Bröstet

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till mitt bröst!
Det hänger där – ser (nästan) ut som vanligt, men är fullt med livsfarlig, snabbväxande tumörer.
Jag står framför spegeln och studerar det. Bröstet buktar ut något och jag kan se tumören även från utsidan, och för en sekund söker det mig och jag mår illa.
Jag undviker att tänka på det. Är sällan naken och tar inte på det – det är som om det inte längre tillhör mig eller min kropp.
Men det är fortfarande vackert och det är fortfarande mitt. Det känns främmande att tänka att någon ska hugga av det och slänga bort det.

(Undra om man kan få behålla det också? Då kan det ligga och guppa i en skål med fixeringsvätska, bredvid skålen med cancerknölen. Som vilket sunt, svenskt hem som helst.)

Jag är inte arg på bröstet, möjligen lite besviken – men mest känner jag sorg och medlidsamhet – stackars bröstet, liksom!
Det måste vara lika överraskat som jag, och undra vad det är för inkräktare som kommer och tar all plats. En sur, växande knöl som säkert luktar illa. Ojämn, oberäknelig och jädrigt elak.
Inte nog med att knölen tar all plats, den utsätter bröstet och dessutom lymforna (som definitivt inte gjort något fel) för massa onödig plåga. Tack vare knölen har läkarna stuckit sönder bröstet så det idag skimrar i gult, blått och lila och det är inte vackert.
Armhålan är uppskuren och gör ont. En stackars lymfa ligger slängd i någon sjukhussäck och de andra är säkert jävligt skärrade.

Snart kommer håret ryka! Bröstets ovälkomna gäst ser t.o.m till att mitt långa, blonda hår hamnar i soporna och att ögonbrynen spolas ner i vasken – det är fan inte schyst alltså!

Ibland får jag lust att boxa till bröstet, men jag inser det orationella i detta, eftersom det inte alls hade varit rätt mot bröstet, då det egentligen inte är det jag är arg på.

I kväll är jag tacksam för cellgifterna och inte rädd. Hade de frågat om jag ville börja i morgon hade jag gladeligen tackat ja. Jag tänker ta emot giftet – vara tacksam för att jag bor i ett land där jag kan få det – och sedan lägga mig ner och låta kriget inom mig börja.

Kriget mot cancern där jag bara är slagfältet.

Annonser