Sex on legs

Alla vet att man kräker och är trött när man har cancer.
Skallighet, spya och sömnbrist – de tre S:en som är sinnebilden för cancer.

Men de andra bieffekterna är det inget man pratar om.
Kanske är det för att de som har cancer vill hålla dem hemliga för omvärlden för att de är så förbannat avtändande och obekväma.
Men även om bieffekterna till viss del är individuella och drabbar varje patient på sitt sätt hade jag önskat att jag var åtminstone förberedd på att de kunde ske.

Jag hade t.ex. ingen aning om att närminnet kunde påverkas på det sätt som mitt gjort!
Jag blandar ihop dagar och tider, och vissa stunder försvinner helt.
Jag vet att det har varit helg, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad den innehöll!
Det är ohyggligt frustrerande och en mycket märklig känsla.

Jag tappar namn och platser.
Att prata med mig är lika givande som att prata med min mops!
”Eh… vad heter han nu igen, han som var med i den där … eh…filmen, den där… som handlade om… hon. Hon, vad heter hon nu igen?…som kommer ifrån…?…Vad fasen heter det nu då?”

Och så håller jag på.

Jag läser på ”www.demenscentrum.se” följande:

Vad är demens?
Demens kan yttra sig på olika sätt beroende på vilka delar av hjärnan som drabbas. Vanligen försämras minnet språket och tidsuppfattning. Sammantaget leder symptomen till att personen har svårt att klara sin tillvaro utan stöd från närstående.

Shit!
De skriver ju om mig… Snart kommer hemtjänsten och tar mig…

Så chemo-friends, dags att komma ut ur garderoben, och blotta varenda pinsam bieffekt så omgivningen fattar varför vi ser ut som gamla urinblåsor i ansiktet och beter oss som alzheimers på lugnande!

I denna annars relativt välkonserverade kropp, byggd på kranvatten och kravmärkt mat, gör sig cellgifterna mer påminda för varje dag som går.

Varje morgon upptäcker jag något nytt som konstaterar att jag har rent gift som susar runt i blodomloppet.
Trots att jag bara genomgått en behandling börjar jag redan nu känna mig som Tom Hanks i Philadelphia – skallig och blek, med påsar under ögonen som kan skrämma troll.

Illamående, visst, men varför var det ingen som förvarnade mig om att allt jag stoppar i munnen smakar metall?

Varför visste jag inte att ALLA (punkt, punkt) slemhinnor blir torra och såriga?
Gissa hur aidsig en munhåla full av sår får en att känna sig.
Läpparna är nariga och gör ont och huden i ansiktet är som ett öppet sår. Jag smörjer in mig med Helosan FOTSALVA i ansikte – (på allvar alltså) – och ändå känns den som Saharas öken. Röd, narig och svider.

Eftersom min näsa ständigt rinner har jag fått så där sexigt frasiga näsvingar, som är röda och ömma. Lite grann som förskolebarn.

Varför förvarnades jag inte om ”kvinno-magen” som blivit FULLSTÄNDIGT BANANAS av hormonerna i cellgifterna? Mina äggstockar skulle troligtvis kunna producera fram en liten chemo-baby helt av sig själva – så på G är de!

Kvinnor – Ni vet när mensen är som allra, allra jäkligast… multiplicera det med 30.
Män – Ni vet när…Äsch… glöm det.

Samma hormoner (okänt om det egentligen är hormoner i den vanliga bemärkelsen, men vad spelar det för roll?) har gett mig utslag i heeeela ansiktet och ……p å…. h a l s e n…..

Brrr, jag får lust att hugga av skallen när jag tittar i spegeln. Fast det hade inte blivit bättre, nedanför halsen hänger ju de där värdelösa brösten!

Trött och utmattad – javisst, det var jag beredd på.
Men jag trodde att det skulle bero på cellgifterna, inte för att jag faktiskt inte kan sova. Jag hade förväntat mig att jag skulle sova hela tiden.
Men det är precis tvärtom.

En bra natt kan jag samla ihop fyra timmars slummer, men det är allt. Då sover jag ytligt och oroligt.
Och det ska tilläggas att jag är en bebis när det kommer till sömn!
Jag kräver minst åtta timmar för att fungera. Annars får jag migrän, börjar gråta och beter mig ytterst omoget.
Så ni kan ju föreställa er nu…

På kvällen ligger jag och vrider mig i timmar och när jag väl somnar är det en ytlig sömn, full av uppvaknanden.
Runt sex vaknar jag utmattad och oförmögen att somna om.

Det spelar ingen roll vad jag gör… jag har testat allt.
Insomningsband, ljud och avslappningsband. Fysisk aktivitet, frisk luft och promenader.
Mindfullness och varm mjölk.
Inget resultat!

Det är inte att jag ligger och grubblar, full av ångest eller skräck, det är bara en – förlust av sömn!

Trots att tröttheten ständigt gör sig påmind uteblir sömnen och det enda som fungerar är sömntabletter.
Ibland ger jag vika och tar en tablett, i ren desperation.
Men det tar emot.

Jag behöver snart BH till mina påsar under ögonen och ögonvitorna är röda som brandbilar.
Att titta sig i spegeln, är ungefär lika inspirerande som att läsa den här uppmuntrande bloggen!

Finnes:
37 årig, rödögd mamma, med saccosäckar under ögonen och utslag i ansiktet.
Skallig med dålig munhåla, som vägs upp med charmig demens och afasi.

Hur jag lyckats förbli singel är ett mysterium..

Det går att göra mycket med smink och peruker

Det går att göra mycket med smink och peruker

 

När en mysfredag egentligen ser ut så här (kl. 19)

När en mysfredag egentligen ser ut så här
(kl. 19)

Annonser