Istanbul

I januari, när vintermörkret var som tyngst och livsljuset kändes avlägset, låg jag i sängen och försökte djupandas. Varje utandning var en suck av misströstan, där livet rann ur mig medan cancern var det enda som frodades och var starkt.
Jag behövde något att se fram emot, något som bar mig fram till våren, så bästisarna och jag bokade en resa. Vi bokade upp fyra dagar i Istanbul som skulle fira att jag blivit frisk.
På kvällarna träffades vi och googlade turkiska mattor och vackra moskéer. Det var en verklighetsflykt och jag upplevde en lättnad från sjukdomen varje gång jag tänkte på Turkiet.

Då, när jag kände mig som mest sjuk, kändes det märkligt att i förtid planera en resa som skulle fira att jag blivit frisk, men fyra månader senare var resan ett faktum!

Nyopererad och blek, satt jag och fem av mina bästa vänner på flyget.
Sista tio åren hade jag utvecklat en förlamande rädsla för att flyga. I tonåren hade jag flugit ofta, men efter att jag bäddat in livet i kontroll och rutiner hade jag omärkt utvecklat en rädsla för allt som bröt mot mitt mönster och det som stod utanför min makt. Efter att barnen kommit upptäckte jag plötsligt att jag blivit fobiskt höjdrädd och fullständigt oförmögen att ens närma mig en flygplats.
Eftersom livet hade sin gång utmanade jag inte rädslan utan lät den snarare gro.

Rädslan hade hindrat mig från att resa och utforska alla de världar jag velat se. Efter skilsmässan bestämde jag mig för att utmana mig mer, men jag kunde fortfarande inte få mig till att flyga. Förra sommaren tog jag, Timothy och Benjamin bussen till Paris! En horribel resa som tog 23 timmar. 23 timmar i en reguljärbuss som stannade en gång i timmen med två tonåringar och 50 belgare. Efter den resan var jag i och för sig redo att sätta mig på vilket kamikazeplan som helst, men det varade bara några timmar.

Under min cancer gav jag mig själv ett löfte att leva mer och intensivt när jag väl blev frisk och aldrig mer tillåta mig att hindras av rädslor eller tidsbrist.
Jag lovade mig själv att cancern skulle boka flygrädslan.

Men det är ju inte alltid man kan hålla sina löften, framförallt inte de som man inte själv kan styra över, men när jag och vännerna hörde planets motorer rusa och avståndet mellan mig och jorden ökade för varje sekund som vi sprängde upp i himlen, kände jag inget annat än förväntan.
Inget kunde vara mer skrämmande än synen av mig själv i sjukhussängen på onkologen.
Det var ofattbart, makalöst och alldeles, alldeles underbart.

Det blev inte bara en resa där vi fick uppleva ett fantastiskt, pulserande Istanbul i rött äppelte under arabiska lyktor, bland moskéer, hamambad och shishkebab – det blev en inre resa för oss alla sex – där sorg, grubblerier och glädje fick ta plats. Äntligen fick vi tid till att se på livets alla väggrenar.
På lördagkvällen satt vi på en uteservering och njöt av drinkar, halloumi och varandra.
Jag vet inte om det var värmen, den rusiga känslan från det söta vinet eller om det helt enkelt bara var Istanbul, men när vi satt där öppnade mina vänners hjärtan och de berättade om sina egna upplevelser från min sjukdomstid.
När Lina berättade att hennes chef ibland frågade om mig kände jag mig överväldigad men också lite skamsen, Jag har ju aldrig träffat Linas chef…
Tanja hade svårt för att hålla tillbaka tårarna när hon avslöjade att hon faktiskt trott att jag skulle dö och berättade sakligt hur de andra tjejerna hjälpt henne att hålla sin rädsla ifrån mig.
Mitt eget perspektiv försköts när jag insåg hur mycket min cancer omkullkastat deras liv, och hur de under flera månader handlat av osjälvisk kärlek.
Framtill då hade jag inte förstått i vilken omfattning detta påverkat dem.

