Gnistan

Jag börjar tappa motivationen! Jag har svårt att gå upp på morgnarna, vill bara ligga kvar i sängen och stirra i taket. Jag håller mig hemma och träffar inte mina vänner lika mycket. De är bekymrade och pratar med varandra. Jag vet inte om det är en fas, som jag bara ska låta bero – en helt naturlig reaktion som behöver få vara, eller om jag ska kämpa emot för att behålla gnistan.

När jag drar upp rullgardinen slår solen in och det är en magisk oktoberdag. Två veckor tillbaka i tiden hade jag kastat mig upp, glatt mig åt det fina vädret och stuckit ut och sprungit. Sen hade jag förberett en härlig fredagsmiddag i väntan på att barnen skulle komma hem. Jag hade varit effektiv, snabb och levnadsglad. Nu har jag svårt att gå av sängen…

Men jag skriver av mig och tvingar sedan kroppen att gå upp. Duschar och gör mig fin. Sen sätter jag mig och gör ett schema över dagarna. Det ska gälla när jag får cellgifter och definitivt inte kommer att se livet som en karusell. Jag är övertygad om att min väg är att inte tappa gnistan.

Dagssysslor till ynklig cancerpatient:

  • Duscha och göra mig fin – typ polera flinten (skönt att slippa plocka ögonbrynen)
  • Skriva på min blog – typ berätta att jag duschat och polerat flinten…
  • PLUGGA! Passa på att hemifrån skriva mitt examensarbete
  • Uppdatera min mail
  • Ta en kvällspromenad till skolan och snoka i mina elevers hyllor för att se att de sköter sig
Annonser