Nästan som en vanlig morgon

Jag vaknar av att ett litet ben sträcker ut sig över min midja och drar ner täcket. Det är lillebror som sträcker på sig.

”Mamma är du vaken?” viskar han ut mörkret och drar sig närmare mig. Jag drar in hans ljuvliga doft och fylls av kärlek och glädje, att denna strålande lilla varelse, ligger i min säng och är så lik mig. Vi ligger kvar en stund; myser, busar och njuter av varandra, tills mobilen ger ifrån sig en sms signal. Det är tonårssonen som skickat ett ilsket meddelande, där han skäller ut mig för att jag tvättat hans byxor?! Jag svarar inte, men njuter av att allt känns precis som vanligt.

Operationssåret i armhålan läker fint och jag har sovit gott hela natten. Barnen har landat och verkar lugnare, medan min energi återvänder.

Det är bara en och en halv vecka kvar tills jag ska skrivas in på onkologen och börja med mina cellgifter och på något sätt känns tiden innan dess som en minisemester. Det är nedräkning till den 24:e och jag inser att den svåraste tiden ännu inte har kommit, men på något sätt känner jag mig ok.

Efter att bonusmamma lämnat barnen i skola och på dagis bestämmer jag mig för att sticka ut och springa. Det var länge sedan jag var ute och jag har ingen aning om hur jag kommer att må av cellgifterna eller när jag kommer att orka jogga nästa gång.

Efter ett litet slagsmål med min exman, där han hängde i ena benet av löparbyxorna, och jag i det andra, medan han skriker:

”Är du inte klok, du kan väl för fan inte ut och springa NU!”

”Varför???” skriker jag trotsigt, och inser hur omogen jag låter och hur irrationellt jag beter mig när han svarar,

”För att du opererades för två dagar sedan.”

Men jag vägrar foga mig, och jag vägrar rätta mig efter den här förbannade cancern! Just idag är jag stark och just idag vill jag ut. Så en kompromiss senare beger jag mig ut i löpspåret efter att ha lovat att bara gå – vilket jag gör… till en början… men sen måste jag prova ta några små löpsteg, men inser frustrerat och ilsket att min exman haft rätt. Det gör för ont när armen pendlar fram och tillbaka. Men jag binder den längs magen så jag åtminstone kan gå snabbt – och det är härligt!

Nästan som en vanlig dag!

Jag duschar länge – njuter av att få tvätta bort sjukhusdoften och skrubba mig ren med alla mina oljor och krämer. Bortsett från att mamma och syrran bevakar mig och studerar mitt operationssår (som spruckit upp lite, från när jag bar ved) – är det nästan som en vanlig dag.

Mamma skriker när jag försöker raka mig ”vad ska det där vara bra för?” och jag har lite svårt att svara något annat än att hon ska gå ut. Syrran småler elakt mot mig.

För på något sätt fortsätter livet.

Mina elever följer fortfarande det schema som jag följde fram tills för några dagar sedan, men som nu känns overkligt. Det kommer fortfarande post med räkningar och det ringer fortfarande försäljare. Livet fortsätter omkring mig, och mitt i denna tornado av känslor sker så mycket vackert och gott. Min son håller på att spela in en film för SVT där han har huvudrollen. Mitt älskade brorsbarn Moira fyller snart ett år, och när jag låg på sjukhuset med dropp, stack syrran fram ett mms från (den andra) syrran och visade en ultraljudsbild på deras lilla dotter som ska komma i mars.

Livets kontraster…

Försök att stoppa mig.

Försök att stoppa mig.

Annonser