Onkologen

Jag har alltid tyckte att det känts lite perplex att onkologen i Lund ligger bredvid förlossningen.
För mig är förlossningen ett magisk palats, där jag fått träffa mina söner för första gången.
Onkologen är lite grann motsatsen…
Sjukhusets arkitekt måste haft en krasshet som gränsat till frihet från illusioner.
När jag gått förbi har jag sneglat på de stackars satar som gått in och ut genom onkologens dörrar. Nu var det jag som var saten.

I fredags var det dags för mig att bli inskriven och jag mådde illa vid tanken.

Jag kände mig allt annat än lämpad för att åka till det viktigaste mötet, kanske det viktigaste i mitt liv. Det var meningen att jag skulle få all information om min cancer och den kommande behandlingen. Jag kände mig sårbar och utan styrsel. Min rädsla gjorde mig lättirriterad och arg – det var som om hela autonoma nervsystemet tagit tjack och bara spottade ur sig stresshormoner.

Men när det väl var dags hann jag, i vanlig ordning, inte bli nervös, eftersom allt började i kaos!

Jag packade i ordning kvällen innan – tog fram kläder jag skulle ha på mig och det jag skulle ta med mig. Det sista jag gjorde var att dubbelkolla tiden när jag skulle vara där.

Min exman, såg tomt på mig när jag upptäckte att jag skrivit kl 10.00 i kalendern och 11.30 på almanackan.
”Men vilken stämmer?” frågade jag honom överraskat – övertygad om han som inte ens var med när jag fick den skulle veta det.
Tystnad…
Jag röjde bland pappershögar och i väskor, men ingenstans hittade jag kallelsen som visade den verkliga tiden.

Jag ringde mamma, som ändå var med när jag fick tiden.
”11.30 – absolut” säger hon utan att tveka.
”Men vad konstigt att jag skrivit upp att jag ska vara där klockan 10!?”
”Jenny (nu skarp ton) – jag VET att du ska vara där 11.30!”

Så jag litade på mamma och gick och la mig, men innan dess ringde jag min exman, som skulle följa med mig, och berättade att han skulle hämta mig kl 11, eftersom mamma sagt att tiden var 11.30..
Han, däremot, litar varken på mig eller mamma.
”Jaha, men du har alltså inte hittat den riktiga kallelsen?”
Jag blev sur och fräste att han borde ha lite mer tillit, och somnade.

Strax efter 01 klev äldsta sonen in sovrummet, boxade till strömbrytaren och hojtade; ”SOVER DU?”
Sen vräkte han sig ner i sängen bredvid mig och berättade om sin dag. Det tog några minuter innan jag upptäckte en liten skugga i dörröppningen;
”Eh, Tim, vem är det vid dörren?” viskade jag lite osäkert.
”Ja, oj, förlåt – Alice kom in – det här är min nya flickvän”!
Vi hälsade generat på varandra medan jag försökte skyla mig med täcket och önskade att jag sov i pyjamas.

”Tim” började jag försiktigt ”jag ska på mitt första möte hos onkologen i morgon, och det är viktigt att jag är utsövd” Jag var rädd för att han skulle bli orolig och ledsen, men han svarade dramatiskt;
”Gud vad du är tråkig” med en spelad sårad stolthet. Sen gick han ner och lagade middag till sig och flickvännen, medan han sjöng opera tills taket nästan lyfte.

Jag låg i sängen och kokade av ilska, fullt besluten om att låta de andra barnen bo på internat när de väl når tonåren.
Inte förrän det började ljusna i sovrummet föll jag i en orolig sömn, fylld av mardrömmar.

10.30 väcktes av mobilen som ringde.
Det var en sköterska från onkologen som undrade vart jag tog vägen eftersom jag skulle varit där klockan 10!
Suck älskade mamma…
Med panik i rösten ringde jag min exman och skrek; ”Du måste komma NUUUU”
”Mmmh, jag står utanför”
”Jaha?”

Det är en lycka att ha en människa i sin närhet som känner ens sidor utan och innantill. Som brer mackor på kvällen innan, som jag kan äta i bilen – om det nu skulle vara så att vi blev sena. Som ställde klockan tidigare och gick upp och var klar – om det nu var så att jag hade fel på tiden.

Min läkare såg ut som 15 år!
Jag blev provocerad direkt jag kom in i rummet.
Hon var mjuk och försiktig och pratade med mig som om jag kunde gå i tusen bitar. Jag förstår varför, men det hjälpte inte, jag blev arg i alla fall och det kändes faktiskt som om mitt huvud skulle gå i tusen bitar – som om det skulle explodera och lämna hjärnsubstans över hela hennes docksöta ansikte.

Säg vad du vill och låt mig komma ut härifrån, tänkte jag.

Hon förklarade vad min cancer innebär, men det ända jag hörde var rappakalja. Hennes ord flöt ovanför mitt huvud och försvann upp och ut genom de vita ventilerna i taket. Jag blundade och gjorde likaså. Jag tänkte på min första kärlek.
Hur förälskade vi var, på gränsen till galna, på ett sätt bara förunnat den första kärleken. Just som jag föreställde mig vår första kyss armbågade min exman mig i sidan – inte diskret, men min minderåriga läkare hade just vänt sig om för att ta ett papper, lyckligtvis såg hon inte när jag boxade tillbaka.

”Vakna” fräser han.
”Jag är väl för fan vaken, för helvete” fräste jag tillbaka. (Jag jobbar på det där…)

Min exman märkte att jag tagit en mental joggingtur och sprungit rakt in i en vägg, så han bad henne skriva ner allting.
Han var cool och lugn.
Men när den unga, blonda läkaren bad att få känna på mina bröst, kunde jag känna att han gungade till. Jag satt med bar överkropp och hon gick igenom båda mina bröst. Över hennes axel iakttog jag honom som plötsligt visade ett förvånansvärt stort intresse för sina naglar. När han mötte min blick log jag elakt och han rodnade.

Jag förstår inte hur jag kan vara skild – jag är ju en underbar varelse!

Till skillnad mot vad jag trodde är onkologen en varm plats – inte ett en vacker plats, men en rofylld sådan, fylld med lugna, professionella människor (min läkare har inte helt lyckats övertyga mig, jag undrar fortfarande om hon suttit i bilbarnstol på väg till jobbet, men det kan komma).

1459929_10152805269815859_6930812036718961701_n

Annonser