Runda under sandaletterna reste vi oss från restaurangen, vinkade adjö till de underbara kyparna, vinglade runt hörnan och stod plötsligt framför ett hamambad.
Redan i kyliga Sverige hade vi bestämt att det var ett av Istanbuls måste.
”Här går vi in” skränade jag över axeln och styrde stegen mot den ruffiga byggnaden.
Tjejerna tittade tyst på klottret som täckte fasaden och såg lite osäkra ut.
”Är du säker?” frågade de, men jag hade redan börjat pruta om inträdet med den bastanta kvinnan som satt bakom luckan.

Tio minuter senare satt vi nakna i en ångbastu. Där fanns inget blått kakel eller någon spa avdelning, och även om detta var en byggnad med anrik historia som sträckte sig 500 år tillbaka, hade den nog inte genomgått någon renovering sedan byggnadsåret.
Detta var hard core och inget för mesar.
”Come madam” En kvinna, endast iförd röda spetstrosor bad mig lägga mig ner på ett marmorbord. Hon var hårig, stor och såg bestämd ut. När jag halkade fram över det våta marmorgolvet hörde jag hur tjejerna fnissade bakom mig.

Men under kupoltaket, till ljudet av rinnande vatten som porlade över marmorhoarna, lät jag tankarna vandra till de antika romarna, och försökte att slappna av.
Kvinnan drog på sig en handske som såg ut att vara vävd av gethår och började skrubba mig över hela kroppen. Döda hudceller rullar utmed benen, och medan jag låg där och försökte njuta insåg jag plötsligt att handsken inte var ny utan att den redan låg i vasken när jag kom in.
Mums.
När hon var klar med ryggan daskade hon till mig på skinkan; ”turn madam” och jag fick vända mig och ligga på rygg.
”Cancer?” hon pekade mot min bröstkorg och jag nickade. Efter det masserade hon mig varsamt.
”Up madam”. Hon gav mig en liten handduk att svepa om mig och med rumpan bar fick jag trippa iväg genom de varma gångarna tills jag kom till ett rum där en kvinna med för små leopardtights väntade. Hon klappade på britsen och såg kärv ut, men även hon mjuknade när jag släppte skynket och visade mitt röda ärr som löper som taggtråd över min bringa.
”Cancer?” Jag nickade igen. Då log hon varmt, smaskade ut en rejäl klick olja i sina händer och smetade in hela mig – hela mig…
När hon var klar la hon en handduk över mig, ”relax madam” och lämnade mig sedan ensam. Jag tittade på den nakna glödlampan som hängde från taket och försökte relaxa även om det kändes som jag skulle halka av britsen bara jag vicka på en tå.

Efter badet var vi loja, definitivt nyktra och även om vi alla fortfarande var lite chockade över nakenheten förstod vi tyst att vi nyss upplevt ett minne som skulle stanna hela livet.

På flygresan hem blundade jag och försökte ta till mig alla upplevelser från en resa som bokades när jag var som sjukast. Jag hade uppnått mer än vad jag trott jag skulle klara och jag kände mig stolt över mig själv.

Jag tog ett djupt andetag, lutade huvudet mot Cecilias axel och tittade ut genom flygplansfönstret. Jag kände varken panik eller illamående utan beundrade bara kärleksfullt Istanbul efterhand det blev mindre och mindre.

Flygrädslan var borta och nu visste jag – värden låg där ute, outforskad.
Sydafrika, Kambodja, Island: here I come.

Framför Bosporen

Framför Bosporen


Njuter av solen....

Njuter i solen


... och god mat.

… och god mat.


11196305_292827407507624_5355431988890225168_n
Missnöjd liten sultan

Missnöjd liten sultan


11204892_292827314174300_5460243681162398830_n
Redo att inta Istanbuls shoppingstråk

Redo att inta Istanbuls shoppingstråk

Annonser

2 kommentarer på “Istanbul

  1. upplevvarjedag skriver:

    Underbart så mycket kärlek som finns omkring dig ❤️

    Gillad av 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s