Festen där vi firade livet

Har du någon gång stått framför 125 personer, som alla är där för att träffa dig?
Har du någon gång skrivit ett tal, riktat till de här personerna och frågat dig själv – hur ska orden bli tillräckliga för det jag känner?
Har du då – dagen innan – blivit bjuden på en spraytan för att du ska se solkysst ut och bistert insett att din självhäftande protes inte fastnar på hinnan som nu är på bringan?
Har du någon gång hört ditt barn hålla ett kärlekstal, där han inför dig och alla dina 125 vänner gråtande spelar en sång – skriven bara till dig?

Har du någon gång upplevt att din kommun sluter upp sig runt omkring dig?
Sluter upp med kärlek, intresse, omsorg och hjälp?
Floristen, kocken, serveringspersonalen, bartendern, artisterna, butikschefer, dj:n – företagsmänniskor som i vanliga fall har tjänat sin rätt till att ta betalt, erbjöd nu sina tjänster gratis till mig.

Har du någon gång upplevt något av detta?
Det har jag!

I ett mantra frågar jag mig själv om och om igen hur jag förtjänat detta.

Jag upplevde allt detta och mer därtill.
Jag anordnade en fest för att fira att jag blivit frisk från cancer. Syftet med festen var från början att tacka de som stöttat mig under tiden jag varit sjuk, men det slutade som en gemensam kärlekshyllning till livet.
E t t h u n d r a t r e t t i o människor anmälde sig och ville vara med. Jag var överväldigad av antalet och uppbackningen.
Stämningen var likt ett bröllops med varm och kärleksfull glädje, där vi alla hade något att fira. Några hade förlorat sina mammor i cancer och att gå på en ”fuck cancer fest” var för dem ett sätt att ge cancer mittfingret och inte låta sjukdomen vinna.
För cancer vinner inte alltid.
Den här gången vann jag!

När jag stod framför mina gäster, smackade jag dit protesen och hoppades att den inte skulle falla ner på golvet. Jag höll mitt välkomsttal, torkade några tårar och dansade sedan tills fötterna blödde.
Det var är en magisk, overklig, och överväldigande känsla som jag inte kan beskriva, och återigen upplevde jag att det inte fanns tillräckligt med ord till att förklara det jag kände då.

Kanske finns det inte ens tillräckligt med känslor för att känna allt det som fanns att uppleva.
Vid ett tillfälle satte jag mig ner, blickade ut över dansgolvet, och blev alldeles varm av åsynen av mina vänner, mamma, bonusmamma, pappas nya flickvän, kollegor, mina barn och deras vänner – allt i en enda glad gröt som bara njöt av att leva. Med en glimt i ögat såg de på mig och jag kände den kärlek de gav mig.
Utmattad av all uppmärksamhet gick jag ut i mörkret och kände vinden smeka min kind – vinden som ingen vet var den kommer ifrån eller vart den ska. Och i stunden kände jag mig likadan.

Har du någon gång varit omsluten av människor som vill dig väl. Som vill sjunga för dig, bära dig och med all sin kraft visa den glädje de känner för att cancer går att besegra.
Kanske representerar jag ofrivilligt något vi alla behöver? Ett bevis på att glädje kan vinna över sorg. Livet över döden. Hopp över förtvivlan.
Vi bär alla våra våndor, oavsett om det är cancer eller fibromyalgi.

Under kvällens gång blev jag allt mer trött. Att stå i ljuset av allas uppmärksamhet och uppleva himlastormande tacksamhet, gång på gång – det tar energi.
Barfota dansade jag med lillebror, lillasyster och alla mina vänner och kände pulsen slå in i bröstet, tills det plötsligt tog slut.
Bara så där – från den ena stunden till den andra visste jag att det var över. Jag hade vunnit och jag hade fått mitt avslut. Jag kände mig som ett dött sjölejon och det var lika bra att åka hem innan jag självdog.
Mina vänninor packade ihop mina saker, ringde efter taxi och från den ena stunden till den andra satt vi i mitt kök, åt kall pizza och drack te. Plötsligt var kvällen över och jag var helt tom.

Dagarna som följde var jag stum inombords.
Jag kunde inte känna stolthet, glädje eller ens tacksamhet – jag var dränerad på känslor. Det tog nästan en vecka för mig att komma tillbaka och hämta upp dit jag har växt och blivit – och DÅ, då kände jag glädje och stolthet.
Då kunde jag förstå vad som verkligen hänt.
Då kunde jag minnas Kenneths tal, mina vänners sång och alla varma kramar.

