Officiell medlem i flintisklubben

Fyra dagar efter behandlingen.

Jag kliver upp från badet, smörjer in mig i oljor som luktar lavendel och patchouli. En gammal kvarleva från 90-talet som jag inte kan göra mig av med. Så fort barnen känner doften av den där indiska hippiparfymen associerar de den till mig – och nu när allt annat är annorlunda – känns det viktigare än någonsin att åtminstone lukta som vanligt.

När jag ser ner i bandkaret ser jag till min förvåning att det är täckt med hår – det ser ut som jag badat med en riesenschnauzer. Badkarskanten är täckt av små korta hårstrån, och det tar ett tag innan jag inser att det kommer från mig.

Skärrad går jag bort till badrumsspegeln och stryker mig över håret, och visst – nu faller det av! Av det stubb jag har kvar kan jag plocka stora nypor av hår – allt lossnar!

Jag mumlar tyst i ett mantra till mig själv att jag ska hålla mig lugn. Men jag känner tårarna bränna och paniken stiga.

Nu är det på allvar!

För varje hårstrå som faller kryper cancern närmare och jag inser att jag trots allt inte var förberedd på att tappa mitt hår. Min kropp har tagit cellgifterna sämre den här gången och verkar ha svårare för att återhämta sig. Idag har det gått fyra dagar sedan senaste behandling och ännu kan jag inte göra mer än att sova.

Jag vill minnas att jag mådde bättre på fjärde dagen förra gången, men visst – jag var ju lite desorienterad då också… kanske var det så här då även då? Kanske blir morgondagen bättre?

Tanja kommer med sin trimmer och jag snaggar håret så kort det bara är möjligt. Jag vill vara i kontroll – det är jag som tar bort håret – inte cancern.

Till skillnad från när jag snaggade mig har jag nu svårt att se mig i spegeln. Tycker att jag ser fruktansvärd ut – sjuk, mager och märklig. Jag blir på något sätt konturlös…

I morse fick jag hem barnen. Jag insåg direkt att det var för tidigt – jag hade behövt en dag till ensam. En dag till att bara få sova. Men jag hade inte sett dem på flera dagar, och trodde nog att jag var starkare än vad som visade sig.

Självklart kände Zackarias av min svaghet och det blev en jobbig morgon för honom! Han visade sin första tydliga reaktion över min cancer. Jag hade beställt en barnbok som handlar om en mamma som får cancer. Den riktar sig till lilla Liv som är fem år och tycker om dinosaurier. Jag tänkte att det kunde vara ett sätt för Julia och Zack att bearbeta och ta till sig min sjukdom och låta sagan ge uttryck för deras känslor.

Mamma satte sig och läste för dem, men direkt Zack förstod vad den handlade om reste han sig och gick. Mamma läste vidare och han stod runt hörnet och lyssnade. När sagan kom till delen där mamman blev skallig, slog han till boken och utbrast ”fy vad äckligt”.

Sagan väckte en ilska i honom och han var arg resten av morgonen. Jag fick inte hålla om eller närma mig.

När mamma skulle köra dem till dagis stod han trulig vid ytterdörren och blängde på mig.

”Det är ok att du är arg, jag älskar dig i alla fall” försökte jag. Då slog han igen dörren med en kraft så jag trodde dörrkamrarna skulle lossna i sina fästen.

Ok, reaktioner är bra, försökte jag trösta mig med sekunden innan jag somnade i soffan. Jag sov i flera timmar och vaknade inte förrän mamma ringde och sa att hon snart skulle hämta hem barnen igen. Då gick jag upp, lyckades göra middag och plocka undan.

Barnen kom hem och vi åt. Jag fixade fredagsmys men kände snart att de nyvunna krafterna började sina igen… Innan filmens förtext hade börjat sov jag, och Zack och Julia satt nöjt under varsin filt och åt fruktsallad.

När jag vaknade var det mörkt ute och barnen hade somnat i varsin hörna. Filmen var slut för länge sedan och det var tyst i huset. Förvirrad och bortkommen kastade jag mig över telefonen och ringde mina stora söner.

”Var håller ni hus, varför har ni inte kommit hem?”

”Eh, för att klockan är sju! Vad håller du på med?”

Sju? Herregud, en fredagkväll! Hur blev det så här…

Jag lyckades bära upp mina två små, som var klistriga som två ananasbitar och stoppade dem i säng. Då fylldes jag av en glädje; över att kunnat äta middag, bära upp och hålla dem trygga. Att jag själv, en fredagskväll suttit ner, pratat och lyssnat på dem. Vad gör väl det att jag snarkade mig igenom hela filmen?

Jag känner tacksamhet för Zackarias fantastiska dagis som är observant och bejakande på hans behov. Som låter honom bearbeta på sitt sätt så att han kan komma hem efter en morgon som denna och vara glad igen. Plötsligt känner jag tillförlit att morgondagen kommer att bli bättre. Jag mår skit, men jag lever.

Så jag väntar in mina stora grabbar, lyckas gurgla något om mat i kylen – innan jag somnar in för natten.

nc3a4r-jag-inte-orkar-lc3a4ngre-tecknad-bild-kopiera

Annonser