Vita blodkroppar

Kontraster

Jag känner full tilltro till den svenska sjukvården!

Faktum är att jag gång på gång överaskas över det mjuka och mänskliga bemötande som onkologen och bröstmottagningen visar.

De är lugna, sakliga men framförallt personliga. De tilltalar mig vid namn och minns vad mina barn heter.
De pratar med mig som om jag är en vän de vill hjälpa och inte en patient!

De har redan nu vant sig vid att jag vimsar av hissen och ropar – ”nä, det är nog inte här jag ska vara” – och backar bakåt, eftersom alla avdelningar ser lika dana ut.
”Jooo – du är rätt Jenny” ropar de då.

Även om jag mår illa när jag tänker på vad cytostatikan innehåller och vad den gör mot min kropp, lägger jag all min tilltro och sjukdom – helt – i händerna på läkarna.
Vad de föreslår gör jag, utan att blinka.

Där har varit läkare som under tiden de undersöker mig, låtsas prata högt, för att inte gå utanför sin yrkesroll:
”Om Jenny hade frågat mig, vad jag hade gjort, hade jag svarat att…..”
Sen tittar läkaren på mig, småler och blinkar till, och jag vet att jag kommer att göra som han föreslår.

Jag kastade en slängkyss åt honom när han lämnade rummet.

Sjuksköterskorna minns mig.
De plockar upp det senaste samtalsämnet och när mina värden är bra, kramar de om mig och det har varit äkta.
I vanliga fall är inte jag den kramiga typen, men det har känts helt naturligt.

Att personal och vård är så fantastisk underlättar mitt mående avsevärt.
Det låter märkligt, men trots att sjukhusbesöken kan vara smärtsamma och jobbiga, har jag efter varje gång, känt full tilltro till att jag kommer bli frisk.

Men trots det fina bemötandet behöver jag något som väger upp mot Sveriges sterila sjukhusmiljö, som verkar tro att hela folkhälsan går under om det funnits minsta tillstymmelse till färg eller mys-stämning på avdelningarna.
Sjukhustraditionen med långa, kala korridorer, som får mig att känna mig som en skruttig biroll i en science-fiction rulle, lever fortfarande kvar.
Att personalen lyckas vara personliga i den miljön krävs nästan något form av pris.

Kontrasten finner jag hos min TKM läkare (traditionell kinesisk medicin).
Till kristaller och vattenfallsbrus, sätter hon min kropp i balans.
Genom akupunktur, zonterapi och massage stärker hon mig och får mig att slappna av inför behandlingarna.

Hon ser till hela mig;
Vi pratar, jag gråter och hon lyssnar.
Sen kokar hon nyttigt te på rötter och ger mig massage.

Eftersom jag de senaste dagarna upplevt en oerhörd trötthet – en trötthet jag inte kan sova bort – gav hon mig massage som frigör mina energipunkter.

När min nuna pressades ut genom massagebänkens ansiktshål, tänkte jag på läkarnas skiljaktigheten;

En i scrubs och en i långkjol.
En som spritar händerna efter hon tagit i mig och en som gnuggar in kokosfett.

Men kontrasterna berikar och fyller alla mina behov. I detta märkliga nödläge, får jag det bästa av två världar.

Jag skulle aldrig tacka nej till den traditionella sjukvården, men även om jag inte tror mig ha kontakt med utomjordingar eller klär mig som Jesus – tänker jag inte bortse från en av världens mest omfattande läkekonster.
Den kinesiska medicinen har utvecklats under 4000 år! Det hade varit definitionen på högmod att tro sig veta bättre än någon av dem.

Igår var jag först på vårdcentralen och tog prover, sedan åkte jag direkt till min TKM och blev masserad.
Min egoboost var full, och jag åkte hem och vilade inför mammas kalas.

11/11 är mammas födelsedag och ena sidan av hela min stora, underbara familj skulle samlas bland ungar, katter och kakor – i mammas röda kök.

Precis innan jag skulle åka ringde syrran från Malmö;
”Jag har lite ont i halsen, ska jag stanna hemma?”
”Näe, jag vill ju träffa dig, det är säkert ingen fara”, svarar jag och åkte och hämtade henne vid tåget.

Inträngda i min lilla bil, hade jag åtminstone vett till att veva ner alla rutor, så Martinas smitthärd flög ut genom rutan istället för ner i mina lungor.

Och kanske var det där – mitt i hjärtat av min familj, och telefonsamtalet från onkologen kom – vi alla började inse allvaret med min sjukdom och vad den kommer att göra med oss…

Resultatet av morgonens prover visade att jag hade absolut inget immunförsvar. Mina vita blodkroppar var på gränsen till utplånade.
”Var inte i folksamlingar, och för allt i världen, träffa ingen som är förkyld” beordrade min sjuksköterska.
”Eh visst” svarade jag och blickade ut över min stora familj där Martina satt i mitten och hostade.

Det telefonsamtalet la en viss sordin på festen och blev det tyst runt bordet.
Mina systrar och söner iakttog mig tigande.
De små barnen smög iväg till ett annat rum och mamma fick sin oroliga blick och jagade runt i köket.

”Nu håller du dig hemma” beordrade bonuspappa.
”Jag kan inte – på torsdag ska jag på möte med Tims skola och på fredag ska Ben till tandläkaren i Lund, och jag har lovat Zack att gå till biblioteket i morgon!”
”Du kan inte göra något av det nu, någon annan får ta hand om barnen” och jag uppfattar allvaret i hans röst.

Jag viker upp polotröjan över munnen och drar ner mössan över ögonen – och gråter.
För första gången gråter jag inför pojkarna.
Min äldsta grabb blir stel i blicken och den mellersta reser sig och går.
De andra sitter kvar, mållösa – för vad säger man?
– Det går fler tåg, det som inte stärker en knäcker en …

Men vad fasen hjälper det? Pojkarna behöver mig NU.

Jag är hjälplös.
Jag kan inte längre finnas vid deras sida.
Känslan av otillräcklighet väller upp som ett illamående inom mig och jag har lust att skrika.

Jag vet inte om det är vetskapen eller förlusten av de vita blodkropparna, men dagen efter är jag i sämre skick än någonsin.
Kraftlösheten och tröttheten är så kraftig att jag knappt orkar ta mig ur sängen.

Det var första gången pojkarna såg mig gråta och det var första gången jag blev rädd.
Jag blev fylld av rädsla för vad som kan hända…

Om värdena på de vita blodkropparna inte blir bättre och jag drabbas av infektioner – finns det risk för att läkarna avbryter cytostatika behandlingen…

Plötsligt är jag skräckslagen för att bli sjuk.
Jag ryggar undan bara någon harklar sig och är fixerad vid min handsprit.

Plötsligt blev allt jäkligt allvarligt och jäkligt begränsat.

Så fort jag lämnar huset bär jag ansiktsmask.
Osökt funderar jag på om det är möjligt att få tag på en gammal asiatisk skyddsdräkt från Sars-tiden?
Jag vet, – det är lite osmakligt så här i ebola tider, men jag är redo att plasta in mig själv helt och hållet.

Kanske Zackarias Dart Vader hjälm kan funka som skyddsmask!?
10389468_268494439940921_1395304814167954295_n

Annonser