Att berätta

Det var dags att berätta för mina egna barn och min klass.

Av mina fyra barn var det bara de två äldsta som behövde veta. Min ena tonårspojke satt tyst och begrunda informationen, ”går det att bota?”. Jag tittade snabbt på min exman och svarade snabbt och bestämt JA. Ok sa han och återgick till fotbollen.

Värre var det att berätta för min äldsta grabb. Han brast ut i en otröstlig gråt och kramade mig så hårt att hans förtvivlan sipprade ut genom bröstkorgen in i min – och tillsammans satt vi på golvet och grät. Plötsligt reste han sig upp och sprang ut – kastade mina trädgårdsmöbler över tomten och vrålade ut en ilska, från djupet av sitt inre. Barfota sjönk han till sist ner på marken och fortsatte att gråta, men kunde åtminstone ta emot tröst.

Det var inte lättare att  berätta för min klass. Jag har haft dem sedan 5:an och vi står varandra  nära. Jag har gjort en resa med varenda elev i klassen. Alla har haft sina kriser och utvecklingar som vi brottats och sedan gläds av. Nu går de i 9:an, och vi skulle tillsammans njuta av den sista tiden. Besöka gymnasiemässor och planera deras framtid.

Klassen är nu fulländad och det har sista halvåret varit en extra fröjd att arbeta med dem – som en belöning för all den slit jag gjort de tidigare åren. De är roliga, mogna, seriösa, intressanta människor – och då måste jag lämna dem.

Jag satt på en stol med klassen runt mig i en gruppkram. Någonstans där nere satt jag och kramade dessa långa människor som suttit i mitt knä när de var små. Vissa åkte hem, andra grät så de skakade, några sprang iväg – och jag led av att jag gjorde dem detta. Jag gick från den ena till den andra, kramade dem och höll deras ansikte mellan mina händer, medan vi båda grät. Jag lovade att vara tillbaka innan de gick ut 9:an, men någonstans undrade jag om det var ett löfte jag kunde hålla?

Även mina kollegor grät. 9:ornas sorg spred sig som en löpeld över vår lilla skola och snart var alla berörda. Jag stod i korridoren och såg scenariot utspela sig runt omkring mig som en pjäs. Jag hade svårt att relatera till att det faktiskt handlade om mig och fick en plötslig impuls att skratta. Jag var stark och tröstade mina ungar, sen satta jag mig i bilen och skrek. Skrek av vanmakt och förtvivlan av att inte få styra över mitt eget liv. Att inte få vara med min klass, att inte få ha mina rutiner och att göra eleverna detta.

Jag åkte hem och blev nerbäddad av min exman. Han stoppade i mig tre chockladcroissanter, och höll om mig tills jag hulkande somnade.  Tre timmar senare vaknade jag yr och desorienterad. Jag hade choklad i ögonbrynet och såg allmänt bedrövlig ut. Bredvid låg min exman och sov. Han var lika utslagen som jag och ett sting av dåligt samvete brann till. Jag kastade omkull hans liv fullständigt, men han bara fann sig i det.

Även om vår skilsmässa var ett gemensamt beslut hade separationen varit gräslig, så som jag antar att den blir för alla människor som delat halva livet tillsammans, men plötsligt ska klara sig själva. Men trots gräl och bitterhet, fanns han nu ständigt vid min sida och det var inget vi pratade om, det var en självklarhet. Men jag var och är så tacksam.

Jag reste mig upp för att ta min mobil. Den var full av sms, meddelanden, låtar, och bilder från mina elever. Det var kärleksförklaringar men också ärliga frågor;

”Jenny kommer du tillbaka?”

”Kommer du att överleva?”

Då la jag mig ner och fortsatte att gråta, fast med ett leende på läpparna.

10520814_10152765506160859_2884596522490036318_n

Ett fotokollage gjort av mina underbara elever.

1799902_10152759729341800_3526606432449617144_o

Att inte få vara med min klass, att inte få ha mina rutiner och att göra eleverna detta.

Annonser