Extreme home makeover

Jag höll på att göra mig i ordning för att åka till brorsdotterns kalas när pappa kom och hämta mig. ”Jag ska visa dig någonting” sa han, och drog ut mig på parkeringen.
Runt hörnan stod 30 personer i arbetskläder;
”vi ska hem och fixa hos dig. Säg vad du vill ha hjälp med så gör vi det!”
Jag bara stirrade… sedan grät jag… sedan stirrade jag lite till – sedan GRÄT jag.

De hade egna verktyg, redskap och fika – och en jävla anamma.

Ni vet när folk ska hjälpa till hemma, men bara frågar efter hjälp och mest är till besvär.
Så var det inte idag!
Jag bara gick runt, och iakttog förundrat hur allt omkring mig blev lagat, reparerat, röjt och fixat.

Plötsligt vad den lösa brädan som stört mig i veckor fast borrad.
Garage, verkstad och förråd tömt, sorterat och städat. Skit kört till tippen, tvättstugan putsad och sorterad. Gräset klippt, trimmat och alla buskar/häckar och träd klippta. Plötsligt var ogräset borta från rabatterna och plattorna rensade på mossa.
Fönstren blev putsade, stuprännorna rensade, grinden lagad, veden huggen och vips, så hade jag hela källaren full med pellets.
Huset blev städat, dammat och våttorkat. Toaletterna blänkte som nya och luktade klorin. Kylen sorterad och nya blommor sattes i fönstren.

Det var en underbar stämning!
Folk var glada och lyckliga – de ville hjälpa mig. Aldrig har jag känt ett sådant stöd.

Jag försökte tafatt tacka för hjälpen. Men det kändes svårt. Alla ord var platta och mesiga i jämförelse med vad de gjort för mig. Jag ville kasta mig i deras famn och gråta ut, skriva dikter och poesi – till varenda en av dem. Hur skulle jag kunna uttrycka den tacksamhet jag kände?

Men de svarade åt mig; ”Jenny, bli bara frisk!”

och jävlar – det ska jag bli! Jag ska ta cellgifterna, lägga mig på soffan och låta dem verka – utan minsta stress över huset – för det är inte lönt – det finns inget att göra, allt är redan gjort.
Det har mina änglar gjort idag!

Det finns så mycket kärlek och värme omkring mig så jag rörs till tårar.
Jag gråter när jag läser allas inlägg på Facebook, alla sms och meddelanden – alla blommor, vykort och hälsningar – jag kan inte greppa omfånget av det stöd ni alla ger mig.

Ja – jag är tacksam för att min cancer visat mig detta, och jag är ledsen att jag inte insett det tidigare.
När man känner tacksamhet är det omöjligt att samtidigt känna negativa känslor. All rädsla och ångest cancern ger mig, räddar ni mig ifrån.
Idag har jag njutit av det som finns i mitt liv, människorna omkring mig, mitt fantastiska hus och det underbara i att få vara utomhus och arbeta fysiskt. Idag har min dag haft mening och jag har fokuserat på det vackra jag har – inte på cancern.

Aldrig har jag varit mer övertygad om att det är en god värld vi lever i.
Jag upplever sådan tillfredsställelse och upprymdhet kring allas handlingar – som är gjorda helt utan egenvinning.
Jag är en mycket, mycket lycklig kvinna.

En del av gänget

En del av gänget

1919626_267369733386725_4857919444780542249_n
10712769_267369626720069_5521043299881035536_n
10712895_267369686720063_3967481350081677149_n
14019_267369576720074_4270906075454495216_n

Det här gjorde mig inte så rörd.....

Det här gjorde mig inte så rörd…..

Annonser