Under ytan

En kvinna tog kontakt med mig genom bloggen. Hon hade också haft bröstcancer tidigt i livet och beskrev cellgiftsbehandlingen som att ta ett djupt andetag, dyka under ytan och komma upp på andra sidan.
Det är en bra beskrivning tycker jag…men vad händer medan jag är under?
Vad händer med mig själv, mina barn, och alla i min närhet? Kommer allt att stå kvar som det är idag?
Jag börjar bli allt mer rädd och nervös för cellgiftsbehandlingen. Jag har hört historier om människor som tappar tänderna för att de är för sjuka för att orka borsta dem. Människor som bara ligger och spyr i veckor – sover, spyr – sover, spyr.
Det tycker jag låter skit kul…
Som tidernas värsta graviditet. Men när man är gravid kan man stå ut med att leva i en ständig maginfluensa eftersom det slutar med något vackert; en liten blå, klibbig bebis. I bästa fall slutar det här med en cancersvulst i fixeringsvätska!
Undra förresten om man kan få behålla sin svulst – lite morbid kanske, men ändå!
Värsta partytricket –
”kolla här är min cancerknöl – NEJ spy inte i soffan”

De två senaste dagarna har varit jobbiga!
Det har varit som att se ut ur ett kalejdoskop med spegelskivor som skimrar i tankarna. Jag kan inte fokusera eller koncentrera mig och trots att hjärnan arbetar på helvarv presterar den inte en ända vettig tanke.
Detta gör mig trött och utmattad, samtidigt som jag känner stress för att hinna med allting som måste göras innan jag går under ytan.
Katterna måste kastreras, bilen besiktigas, utemöblerna under tak och poolen tömmas.
Fasen bara det kan ju ge en tunnelseende…

Igår tog exmaken mig till IKEA – helvetshålan på jorden när man är ur balans, men jag måste ha en ny säng.
Han lyckades dra mig förbi bokhyllor, vaskar och skit – tills vi kom fram till sängavdelningen.
”Guuuuud så skönt att prova madrasser” stönade jag och sträckte ut mig.
Under tiden han hämtade en gulklädd IKEA kvinna, lyckades jag somna.
Det var tydligen jätte pinsamt och förbjudet!?
Det blev ingen säng, för han gick när jag försvarade mig med ”hallå jag har faktiskt cancer”
(ok, jag kan hålla med om att det blev lite för högt, men jag var faktiskt nyvaken).
Men även om det inte blev någon säng, lyckades han tina upp när han fick stora köttbulle menyn.

Efter en dag på IKEA hade jag handlat EN sak – under tvång – en brandfilt (för det är tydligen det yttersta beviset på galenskap, att inte äga en sådan?) medan min exman fyllde rullbandet med värmeljus, lampor och annat bråte.
Jag gick ner i bilen, åt några nybakade kanelbullar och somnade.

Om inte cancern knäcker mig, gör IKEA det...

Om inte cancern knäcker mig, gör IKEA det…

Annonser