Rocky Balboa

Jag går snabbt.
Sätter ner fötterna i takt med musiken, pendlar med armarna med blicken fäst vid slutet av vägen.
Det är som dans, som meditation, som flykt.
Jag får adrenalin, blir taggad och kamp sugen – ”KOM IGEN CANCER”
Transpirationen startar och i den kyliga oktobermorgonen ångar det från min kropp och jag känner mig stark.
Det är alltid då – när kicken slår till och musiken pumpar i mina vener – som jag känner mig som Rocky Balboa!
Bilden av den ensamma men urstarka, målmedvetna boxaren som springer genom Philadelphias snöslask.

Jag skuggboxas i luften, (önskar att jag kunde använda båda armarna) och sjunger med där jag kan texten. Det låter vansinnigt eftersom jag bara kan refrängen, men det struntar jag i.
Ibland blir jag så inspirerad av musiken och tagen av stunden att jag briser ut i gråt – medan jag går, hummar och boxas.

Ju bättre kondition, desto bättre klarar man cellgifterna! Jag är Rocky Balboa när han springer upp för trapporna. Jag ska slå cancern på käften, säga tack ska du ha men nu måste jag dra.

En timme senare är jag hemma och ”Runkeeper” mäter upp en sträcka på 6.8 km och snittid på 08:06 min/km – kanske inte direkt Rocky tid… men ändå!

Mina Rocky-steps är inte en lång trappa i Philadelphia, utan fem steg vid biblioteket – och om du ser mig komma gående, gråtande och då och då sjunga med på ett ord eller två, samtidigt skuggboxas
– låt mig vara – för just då: just den morgonen är jag Rocky Balboa!
rocky-balboa-1

Annonser