Beskedet

När läkaren ringde från vårdcentralen blev jag rädd för första gången! Han var nysvensk och bröt kraftigt. Jag hade svårt, av många olika anledningar, att förstå vad han menade när han sa att jag behövde åka in för att opera ut knölen. Jag blev frustrerad, stressad och arg – vad menade han? ”Vad fan säger du?!”, skrek jag? Men det var allt han kunde säga – ingen mer information, och med det lämnade han mig och önskade en bra dag. Jag stod stum kvar i klassrummet.

När chocken väl lagt sig blev jag lugn igen – det var väl bara en liten operation där de tog bort den konstiga knölen (som troligen var någon gammal vinrest, eller ett blåmärke från något boxningspass). Lugn och trygg åkte jag och mamma in på operationsdagen. Jag hade datorn med mig, så jag kunde få lite jobb gjort och jag hade med en liten matsäck till mamma, ifall hon fick sitta och vänta länge.

Men när vi väl blev inkallade sköt läkarna på operationen och började istället göra en massa undersökningar  – klämde, tryckte och fotade mina bröst. Jag var fortfarande vid gott mod och skämtade med den manliga unga läkaren om att jag var singel – samtidigt som han stod med båda sina händer kupade runt mina bröst. Han rodnade och mamma suckade i bakgrunden.

Jag fick göra en nålpunktion i bröstet igen, och jag började gråta. Nålpunktionerna gjorde fruktansvärt ont och jag började ledsna på att ingen sa någonting. Jag slussades runt från rum till rum, alla fyllda med sammanbitna, tysta läkare. Men när punktionsläkaren skulle sticka en decimeter lång spruta i min armhåla för att ta prover på lymfarna var det nog. Med blottad överkropp och söndergråtet ansikte började jag gorma, skrika och krävde att veta vad som pågick.

Han tittade lugnt på mig och svarade ”Jag ser cancer i ditt bröst! Förstår du nu varför jag måste göra det jag gör”.

Jag tittade länge på honom och började sedan gråta en ljudlös, förtvivlad gråt som kom från ett helt förvirrat, tomt huvud. Jag bad sköterskan hämta mamma och i varandras armar grät vi medan morbida-nålstickar-doktorn stack långa nålar i min armhåla.
Jag grät så jag skakade och mamma fick ringa runt för att berätta de dåliga nyheterna. Men när jag kom hem väntade tjejgänget. Jag föll i deras armar och grät som så många gånger förr – mina änglar, gudinnor och själssystrar. Jag flöt ner på en stol och iakttog utmattat hur de fem fantastiska kvinnorna effektivt dukade upp fika med alla våra favorit delikatesser.

Sen grät vi och skrattade. När min svägerska kom förbi grät vi lite till. Jag började diskutera min kommande hårförlängning, som jag planerat i månader, när väninnan påminde mig krasst ”att det är väl inte lönt när du ändå ska tappa allt hår!”. Och sedan var ribban lagd.

Jag bars av alla människors stöd! Jag fick blommor, sms, mail, meddelanden och hälsningar – och aldrig har jag känt av en så varm, osynlig famn. Jag kände stödet från de som tänkte på mig och det hjälpte. Det hjälpte mycket.

10610845_10152670346865859_8295917021112791702_n

Mina änglar, gudinnor och själssystrar.

Annonser