..och för första gången kom den…

…glädjen.

Tacksamheten över att vara frisk.
att vara stark
att vara Jenny!

Sista tiden har jag varit dämpad, ledsen och sänkt av grubblerier.
Men när jag förstod att det berodde på hormontabletterna, lättade det lite. Jag är inte otacksam, jag är inte galen – jag är bara hormonell!

Men idag vänder det, det har jag bestämt mig för!

Musiken spränger ut från högtalarna och jag dansar i köket. När Zack passerar drar jag upp honom i famnen och han kniper med sina små ben runt mina höfter.
Jag lägger min kind mot hans hals och sjunger med musiken.
Det är då det slår till – glädjen.

Glädjen över att jag orkar bära mitt eget barn.
Att dansa med honom, precis som jag gjorde innan cancern gjorde mig svag.
Gråten bubblar upp och varma tårar väter hans kind medan jag fortsätter att sjunga och röra mig till musiken.

Vi dansar länge och jag tror att han njuter lika mycket som jag.
”Mamma du skriker mig i örat” säger han då och då.
När jag sätter ner honom tittar han på mina tårar, men ler bara och går iväg.

Idag känner jag tacksamhet, idag känner jag glädje.

Foto av ett foto, på mig och Zack

Foto av ett foto, på mig och Zack

Foto på ett foto - av männen i mitt liv.

Foto på ett foto – av männen i mitt liv.

Annonser

En kommentar på “..och för första gången kom den…

  1. A-mamman skriver:

    Jag bor för långt borta för att delta men vill tacka för inbjudan. Vilken underbar och generös och livsbejakande idé!
    Läser sedan om när du dansar med din son i famnen, underbart.

    Liked by 1 person

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s