Jag har ännu inte gråtit av glädje eller av sorg! Bara pyst ut lite här och där, men den där himlastormande reaktionen på allt som skett väntar jag fortfarande på.
Under tiden tickar livet vidare. När funderingar och kval tar plats i natten påminner jag mig själv att under morgondagen kommer jag att ta ännu ett steg.
Min klass går snart ut nian, sommaren är här och plötsligt är det dags att fylla poolen – som om cancern aldrig existerat. De dagar tankarna fördunklas och jag backar i min utveckling försöker jag ta det lugnt, för jag kan vägen tillbaka.
Även om känslorna inte är med mig, trampar jag vidare framåt – jag har blivit frisk – jag har haft en fest som firade cancerns avslut och livets ankomst. Det går framåt hela tiden…
Jag ser mig omkring och säger till mig själv, ”jag överlevde” och jag försöker glädjas åt mina egna ord. Jag blev inte besegrad och min själ är oskadd. När stumheten avtar känner jag en okänd kraft inom mig som ökar respekten för mig själv.
Jag är stolt över mina ärr. Det är ett bevis, inristade i mitt kött med eld, för vad jag presterat och klarat av. Cancern är en lärdom som jag ska använda som bränsle för min kommande utveckling.

Jag vet inte om det här är sista blogginlägget. Kanske, kanske inte…
Men innan jag stänger ner vill jag tacka några för att de hjälpte till att göra festen möjlig.

När jag var sjuk bars jag fram av människors kärlek och omsorg, och på något sätt blev festen kulmen på denna omtänksamhet och utan att låta som pristagaren till miss World, vill jag tacka följande personer som gjorde vår kväll möjlig.
– Agge och Fredrik – utan er – ingen fest!
-Joakim ”Bayamo” Fransson, det kändes som att komma hem när jag såg dig bakom dj båset. Tack för din generositet och tid.
– Björn Cronzell, du skulle nog kunna få mig att älska schlager, bara det är du som sjunger.
– Timothy & Benjamin, tack för er hjälp, kärlek och uppträdanden.
– Jakob, Lukas och Lotta – ni var KUNGAR i baren.
– Alice och dansflickorna – kärlek (och avund för era tighta rumpor)
– Annelie, Ingmarie, Åsa, Nora, Maiju, Tanja och Emelie – hade inte ni hjälp mig, innan och efter, hade jag nog städat fortfarande.
– Gisela och Lillis, tack för era upptåg, visor och glädje.
– Butik Blomsterverkstan. Lina din stora, generösa sponsring fick mig att gråta tyst när jag dekorerade salen med rosor, krysantemum, santini och liljor. Hela festen blomstrade tack vare dig!
– Tack till alla som höll tal, som sjöng eller på något sätt uppträdde. Även om jag just nu är stum som ett isblock värmde det hjärtat.
– Tack Marie för suntanningen (även om protesen halkade av min bruna kropp)
– Tack Sofie för sminkningen (även om jag gnällde, klagade och stressade)

Ett extra, ljuvligt, varmt och innerligt tack till alla mina gäster.

Jag låter min vän Kennets tal avsluta dagens text, som en påminnelse till oss alla.

Att få erfara kärlek och smärta genom sinne och kropp. Först ingenting sedan en stor smäll, sedan universum och till slut vi.

Kanske var det inte den slump det tycktes vara. Kanske var även detta en del av det spel som är så mycket större än vi någonsin kan förstå.
Nu vet vi att livet är bräckligt så låt oss alla ofta och mycket hylla det.
Hylla det genom att ge och kanske framförallt ta emot den kärlek som alltid omger oss.
Skål till livet och skål till kärleken.

dans
mingel 4
framsida
mingel 4

Håller tal för mina bästisar

Håller tal för mina bästisar


tal2
Tal till mina barn

Tal till mina barn


Tal till min stora familj

Tal till min stora familj

2

Jag aktiverade ut alla mina peruker. Här är Benjamin som modell.

Jag aktiverade ut alla mina peruker. Här är Benjamin som modell.


Alla intäkter från perukförsäljningen gick oavkortat till cancerfonden

Alla intäkter från perukförsäljningen gick oavkortat till cancerfonden


8000 kr drog vi in på aktionen

8000 kr drog vi in på aktionen


Det var mest män som köpte de långhåriga perukerna ...

Det var mest män som köpte de långhåriga perukerna …


peruk 3
Berta-tjejerna sjunger "This girl is on fire"

Berta-tjejerna sjunger ”This girl is on fire”


Discodans

Discodans


Dansuppträdande

Dansuppträdande

11391093_296343263822705_6864314144285217762_n

Den här underbara banderollen gjorde min kusin Marie till mig.

