1:a behandlingen

Jag vaknar av att min exman lyfter upp mig från golvet. Jag har somnat på det iskalla kakelgolvet inne på toaletten, jag minns inte hur jag kom dit, men jag skakar av köld. Han lägger mig i sängen framför öppna spisen och lägger in mer ved.

Jag vaknar av att jag gråter. Jag gråter för att jag är desorienterad och ynklig. Jag gråter för att jag tror att det ska vara så här framöver.

Min exman ringer min familj och berättar läget, vilket skapar en oro hos dem som får mig att gråta ännu mer – varför måste jag göra dem detta? Minns att innan jag blev utslagen lyckades jag skicka ett sms till allihop där jag sa att allt var ok – trots att jag fått min första behandling.

Han tar mig om midjan och leder mig ut i sin bil. Precis framför huset hinner jag stamma:
”jag klara inte det” innan jag faller ner på stentrapporna. För första gången hör jag att min exman blir orolig.

Han lyfter upp mig och bär mig in i bilen, och jag gråter igen. Precis innan han sätter in mig hinner jag se min äldsta grabb stå på uppfarten och iaktta oss – han måste precis kommit hem. Han står tyst i skuggan och hade jag inte upptäckt honom hade han inte gett sig själv till känna.

Jag försöker skärpa till mig och kallar honom till mig, först vägrar han, men kommer sedan långsamt och försiktigt fram, han ser rädd ut. Jag lovar honom att det inte är någon fara – det här är INTE cancern, det är behandlingen – det här är bra. Men han kastar sig runt min hals och vi gråter båda två.

”Du ska alltid vara stark” gråter han, och jag tänker att detta är inte möjligt för någon att bära, varken för honom eller för mig.

Likt någon som tänder av på heroin ligger jag i fosterställning och skakar. Innan jag somnar tänker jag hur bra dagen började. Jag vaknade redan 06 och det var ett underbart väder så jag passade på att sticka ut och jogga eftersom jag visste att det skulle dröja till nästa gång, och kanske med den vetskapen var det extra härligt.

Även om det var en surrealistisk känsla var jag och mamma på gott humör när vi körde in till Lund; händer det här verkligen oss? Men samtidigt skämtade vi och var förväntansfulla för att det äntligen var igång. Nu skulle cancern få på käften.

Det var märkligt att lämna bilen skrattande, och veta att jag skulle återvända i ett annat skick. Som om jordens magnetplatser byter plats, och möjligen var det nu som universum skälvde till inom mig och jag någonstans insåg att det är allvar.

Sjuksystrarna på onkologen är fina! De lyckas i en steril miljö inge en varm och familjär känsla.
Och hur rubbat det än låter så känns det som jag kommit rätt – och egentligen är det väl precis det jag har, hur främmande det än verkar.

Min sköterska heter Veronica. Hon är saklig och fin. När hon ska koppla in cytostatikan tar hon på sig dubbla handskar och dubbla förkläder – oj det känns som jag har ebola (skämtar jag smakfullt – jag reagerar så vid stress).

”Nä det är bara för att det fräter på min hud om jag får det på mig!”
”Jaha….? ”
Växlande blickar mellan mig och mamma.
”Bra att jag ätit ekologiskt hela livet – känns lite som utkastade pengar, eller vad säger du morsan?”
Mamma är tyst och håller min hand och jag försöker lugna mig.

Att koppla till cytostatikan kändes som ett stort steg – rent gift in i blodet – dessutom var det ILLRÖTT. I djungeln betyder det FARA, FARA, ÄT MIG INTE!

I fem timmar ska jag ligga och ta emot behandlingen! Jag är vid gott mod. Skriver på bloggen, mailar med mina elever, lyssnar på ljudband och fikar med mamma.

”Den här soppan smakar inte alls jordnötter!”
”Nä det är för att jag sa att det är morotsoppa.”

Men när fyra timmar gått börjar det ta stopp. Både själsligt och kroppsligt. Jag somnar och yrar till mamma som blir bekymrad. Hon hämtar sköterskan och då gråter jag. Jag tycker inte om när mamma får de där oroliga ögonen eller när sköterskan ska trösta mig.

Det får vara bra nu – jag vill hem.

Sex timmar senare sitter jag i mammas bil på väg hem, och det tar inte lång stund förrän jag sover.
Men jag är fortfarande helt ok när jag vaknar på min uppfart. Sakligt och redigt kliver jag ut ur bilen och lovar mamma att ringa om det är något – sedan går jag in och däckar på toalettgolvet.

Och det var där min exman hittade mig.

Men redan nästa dag vänder det. Jag mår inte bra, men i relation till kvällen innan är jag rena nöjesfältet. Det känns som jag blivit överkörd av ett tåg – men överlevt. Som att vakna upp efter tre dagars riktig kraftig migrän eller maginfluensa. Jag är medtagen och sliten. Men kan äta och röra mig fritt i huset – med bebissteg men dock.

Eftersom det är lättast när jag sitter har jag fått massor gjort! Jag har kontaktat högskolan för att se om jag kan fortsätta min studier trots allt – vad gör väl lite cancer! Jag kan väl sköta dem hemifrån, det kan ju knappast vara första gången någon i akademivärlden blir långtidssjuk? Jag har svarat på alla 200 mail, betalt räkningar och beställt böcker om cancer till mina barn.

Under dagen kommer den ena ängeln efter den andra. Madde bär in ved, Maiju diskar och Tanja tar hand om Zack som får göra sin årliga Halloweenpumpa. Agge och Cecilia stylar om mitt vardagsrum så det lätt kan förvandlas till ett sovrum. På det sättet kan jag gå och lägga mig precis när jag vill, utan att behöva gå upp och gömma mig på övervåningen.

Det finns alla i huset under omgångar, så jag aldrig behöver vara ensam. Men de är så tysta och diskreta så det ända jag märker är deras varma närvaro.

På kvällen avbokar jag hjälp och skickar hem alla flickvänner. Sen tar jag mina grabbar, nära, nära mig – och somnar.

Tidigt på morgonen. Lite kontraster till senare...

Tidigt på morgonen. Lite kontraster till senare…

 

Here it comes...  Vino Rosso

Here it comes…
Vino Rosso

 

Inte lika tuff..

Inte lika tuff..

Annonser