Jaha, det var ju lite tråkigt det här.

Just idag är det tufft! Varit inne på sjukhuset och diskuterat den kommande behandlingen. Tumören växer snabbt och där finns början till ny cancer på andra ställen i bröstet. Tusen frågor haglar över mig.

Vill du operera bort hela bröstet eller vill du behålla en del?

Bor du själv?

Har du små barn?

Har du någon som kan hjälpa dig med barnen?

Vad jobbar du med?

Tankarna far plötsligt iväg till när jag och exmaken satte in nytt kök och IKEA:s alla frågor och valmöjligheter nästan kvävde mig. Det gav lite perspektiv….

De meddelade vidare att jag ska in och operera ut några lymfor för att se om cancern spridit sig dit. Därefter inleds fem månaders cellgiftsbehandling och sedan operation av bröstet. När operationen är gjord blir det strålbehandling. En ljus framtid väntar.

Jag satt tyst och allvarlig, men rak i ryggen när läkaren gick igenom allt. Jag störde mig på mamma som strök mig över ryggen. Jag störde mig på dörren som stod på glänt, på undersköterskan som stod lutad mot dörren och inte fyllde någon funktion mer än att se dum ut. Att min mage kurrade och att mitt hår var risigt. Jag ville att han skulle säga vad han skulle och bli klar. Jag ville bara ut ur rummet, in i min bil och hem. Hem, hem, hem.

Inte förrän han sa att jag skulle tappa allt mitt hår började jag gråta. Så konstigt, som om det är det värsta!

”Cellgiftsbehandling är som att kasta in en handgranat i kroppen och hoppas att den träffar cancern”, konstaterade han.

Tack, tänkte jag!

Mammas telefon ringde ständigt, och jag led med alla mina nära som satt hemma; plågades, oroades och väntade på det telefonsamtal från oss, där vi skulle säga att allt var ett misstag.

Eftersom mamma inte vet hur man stänger av sin mobil, sprang hon hela tiden fram och tillbaka. ”Oj, ursäkta, herregud, nu ringer det visst igen”, snörvlade hon, medan hon ropade HALLÅ, till den som ringde, eftersom mamma hör lite dåligt också.

I slutet av mötet blev jag ensam med undersköterskan som ännu inte haft någon funktion. Hon gick fram till mig, och suckade; ”jaha, det var ju lite tråkigt det här”och jag förstod genast varför hon inte hade en viktigare uppgift än att hämta pappersnäsdukar. Jag gillade inte henne och svarade;

”Jaha, tycker du?”

Det var skönt att komma hem. Min syster hade stannat hemma från jobbet och fyllt huset med tårar, kärlek, en bukett rosor och tända ljus. Bland detta landade jag i hennes famn och grät så jag skakade. Jag grät för de kommande månaderna då jag inte kommer att kunna ta hand om mina egna barn. Att jag under ett halvårstid ska befinna mig i någon gräslig form av maginfluensa – och då dessutom skallig. Att jag ska bli beroende av andra, och inte klara av att gå till mitt fantastiska arbete och träffa mina underbara elever som ska avsluta sitt sista år innan det är dags att lämna grundskolan. Jag grät över att cancern kom nu – bara några månader efter att hela familjen landat efter skilsmässan och att barnens verklighet och trygghet ska ryckas undan för dem ännu en gång.

Men ännu en gång blev jag stark av min omgivning. Kärleksfulla sms haglade in och inkorgen blev full av stöttning och kärlek. Jag föll i min exmans armar och grät på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Vi kunde krama varandra tack vare alla de år som gått och som de föräldrar vi tillsammans var. Han höll om mig och tröstade mig, och inget annat spelade någon roll – än att få leva. Borta var all bitterhet kring skilsmässan och vi var bara människor.

Det tog säkert minst 30 minuter innan han började klaga på dålig sladdragning och värmeljus som stod brandfarligt. Innan han gick tittade han sorgset på mig och frågade om jag behövde hjälp med någonting, vad som helst. Jag funderade en stund, och svarade sedan: ”du kan få ta ut mina sopor”. För en sekund såg han mållös ut och började sedan försiktigt protestera.

”Hallå! Jag har faktiskt cancer!” underströk jag trilskt.

Han gick ut med soporna.

Annonser