Den här underbara banderollen gjorde min kusin Marie till mig.


Underbara Nora och Tanja på dansgolvet

Fina Nora och Tanja på dansgolvet

seger 1
11390367_296341993822832_2405543216349624217_n
framsida

Dagen efter var vi trötta...

Dagen efter var vi trötta…

Annonser

..och för första gången kom den…

…glädjen.

Tacksamheten över att vara frisk.
att vara stark
att vara Jenny!

Sista tiden har jag varit dämpad, ledsen och sänkt av grubblerier.
Men när jag förstod att det berodde på hormontabletterna, lättade det lite. Jag är inte otacksam, jag är inte galen – jag är bara hormonell!

Men idag vänder det, det har jag bestämt mig för!

Musiken spränger ut från högtalarna och jag dansar i köket. När Zack passerar drar jag upp honom i famnen och han kniper med sina små ben runt mina höfter.
Jag lägger min kind mot hans hals och sjunger med musiken.
Det är då det slår till – glädjen.

Glädjen över att jag orkar bära mitt eget barn.
Att dansa med honom, precis som jag gjorde innan cancern gjorde mig svag.
Gråten bubblar upp och varma tårar väter hans kind medan jag fortsätter att sjunga och röra mig till musiken.

Vi dansar länge och jag tror att han njuter lika mycket som jag.
”Mamma du skriker mig i örat” säger han då och då.
När jag sätter ner honom tittar han på mina tårar, men ler bara och går iväg.

Idag känner jag tacksamhet, idag känner jag glädje.

Foto av ett foto, på mig och Zack

Foto av ett foto, på mig och Zack

Foto på ett foto - av männen i mitt liv.

Foto på ett foto – av männen i mitt liv.

Inbjudan till fest

Att få cancer är en av de värsta upplevelser en människa kan vara med om, och även om jag och min familj har fått sår som kanske aldrig läker, har vi också fått en ny syn på den värld vi lever i.
Det är en insikt om hur otroligt kärleksfull människan kan vara.

Under min resa har jag aldrig varit ensam.
Jag har haft ett otroligt stöd av min familj och mina närmsta vänner, men även om det varit överväldigande är det kanske inte just det som överraskade mig mest.

Det som förvånat mig, som gjort mig stum och så otroligt, otroligt tacksam – är alla ni som där ute, stöttat och skänkt mig kärlek utan att egentligen känna mig.

Du som skickade blommor utan att skriva avsändare.
Du som skickade ett handgjort halsband.
Du som skickade ett meddelande och berättade hur stark jag var.
Du som delade min blogg.
Du som läste min blogg.
Du som skickade kort och önskade mig lycka till.
Du som kom hem och rastade min hund när jag mådde som sämst.
Du som skickade ett anonymt meddelande bara för att berätta att söndagens gudstjänst hade handlat om mig.

Alla ni som funnits vid min sida i det tysta – ni har burit mig. Ni har gjort mig stark och ni har gjort mig till en överlevare!
Därför vill jag bjuda er på min fest.

Den 23 maj anordnar jag en fest där jag ska fira livet och säga hejdå till cancer.
Jag vill ha dig där!
Jag har tänkt mycket på hur jag ska kunna säga tack till alla er och nu har jag bestämt mig:
Jag öppnar upp dörrarna till min fest så är ni alla välkomna.

Det här är en inbjudan TILL DIG!
Kanske tror du att detta inte gäller dig, eftersom du faktiskt inte gjort så mycket, eller att du inte kan komma på en fest där du inte känner någon.
Men detta är en glädjefest där vi firar och festar för livet och där ska du vara – har jag funnits i dina tankar de senaste månaderna ska du finnas vid min sida när jag når målsnöret.

Du anmäler dig genom att betala in 150 kr per person till 8313-9 741081285 (swedbank) glöm inte att skriva namn.
Det kommer att bjudas på mat, alkoholfridryck och uppträdanden.
Senare på kvällen ska vi dansa tills fötterna blöder och då öppnar baren.
O.s.a 8/5

Vill du hitta på något, eller undrar något så hör av dig till Agnetha Bengtson: 073 6223797

Hjälp mig gärna att sprida detta. Kanske har du en arbetskamrat som du vet brytt sig mycket, eller en gammal svärmor som skickat mig goda tankar – jag vill ha er alla där!

Vi ses på Fogdaröds loge i Höör / Kram Jenny