Kulan

Det var en av sommarens många varma dagar och jag och min bästa vän var på utomhusbadet med barnen. Det var bara månader från separationen av ett 15 år långt äktenskap och jag hade precis börjat hämta mig. Det hade varit en fruktansvärd vår och försommar, men nu hade äntligen lugnet lagt sig och jag började sakta känna igen mig själv.

Jag satt stoiskt i solstolen och iakttog min yngsta son leka i vattnet, medan jag lät handen inspektera höger bröstet. Något jag sällan gjorde, men den sista tiden hade jag känt en konstig kula i det. Jag låg och fingrade på kulan och funderade på om det var för snällt att kalla den kula – det kanske var en knöl? Vad är skillnaden mellan kula och knöl – bortsett från att man aldrig har hört talas om en cancerkula!

Jag har alltid varit dålig på att undersöka mina bröst, inte bara pg.a övertygelsen av att bröstcancer inte skulle kunna drabba mig, utan för att jag faktiskt inte har en aning om vad det är jag ska känna efter. Det är ju fullt med knölar, kulor, körtlar och okända kroppstingest där inne! Stilla och fortfarande rätt drömmande, gick jag bort till min vän, vars mamma gått bort, efter fruktansvärt lidande innefattat att min vän vårdade henne på slutet, i just – cancer.

Kanske just av den anledningen, reagerade min vännina kraftigt. Hon blev blek när hon kände på bröstet och beordrade mig genast att ringa till vårdcentralen. Jag blev generad av hennes uppmärksamhet och kände mig löjlig. Men jag ringde, kanske mest för hennes skull. Det första läkarbesöket avbokade jag eftersom jag hade en viktig date just den dagen – och eftersom det här egentligen bara var trams var det inget jag prioriterade.

Men läkaren på vårdcentralen ordinerade mig till mammografi och ultraljud. Jag skulle även få göra en ”nålpunktion” (vilket kan jämföras med att stoppa en tandpetare i ögonvitan). Kanske jag möjligen drog ett djupare andetag och reagerade på att det blev lite allvar, men jag var mest rädd för nålpunktionen, inte resultatet. Så med läkarens drillande löften om att ”det här var bara rutin kontroll” gick jag hem och ringde mina vänner.

En ännu varmare sommardag åkte vi in till mammografin. Det var jag, som var skiträdd för nålen och två av mina bästa vänner. De var coola och vi var coola! I väntrummet satt kvinnor i 50 års åldern med sina män och såg stressade ut. Det gjorde inte vi. Vi hade varandra och vi brottades om platsen med ena väninnans barnvagn (full av vin och bebis) och den andra vännens shoppingkassar. Vi fnittrade och snackade som mest när jag blev inkallad. Senare har jag fått veta att min ena vän då brast ut i gråt.

Mammografin var en komisk tillställning! De (få) som sett mina bröst förstår varför, men för er – den stora lyckliga massan som gladeligen missa dem, kan jag kort beskriva hela scenariet som ytterst pinsamt. Den stackars röntgen sjuksköterskan försökte desperat draaaaa upp mina bröst på plattan – ”bra”, tänkte jag, ”gör dem gärna ännu längre, för i helvete”. När jag gick ut var de både längre och plattare.

Nålpunktionen var inte komisk! Som en stor häftpistol som skjuter in en lång spruta i den delen av kroppen som bara är tänkt till mjukt smekande, eller som matbehållare till en liten gosse. Brösten är inte avsedda som nåldyna eller måltavla för morbida läkare, som gått en sanslöst lång utbildning för att ägna sig åt punktera bröst hela dagarna, är inte det sjukt! Det sa jag för övrigt till dem, tacka för mig och gick, njöd av att det hela var avklarat!

Jag och väninnorna passade på att göra en dag av det – vi dukade upp picknick i parken och skrattade åt att servetterna hade kräftor som motiv, så ironiskt dagen till ära. Ännu levde jag i villfarelsen av att mitt högra bröst, var som alla andra högra bröst – fullt av ofarliga små kulor och vävnad och ingenting mer…

Annonser