Operationsdagen

Fullständigt hysteriskt!

Mamma sträcker ut sig i soffan och startar larmet i väntrummet, syrran tror hon har blindtarmsinflammation och ligger dubbelvikt och stönar. Jag är fastande, utsvulten och således fullständigt livsfarlig. Sköterskorna tittar skeptiskt på oss när vi ligger raklånga i sofforna och skriker av skratt.

För att kunna operera ut ”portvaktskörteln” (som visar om cancern spridit sig till lymforna) sprutar de in radioaktiv vätska i tumören, som sedan kan leda kirurgen till den körtel som är kopplad till tumören, den så kallade portvaktskörteln (här finns nog behov av en liten googling, om du vill veta mer exakt). De sätter emlasalva för att bedöva innan sticket.

”Kan ni inte doppa hela tutten i en hink med emla undrar jag” (nytt asgarv). Syrran är nyfiken och följer med in på rummet.

”Vart ska ni?” skriker mamma som inte hör vad sköterskan (eller någon annan säger.) Syrran står dubbelvikt av magsmärtor medan hon frågar ut sköterskan om vården. Utanför rummet ropar någon på Majsan.”Ska hon bajsa?” ropar mamma och vi bryter ihop fullständigt.

Iklädd de enormt tjusiga sjukhuskläderna med tillhörande trosor som påminner om blekta lumpenkallingar, uppträder jag i väntrummet med droppställningen som mic – ”I’m all shook up”.

Vi håller modet och humöret uppe, så pass att en anhörig kommer fram och hyssar åt oss:

”Kan ni dämpa er, tänk på de sjuka”.

Vad fan…. Jag är väl sjukast av alla här!

”Du har rätt”, svarar jag, ”cancer är inget att skratta åt”.

Jag är stark och kaxig tills de öppnar dörrarna till operationssalen. Då faller jag som en sten, tvärstannar i dörren och är oförmögen att gå in. Salen måste ligga på översta våningen, för utanför fönstren finns bara moln, och jag fylls av en overklig känsla av att befinna mig i himlen eller på en rymdfärja – kanske är jag redan död?

Rymdmänniskorna går omkring täckta i grönt från huvudknoppen till tårna, och styr maskiner som hänger från taket i det starka, sterila sjukhusljuset. Det här klär inte mig alls, tänker jag och börjar gråta.

Men snart får jag sova och drar hungrigt djupa andetag av de lagliga drogerna, för att få fly från allt det obehagliga. Lagliga droger is da shit.

Operationen går bra och de lyckas plocka ut portvaktskörteln samt fyra lymfor. Jag får inte svar på några prover, men enligt kirurgen såg inget svullet eller uppförstorat ut, vilket tydligen är bra. Mamma och syrran har väntat på sjukhuset i tio timmar och är vid det här laget riktigt farliga att ha att göra med. Mamma är på väg att rycka mitt dropp själv när sköterskan inte kommer i tid och jag får värja mig, och sparka undan henne.

I bilen hem somnar jag. Halvvägs vaknar jag och är bilsjuk. Jag är trött, illamående och tänker att jag inte klarar att åka en meter till. Är det så här det kommer att vara när jag får cellgifter?

Hemma är huset fullt och varmt. Bonusmamma har städat, tagit hand om barnen och lagat middag. Men hon är blek och ser trött ut, kanske har hon precis gråtit? Exmannen sitter med barnen och försöker låtsas som att allt är som vanligt, fast ingenting är som vanligt. Min femåring får syn på mig och kastar sig upp – men han stannar när han ser mig stappla in, blek och trött – och springer istället iväg.

Ingenting är som vanligt!

Men snart sitter vi allihop i soffan och ser Zlatan dokumentären. Zlatan ger livsråd: ”Allt är möjligt! Klarade jag det, så klarar du det.” Tack Z!

Jag sover gott på natten och vaknar oförskämt pigg. Sakta inser jag omfånget av kärlek visat av människor omkring mig. Det står nya blombuketter på bordet, min inkorg på facebook, mail och postlådan är full av hälsningar från människor som önskar lycka och välgång.

Och till alla er….. så innerligt… jäkla mycket…. TACK – på riktigt!

Capturkje

Annonser