Nattmaran

Klockan är 04 på natten och jag vaknar av att jag badar i svett. Det rinner från handflatorna och ryggen. När jag reser mig från sängen ser jag att konturerna av min kropp syns på lakanet. Allt är blött och kallt.

Jag har haft ångest i sömnen. Jag vandrar runt i huset och väntar på att oron ska lägga sig. Jag har drömt om min egen begravning! Timothy sjöng ”halleluja” och Zack satt i de kläder som jag valt ut till honom medan jag fortfarande levde. Benjamin var inträngd mellan mina föräldrar och var blek som ett spöke men sa ingenting. Jag tar en kopp te och försöker lugna ner mig, men när jag återvänder till sängen kommer ny ångest. Jag grubblar på tiden som ska komma, som jag nu bara väntar in som en nedräkning. Tiden med cellgifterna….

Jag fasar för att bli skallig, för att inte har några ögonbryn eller ögonfransar. Jag fasar för att folk inte ska orka med. För att deras eget vardagsliv sakta tar över, medan jag ligger kvar, själv. Jag har ett otroligt stort nätverk omkring mig, men sex månader är en lång tid. Tänk om jag blir så dålig av cellgifterna att jag inte klarar av att ta hand om mig själv – hur ska jag då klara av barnen, mitt stora hus, bilen, hyresgästerna, julen, räkningar…. Allt detta går jag igenom när jag ligger i mörkret.

Men den djupaste rädslan, som ligger och morrar som ett monster i mitt djupaste inre, är ändå rädslan för att dö. För att detta bara är början på en resa som kommer att innefatta år av pendlande till sjukhuset, medan hoppet gång på gång går om intet, och jag sakta tynar bort inför åsynen av min familj.

Annonser