Dagen före kvällen innan

Idag hämtade jag ut mina mediciner på apoteket. Fyra stycken som tillsammans kostade 1680 kr. Utöver det köpte jag munskydd, värktabletter och en hel del annat dyrt skräp, som jag bara behövde ha hemma för att jag fått cancer. När jag lägger ner medicinerna i påsen upptäcker jag att jag fått utskrivet kortison!

Jag HATAR kortison!

Jag är medveten om att det kan verka aningen löjligt att stressa upp sig över en tablett när jag inom kort ska trycka in rent gift i venerna – men VET ni vilka bieffekter kortison har?

Här är några:

vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen i form av för hög natriumhalt eller för låg kaliumhalt, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet och muskelförtvining – bla, bla, blä!

VÄTSKESAMLING?
Nu säger jag stopp! Det är fan inte ok att jag ska behöva vara skallig och svullen. Jag vägrar det faktiskt.

Besöket på apoteket gjorde mig arg och nedstämt. Känslan av att ge upp och tappa gnistan låg på tomgång som om jag hade en Ferraribil inom mig, redo att rusa motorn vilken sekund som helst.

Jag var dessutom nervös eftersom jag skulle operera in en ”picc-line” under förmiddagen. Det är en kateter som förs in genom ett av kärlen i armen fram till hjärtat. En del av katetern är kvar utanpå och på det sättet kan de ge mig alla cellgifter därigenom och slippa sticka mig varje gång.

Praktiskt eller hur! Det är inte klokt vad de kan hitta på nu för tiden…

Vi visas in i ett litet rum, som olämpligt nog är iskallt.

”Var snäll och ta av dig dina kläder”

”Det går att skära glas med mina bröstvårtor, men det är väl ok?”

Jag tvättas, tvagas och göms sedan under en stor, grön duk, som åtminstone är varm. Det är två urgulliga små damer som ska utföra ingreppet. De ger mig tilltro och jag slappnar av.

”Du får gärna ställa frågor” mumlar de bakom sina munskydd till mamma som sitter och stickar i en hörna.

”Det ska bli en orm till mitt barnbarn” svarar mamma. Sköterskorna ser lite osäkra ut och återgår istället till mig.

Det bränner och svider men är uthärdligt. Jag djupandas och låter tankar och medvetande sväva bort och iväg från smärta och denna cancersjuka kropp.

Ett litet förtydligande för den nyfikne.

Ett litet förtydligande för den nyfikne.

Efteråt är mamma mer trött än jag. Men jag övertalar henne att köra mig till Nova, jag drar mitt sista ess i rockärmen, och påminner henne om att detta faktiskt är den sista dagen jag kan vara ute i friheten.

På väg ner i hissen trycker mamma på de vita klisterlapparna där det står vad varje våning erbjuder. En man står tyst bredvid och iakttar – när han tröttnar på att hissen inte rör sig lutar han sig fram och trycker på hissknappen.

”Jaså” fnissar mamma som inte ens skäms – och för det älskar jag henne ännu mer.
”Förstår du hur jobbit det är att vara jag?” stönar hon, medan hon letar efter sina glasögon som sitter intrasslade i hennes hår.

Mamma har självklart glömt var hon parkerat bilen så efter en promenad på 40 minuter kör vi mot Nova. Jag shoppar, lunchar och dricker chai latte. Jag tittar mig omkring, kommersens högborg, och undrar stilla när jag kommer att vara ute nästa gång.

Föga förvånande har jag ont om pengar – men jag unnar mig en del och det känns skönt. Köper gubbhattar och stora örhängen. Prioriteringarna har förändrats …

Man får göra det bästa av saken.

Man får göra det bästa av saken.

Precis vid ingången till Lindex ringer min läkare – hon som sover med napp – och berättar att svaren på proverna har kommit; min värld tvärstannar och alla ljud blir till bakgrundsbrus – cancern har INTE spridit sig till lymforna!

Hon ber om ursäkt för att hon ringer och ger ett sådant besked – ”det är inte deras vanliga tillvägagångssätt” men hon visste hur mycket det betydde för mig. Hon växte i mina ögon…

Mamma och jag föll i varandras armar och grät bland koftor och skyltdockor.

Men med en ny slang i armen och ett relativt nylagt operationssår i armhålan klarade jag inte någon längre shoppingrunda. Nu värkte båda armarna och det tog ingen lång stund förrän jag hade svårt för att ha dem intill kroppen.

Väl hemma sträckte jag ut mig på sängen och försökte visualisera mig själv om två veckor. Armar som en orangutang – slappa och lealösa. Skallig och uppsvälld, blek och glåmig. Men jag föll snart i en djup sömn – tacksam för att det äntligen var dags i morgon, tacksam för att jag bor i Sverige och kan få all denna hjälp – gratis.

Tacksam för att jag har mamma.

Nu börjar resan på riktigt.

Den här slangen sitter nu på insidan av mig...

Den här slangen sitter nu på insidan av mig…

 

Dags att sätta undan min favorit...

Dags att sätta undan min favorit…

Annonser