Happy

Jag är en projektmänniska som livnär mig på att ha olika planer och företag att se fram emot.
Det har jag gjort hela livet och det är det som inspirerar mig och driver mig framåt.

Jag behöver något att kämpa för, mål att nå och utmaningar som får mig att växa. Har jag inget projekt så skaffar jag mig ett…

Genom åren har det varit allt från lyckade företag till vansinniga…

Som när jag försökte övertala min exman till att vi skulle sälja allt vi ägde för att bo på husbåt med barnen och guppa från hamn till hamn. Eller då jag skulle starta en bondgård eftersom jag gillade tanken på att barnen skulle få bo på landet. Det var en fin tanke, bortsett från att jag tycker de flesta djur är läskiga och faktumet att jag gillar stadsliv.

Jag flyttade nästan utomlands med barn och man (blev stoppad av man) försökte läsa till båtkapten (blev stoppad av mattelärare) planerade att bli trummis (stoppad p.g.a brist på begåvning) sydde barnens kläder (blev för en gångs skull stoppad av självinsikt). Var på väg att köpa ett hotell på Grekland med syrran (blev stoppad p.g.a ekonomi)

Nu är det inte så att allt bara hamnar under planeringsstadiet!
De två sista åren har jag läst heltid på högskola samtidigt som jag arbetat heltid som klasslärare. Skilt mig, skaffat tre hyresgäster, ett hus på 300 m2 och 5000 m2 tomt, besökt Paris, Rom och Berlin. Varit med och drivit fram föreningen Berta Bohem. Skaffat en blogg, cancer och ny frisyr.

Jag har varit på väg att starta 200 företag och 65 föreningar. Haft hundratals husdjur och 3000 olika bilar. Jag har studerat teologi, säkerhetspolitik, historia, keramik, europakunskap, afrikansk dans och tovning. Skrivit en bok och 500 dikter. Slipat dörrar på ett sjabbigt hotell på Hawaii och arbetat som programledare på Mix Megapol.

Således är det väl föga överraskande att jag, en vecka efter startad cellgiftsbehandling, även skaffar hund!

Jag läste en undersökning som visade att den bästa trösten för ett upprört barn är en hund eftersom hundar sänker stresshormonerna i kroppen – och därefter var det avgjort.

Välkommen Happy!

Min äldsta son, Timothy håller på att spela in en film för SVT.
Det tar inte bara all hans tid, utan även all energi och tankeverksamhet som han annars hade lagt på mig. Filmen är hans räddning genom min cancer.

Mina två yngsta barn tar den tid de behöver, så som små barn gör – de skrattar när de är glada och gråter när det är ledsna. Det behövs liksom ingen universitetsexamen i pedagogik för att knäcka deras behovskoder.

Däremot Benjamin, min mellersta grabb – är tyst!
Han säger ingenting, frågar ingenting och går undan när han blir orolig.

Det är hans personlighet och har alltid varit – men det oroar mig nu.

Det är så mycket lättare att hantera barn som revolterar, trotsar och i allmänhet är skit störiga.
De som skriker ut sin olust och slår mig i ansiktet med sitt dåliga mående, kan jag läsa och förstå.
Men sådan är inte Benjamin. Han vill inte störa och vill inte vara i vägen. När han blir rädd och orolig låser han in sig på rummet och stannar där.

Benjamin tar inte den plats som hans extroverta bröder gör, och därför får Benjamin en hund!

En liten varm kropp som han kan krama och älska. En Mops som skingrar hans tankar och får honom att skratta.

Även om Happy inte är någon knark eller lavinhund, eller innehar något annat ärofullt yrke som sina jordiska släktingar, vet jag att hon kommer att ge Benjamin djup glädje och kärlek, och det…
…det är det mest ärofulla uppdraget en liten Mops kan få!

10382176_268818189908546_2866318462221600572_n

10403673_268818003241898_3199253981525483796_n

Annonser