Alla helgons natt

Jag vaknar upp till ett strålande väder.
Det har gått två dagar in i november, men sist jag var vaken var det fortfarande oktober.
Jag vänder blad på familjekalendern och noterar att månaden är helt blank – inte en enda anteckning är dit klottrad. Jag brukar köpa kalendrar med extra stort utrymme, för att hinna med så mycket som möjligt.

Jag ligger i sängen och lyssnar på syrrans stök från köket. Hon bakar frukostfrallor och från andra änden av huset leker barnen.

Försiktigt känner jag efter hur jag mår.

Jag sträcker på mig – paus – byter ställning – paus – sätter mig upp – paus.
Låter det gå i min egen takt – vilket är väldigt mycket långsammare än för bara en vecka sedan.

Huvudet snurrar och det blixtrar framför ögonen.
Jag har fortfarande huvudvärk och illamående, men det värsta har gett vika.

Sakta, sakta kasar jag av sängen och lyckas resa mig.
Jag ser mig omkring i rummet, och konstaterar att det ser ut som den yttersta domen efter 24 timmars kräkorgie.
Jag lägger mig ner igen…

I det som är mitt fönster till omvärlden – Facebook – kan jag dra tre slutsatser av den allhelgona helg som passerat medan jag legat under täcket.
– Det har pågått en hel del jippon där folk har klätt ut sig på läskiga sätt (noterar förvånat att linser verkar vara en vanlig företeelse)
– Folk har ätit god mat med antingen familj eller vänner.
– Folk är ledsna för att massa andra folk är döda. Eller som det står ”nu tänker vi på de som inte längre finns med oss”

Jag skulle låtit bli Facebook idag!
Jag önskar att jag gjort en av de sakerna (ja kanske inte gått och saknat någon döing) men ätit god mat och umgåtts med min familj. Framförallt önskar jag det åt mina barn. 
De missade hela Halloween och allt därtill. Gemenskapen, maten och myset som är så viktigt för mig.
Jag har legat nerbäddad och kräkt medan barnen har svävat runt i huset som osaliga andar. Rädda för att störa mig, rädda för vad som händer.

Jag vet att min familj tagit hand om dem och att mitt dåliga samvete säkert inte är befogat detta självplågeri. Men ändå….

Det är jobbigt att bli påmind om döden!
Det här året borde jag helt undvikit Facebook den 1/11, som tydligen enbart är en hyllning till livets bräcklighet och en påminnelse om hur flyktigt det är.
Jag plågas av statusuppdateringar där döda anhöriga saknas. Det blir en tid då man kan plocka fram sin sorg och hedra sina döda och jag förstår, men det blir för verkligt för mig.

Det skulle vara overkligt att dö – men samtidigt var det väldigt overkligt att få bröstcancer. Plötsligt är allt, på ett fruktansvärt sätt, möjligt.

https://www.facebook.com/video.php?v=268494563274242 Timothy muntrar upp mig med sång – funkar alltid.

8969_268494296607602_3097234598700510807_n

Vaknar av att lille Zack krupit upp och lagt sig så nära, så nära...

Vaknar av att lille Zack krupit upp och lagt sig så nära, så nära…

Annonser