Syrran

Syrran har åkt tillbaka till Norge! Hon jobbar där halva månaden och bor med mig andra halvan. Det blev bara så av en slump, men efter mitt cancerbesked känns det som det var meningen. Det är hon som ser det ingen annan ser – vad jag behöver – och vad jag känner. Hon uppfyller mina önskemål innan jag bett om dem utan att jag känner mig krävande. Det är hon som kan byta blöja på Julia för hon ser tröttheten i mina ögon och det är hon som startar elden innan hon åker till jobbet, så det är varmt till mig när jag går upp. Det är hon som kan ställa sig och baka kl 23.00 på kvällen – och äta upp allting innan midnatt. Hon är en bit av min barndom som inte kan gå förlorad! Det är också hon som väljer att låta vissa punkter vara, för hon känner mitt temperament. Lugnt och krasst, ber hon mig helt enkelt att hålla käften.

Varje kväll äter vi godis eller bakelser, för varje kväll är myskväll. Vi äter tills vi mår illa, och bestämmer att vi ska motionera morgonen efter – vilket hon aldrig gör! Men hon motionerar på kvällen! Då tar hon sin dotter i vagnen och power walkar i galen hastighet. Efter halva rundan får hon själv krypa ner i vagnen, för då vill den viljestarka dottern köra.

Det är bara till henne jag kan blotta mitt osunda shoppingbegär – eftersom hennes är likadant. Vi smusslar in shoppingkassar – förbi mer eftertänksamma personer, (som mamma) – och visar upp våra senaste fynd för varandra. Hur dåligt med pengar vi än har kan vi alltid räkna med stöd från varandra.

”Va, var det tre för två? Då hade du ju FÖRLORAT på att inte köpa dem” viskar vi upphetsat till varandra, mycket mogna, medan vi gömmer kvitton och prislappar.

Min syster säger alltid sanningen, även om den ibland sårar, bara för att det är just sanningen:

”Du borde VERKLIGEN inte ha de där jeansen på dig” eller ”Alltså, har du haft den där kråkan i näsan hela dagen?”

För Emelies dotter är jag Nena, och för mina pojkar är hon Eme. De vackraste namnen vi kan bära – det våra egna barn gett oss. Men när hon kommer hem från Norge har jag inlett min cellgiftsbehandling och är skallig. Det känns som ett kliv i tiden jag inte vill att hon ska missa. Det är fel och märkligt att gå igenom det utan henne. Jag vill att hon ska vara här och hålla min hand och berätta på morgonen att jag ser skit cool ut.
Jag vill att hon ska säga att jag ser cool ut men samtidigt virka en av sina mössor och be mig skyla huvudet med den.

Emelie och jag hos mamma

Emelie och jag hos mamma

Annonser