2:a behandlingen

Det var med viss bävan jag såg dagarna närma sig den 18:e november – dagen för min andra cellgiftsbehandling. På ett sätt är jag tacksam för att tiden går snabbt, men på ett annat har jag minnet av första behandlingen fräscht i minnet. Jag är rädd för att bli lika dålig igen.

Dagen innan var jag på vårdcentralen och tog prover. De måste se att mina värden ökat tillräckligt för att klara ännu en omgång cytostatika.

På kvällen packar jag ner allt jag kommer att behöva på sjukhuset. Jag är nervös men förberedd.

Men tidigt nästa morgon väcks jag av ett samtal från onkologen. Det är min vänliga sköterska som berättar att mina blodvärden och vita blodkroppar fortfarande är för dåliga för att jag ska kunna få min behandling. Jag blir blek.
Blek och rädd. Men hon vill ändå att jag kommer in till Lund för att ta akuta prover och se vad som hänt under natten. Har jag tur har de ökat tillräckligt.

Samtalet gör mig stressad, orolig och plötsligt fungerar ingenting. Mina cancertankar tar över och jag ser inte klart. Happy kissar på golvet och Julia trampar självklart i det. Zack vill bara ha mangosmoothie till frukost och när han inte får det lägger han sig dramatiskt över bordet och gråter, samtidigt som han slår ut sin mjölk över mina viktiga sjukhuspapper. Plötsligt är alla vinterkläder försvunna och det finns bara en vante och en stövel.

”Zack, jag är helt säker på att du kom hem med två stövlar igår, var är den andra?”

”Mamma, jag är inte så säker.”

Mitt i allt kaos ringer mamma och är orolig.

”Va´rå dåliga provsvar, va händer nu´rå?”

”Mamma, jag hinner verkligen inte prata nu, jag ringer när jag är på väg in.”

”NEJ, du får INTE prata medan du kör!”

”Nähe?”

”Ah, det är nog bäst jag följer med ändå!”

Och innan jag hunnit svara har hon lagt på luren. Min bonusmamma Agge skulle följa med mig, och min vän Tanja skulle köra, eftersom Agge inte tycker om att köra på motorvägen.

Väl i Lund ska Timothy möta upp oss. Timothy är den ända av barnen som accepterat att följa med till sjukhuset. Förr eller senare ska alla barnen komma dit, för jag tror att det är viktigt för dem att se hur odramatiskt det är, och vilka fina människor som jobbar där. Jag vill att de ska veta vad som egentligen händer med mamma när hon försvinner iväg till det läskiga sjukhuset.

Jag hade dessutom bokat upp Timothy för samtal med en av de kunniga sjuksköterskorna. Så – när barnen väl var lämnade på dagis – klädda som barnen i filmen Banhof Zoo – stod alltså jag, Agge, mamma och Tanja på uppfarten, och Timothy väntade vid sjukhuset.

”Ok, jag kommer inte in på avdelningen med fem personer” protesterade jag. ”Var ska de hysa er alla, ska ni klättra upp i de andras sängar, eller?”

”JAG ska med” skrek Tanja och mamma i sopran-kör, och så blev det.

Älskade bonusmams åker med nästa gång.

Det var skönt att ha Timothy med mig. Då blev jag mig själv. Jag blev hans mamma istället för en patient. Jag var uppmärksam på hur han mådde, iakttog hans flackande blick och tog hans hand.

Akutproverna visade att jag låg två små, men betydelsefulle enheter över gränsvärdet för att få cytostatikan. Jag kände en glädje inombords och insåg hur orolig jag varit för att inte få min behandling, hur hemsk den än är. Jag visades in på mitt rum, och efter den formella hälsningsfrasen av sjukhuspersonalen och mitt stora följe, kröp jag ner i min säng.

Timothy satt vid sängkanten och iakttog tyst när de kopplade till cytostatikan. Jag var lugn, Timothy var lugn, men mamma och Tanja attackerade personalen med frågor:

”Hon äter sånadära sömntabletter” viskade mamma till Veronica som om hon nyss avslöjat att jag snortar heroin.

”Och så motionerar hon jätte mycket” instämmer Tanja nickande.

Veronica ler varmt och kärleksfullt mot mig. Jag ler tillbaka. Det gör inte Tim, han har dragit luvan över huvudet och tycker att det hela är ytterst pinsamt.

”Har ni inte några singel-chemo-men här på avdelningen?” frågar jag, vilket får Timothy att dra upp luvan igen och stirra på mig.

”Vad?” Säger jag.

”Du är sjuk!”

”Jag vet”

Det tickar från droppställningen, och för varje droppe känner jag mig mer och mer såsig och trött. Jag lägger mig ner och känner en huvudvärk pulsera från djupet av nacken. En värk som säger, det här har jag varit med om förr. Och jag gillade det inte!

Innan jag börjar må allt för dåligt skickar jag Timothy tillbaka till skolan. Han verkar stärkt av besöket och är lugn.

I bilen hem känns det som en svart slöja sakta dras över mig och mitt medvetande. Jag kan inte somna men inte heller hålla mig vaken. Samtalen i bilen är för mig osammanhängande. Miljön utanför fönstret är främmande trots att jag vet precis var jag är.

Jag stapplar in i huset och somnar genast. Under kvällen hör jag mina vänner tassa runt. Jag hör Cecilias röst, vet att Ninna är där – plötsligt har Tanja satt en tallrik med mat till mig. De kommer och går och avlöser varandra medan jag ligger i en dvala.

Jag är vaken en kort stund när Timothy tar fram sin gitarr och sätter sig och sjunger för mig. Det får mig att skingra tankarna och jag njuter. Inget får mig så tillfreds. Ninna och Cecilia sitter runt mig, och vi lyssnar tillsammans. Jag känner mig trygg.

Jag mår sämre än första gången, fast jag inte trodde det var möjligt. Jag kräker, har migrän, svettas och fryser. Yrar och inbillar mig att det var maginfluensavirus i droppställningen och inte cytostatika. Men jag lyckas somna in för natten och sover djupt fram till 03. Då väcks jag av en mardröm. Jag var Campell Scott, den döende cancerpatienten som Julia Roberts tar hand om, i Dying young.

På morgonen vaknar jag och känner mig mörbultad. Det känns som jag svalt en giftbägare… och det är ju faktiskt det jag har!

I köket finns vänner som fixar frukost. Jag äter lite grann men den stunden är allt jag orkar vara uppe – då kommer mamma och stoppar om mig, och jag somnar genast. Jag sover, slumrar, äter – sover, slumrar, äter. Jag hör vännerna avlösa varandra, de tassar tunt – tar hand om hunden och ser till att jag har allt jag behöver.

Pappas röst i hallen, ”sover hon?” och mamma berättar.

Jag är för trött för att öppna upp mina ögonlock men därunder gråter jag. Jag gråter för min ohyggliga hjälplöshet men också för den tacksamhet jag känner till alla de som ställer upp. Till de som finns i min omgivning, till de som hälsar och tänker på mig.

Jag känner en tacksamhet för alla som visar att jag fortfarande finns… fast jag bara ligger här… och är ingenting.

10257965_852602498106652_3569752957539724878_n

Annonser