på dagis…. 07.45!
Ett primalvrål hörs från Tv:soffan när ena tonårssonen inser att han använder min bröstprotes som kudde. Jag fångar den i luften och ropar ”tack” när han med avsky, blandat med skräck, kastar den ifrån sig.

Det är inte längre självklart att kroppsdelarna sitter fast på kroppen. Jag måste komma ihåg att ta på mig bröstet på morgonen ungefär som jag tar på mig byxorna. De som känner mig vet hur jag sprider mobiltelefoner och nycklar omkring mig och inser säkert hur svårt detta är för mig.
Det har hänt att jag glömt bröstet och åkt iväg utan. Självklart hade jag just den morgonen tagit på mig en tight tröja…
En gång när Benjamin hoppade fram och skrämde mig blev jag så rädd att jag hoppade ur protesen. Den hamnade mitt på bröstkorgen. Fast det märkte jag inte förrän flera timmar senare.

Vardagen har inte helt återgått till det vanliga, men nästan, och det har gått förvånansvärt snabbt. De röriga morgnarna när tre barn ska iväg till skola och dagis, samtidigt som jag ska komma ihåg att ta på mig kjol utanpå strumpbyxorna, inte föra in katten i byrån bara för att hon sover i lådan, medan Julia matar sin docka med gröt – är tillbaka.
Jag har börjat smygarbeta på blygsamma 25% vilket känns på gränsen till meningslöst. Jag hinner precis komma till skolan, packa upp mina saker innan det är dags att plocka ner dem igen.
Föga överraskande blir det sällan två timmar om dagen som det är tänkt.

Men det är skönt att vara tillbaka!
Ju mer livet blir som vanligt, ju mer avlägsen blir cancern.
Jag försöker att inte förta mig, men det är svårt att lyssna på kroppen när huvudet känns starkt. I onsdags arbetade jag åtta timmar. Då kräkte jag på kvällen och fick migrän.
Läxa, check!
Samtidigt som jag inte ska stressa och arbeta för mycket är det stressande att inte göra det jag vill och brinner för.
Det är frustrerande att vara på skolan och inte räcka till. Inte ta det där samtalet med eleven som är ledsen, eller kopiera pappret som försvunnit, utan säga hejdå och gå hem. Jag går inte hem, jag försöker hinna med, försöker finna arbetsdagen meningsfull fast den bara är på två timmar.
Två timmar tickar snabbt iväg till tre… till fyra.
Det var inte meningen att jag skulle ta några undervisande lektioner förrän till hösten, men redan nästa vecka ska jag undervisa i geografi. Men det är den som är mitt kall och som gör mig lycklig och stark. Att sitta bredvid och vara sysslolös gör mig bara mer pressad och deprimerad.
Jag vill inte vara åsidosatt längre.

Första stunden inför eleverna var speciell. Trots att jag känt dem i fem år verkade de blyga när jag stod framför dem. Det var ovanligt tyst i klassrummet.
Jag informerade dem om hur jag skulle arbeta framöver men fortfarande sa ingen någonting.
”Är det någon som har några frågor?” Tyst.
”Ok” sa jag och pekade på mitt högra bröst, ”det här är fake! Är det någon som har några frågor nu? ” åtta händer lyftes i luften och ett långt ”jahaaa” hördes.
Ribban var lagd, ventilen öppen och därefter var allt som vanligt.

Mer och mer hittar jag tillbaka till mig själv. När jag ligger på kvällen och reflekterar över dagen inser jag att jag skrattat högt flera gånger, precis som innan cancern.

I skuggan av min 100 åriga björk funderar jag på livet med bara ett bröst.
Det tar tid att vänja sig vid protesen.
Jag glömmer bort den i tid och otid. Inte bara glömmer jag att ta på den, jag glömmer att ta av den, som när jag hoppade i simbassängen med den kvar i bikinin. Inte förrän jag simmat en längd såg jag den guppa vid kanten.

”Ska det se ut så där” frågade en man mig vänligt när vi stod i baren en sen lördagnatt. Jag hade ett litet linne på mig och protesen hade börjat krypa upp på bröstkorgen och hängde ut från bh:n.
Inte ha urringat linne, check!
”Nja, kanske inte riktigt” svarade jag och var tacksam över att protesen inte trillat ut på bardisken, ”det är min axelvadd som glidit ner”.
Men förutom att den kasar runt och ibland är på rymmen, tycker jag att vi kommer bra överens, jag och min protes!
Det stör mig inte att jag saknar ett bröst, det stör mig att jag har ett!
Precis som jag väntade mig ser det osymmetriskt ut och jag hade hellre varit utan Jag skäms inte för att jag saknar ett bröst eller för att jag har ett stort ärr på bröstkorgen. Det är ett bevis för vad jag klarat av.
Dessutom tjejer – ni anar inte hur skönt det är att röra sig utan den där säcken som hänger i vägen.
Lyllo er grabbar!

Jag vågar inte lita på att jag är frisk. Allt gick så snabbt, och lika ofattbart som det var att jag hade cancer är det att jag nu är frisk.
Jag bokar inte upp mig.
Jag gör inga framtidsplaner, för jag vågar inte lita på att framtiden kommer.
Jag försöker ta ett kliv tillbaka och låta livet komma till mig, och inte tvärtom.

Det börjar mörkna och utanför fönstret ger himlen ett mörklila sken. Jag ska gå ut och njuta av den ljumna vårkvällen, ska bara leta upp mitt bröst först.

Med mer energi hinner jag ta mig till staden och umgås med den här fantastiska människan.

Med mer energi hinner jag ta mig till staden och umgås med den här fantastiska människan.

Åja.. lite hår är där allt!

Åja.. lite hår är där allt!

Är det fortfarande populärt med eterneller i trädgården?

Är det fortfarande populärt med eterneller i trädgården?

Annonser

En kommentar på “Livet med en protes

  1. Katarina J skriver:

    Vad skönt att vardagen börjar komma tillbaka så smått..
    Oftast mår man bättre när man får göra det som man brinner för, i ditt fall undervisa. Men lyssna på kroppens signaler, stressa inte fram för fort.

    Kram från mig

    Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s