Insikt

När jag vaknade i morse, trodde jag att det skulle bli en bra dag!
Det blev en av de mörkaste…

Efter en veckas maginfluensa (eller cellgiftsrespons) känns det underbart att få vakna upp utan att ha huvudet i en hink. Jag har sovit i natt och precis ätit en ”god” frukost som i och för sig smakade metall, men det var i alla fall frukost.

Jag kavlar upp ärmarna och sätter mig vid datorn. Njuter av att få komma tillbaka – öppna post, besvara mail, styra upp! Min inkorg är full av brev från mina elever och jag börjar med dem. På avstånd hjälper jag dem att planera sin skoldag, tipsar om gymnasieval och njuter av att få höra om deras höstlov.

Plötsligt gråter jag. Tårar stora som pingisbollar faller ner på tangentbordet och jag kan inte hejda dem. En sorg, ett vemod, en saknad – faller över mig tungt som ett skyfall. Jag kan inget annat göra än att hänge mig till gråten och jag gråter häftigt och länge.

Det överraskar mig och jag kan inte förstå – idag är ju en bra dag! Jag känner efter och försöker begripa varför jag gråter. Jag gråter för att jag saknar mina elever och mitt liv. Våra rutiner, deras framtidsplaner och det som var skapat av oss.

Jag gråter för att jag förlorar tid. För att de går ut nian.. för att jag inte får vara med. För att jag har kämpat med varenda unge i nästan fem år, och nu missar finalen.

Jag gråter för att jag är avundsjuk på de lärare som får vara där. Jag gråter för att jag faktiskt vet hur viktig min närvaro i skolan är – hur jag skapat en miljö som fungerar för de där fantastiska ungarna, som ingen annan lärare känner till, men som vi genom åren arbetat fram för att det är den bästa studiemiljön för dem.

Jag gråter för att jag har ett jobb som jag kan sakna så. Men jag kan inte göra någon skillnad längre – jag är här hemma och skolan fortsätter – utan mig. Vardagen går vidare – elevernas, mina barn och vänners – medan jag sitter här.

Jag kan inte vara med. Jag är inte typen som inte är med…jag är typen som formar min egen vardag – som håller mitt öde i ett stenhårt grepp.

Jag kan inte sluta gråta. Jag gråter tills det känns som huvudet ska sprängas och jag reser mig från högen av snytpapper och stapplar i säng. Jag sover en berusads sömn, utan drömmar eller vetskap om vad som händer utanför mitt sjukhus.

Så mycket för att styra upp ….

Jag vaknar någon timme senare. Bedövad av gråtattacken. Jag försöker fortsätta med dagen. Tar en promenad med hunden. Men det går för sakta, t.o.m för lilla Happy. Hon stannar upp några meter framför mig och väntar, tittar förundrat när jag stapplar fram i snigelfart – ett steg i taget. Jag orkar runt huset och sedan får vi vända.

Jag vilar ut i soffan, chockad över att vara så orkeslös.

Senare tar jag bilen och åker och sopsorterar. Det tar 40 minuter att sortera en IKEA påse och det slår ut mig fullständigt. Bruten och knäckt åker jag hem. Lägger mig och vilar… igen…

Jag faller som en gråsten i vatten. Gråten och förtvivlan kommer åter – och om möjligt ännu värre. I fosterställning låter jag mitt jämmer fylla huset. Aldrig har jag gråtit på detta sätt – och jag inser nu varför!

Jag kommer aldrig att klara mig fram till april. Jag kommer aldrig klara att fylla meningslösa, tomma dagar med dessa obetydligheter. Dagar som denna.

Jag kommer att bli galen.

Jag kommer att bli deprimerad.

Utanför fönstret fortsätter dagarna i en ström, medan jag ligger här – ändlöst långt borta från april. Och utan att det egentligen är möjligt, känner jag mig så sanslöst ensam. Jag gråter lite till. Rätt mycket till.

Det är inte rätt att cancer drabbar dem som inte har någon som kan hålla om dem om nätterna. Det är inte rätt att cancer drabbar någon, jag vet – men vad fan! Det är faktiskt lite extra orättvist när cancer drabbar dem som är singlar.

Jag känner mig som en liten nöt – som inte är bra till någonting. Inte till jobb, inte som mamma, inte som kvinna, inte som … någonting.

När gråten klingar av ligger jag andfådd kvar i sängen och väntar på att lågan inom mig ska tändas – den jag alltid kan lita på. Jag försöker tänka på den resa jag planerar att göra i sommar när jag blivit frisk – att rida över norra Skottland, men inte ens det känns längre inspirerande.

Det känns som att simma under kallt, svart havsvatten för att komma fram till våren. Vilken strand ska jag då kliva upp på? Vem har jag då blivit när jag redan känner mig vilse.

Annonser