Carpe diem

Öppnar ögonen och känner att det vänt – det värsta är över. Bieffekterna av cellgifterna har äntligen dragit förbi och jag känner mig flera kilo lättare!

Jag hör regnet slå mot rutan och vet att det är en grå novemberdag på andra sidan rullgardinen och jag känner lyckan stiga. Lyckan för att faktiskt vara vaken och medveten om vilken månad det är. Jag öppnar upp fönstret och drar ett djupt andetag – njuter av kylan som fyller mig – fräsch och frisk.

Zack och Julia smäller upp sovrumsdörren och stormar in. Zack slänger sin doktorsväska på min diafragma. Han håller fram stetoskopet och hojtar ”fram med tutten”. Jag tänker att det är bra och låter honom undersöka mig. Han ger mig sprutor och tar blodtryck.

Just när jag är på väg att slappna av i vetskapen om att min 5:åring trots allt är ok och hanterar situationen på sitt sätt, lägger han sig ner och suckar till sin lillasyster; ”Jaha du Julia, i morgon kommer mamma dö av cancer!”

Jag ligger tyst och begrundar vad han precis sagt. Kanske väntar han på en reaktion från mig?
”Man dör inte av bröstcancer” ljuger jag.
”Jo, du kommer göra det! Först svimmar du i Tyskland och sen dör du.”

Tystnad…

Jag funderar, försöker förstå och hitta ord. Innan jag är klar har han börjat leka igen, och jag låter det vara som det är. Vi pratar inte mer och kanske är det bra att han har så avslappnad relation till döden – att det inte är värre än att åka till Tyskland (?) svimma och dö!

”Nu är jag nog frisk, tack för behandlingen doktorn” och jag sätter mig upp i sängen.

Båda barnen jublar av skratt. De pekar på mitt huvud och kiknar. Ok, jag vet att min kala hjässa kan ge upphov till fniss, men jag tycker nog att deras reaktion är lite väl överdriven. Jag ser mig i spegeln och inser att en av kuddarna läckt dun under natten- Eftersom det sträva stubbet på mitt huvud just nu fungerar som en kardborre har allt fjun fastnat och jag ser ut som en klädd boll.

Ha ha ha – skit kul!

Utöver allt ludd på huvudet, som verkar omöjlig att få bort, ger spegelbilden en bedrövlig bild. Jag har inte varit utomhus på flera dagar. Men även om jag är blek och matt finns det en glöd i ögonen och en styrka i kroppen – inte som förr – men till skillnad från igår, och för det är jag tacksam.

”Vi åker och shoppar” utbrister jag! Inom mig brinner en eld och längtan efter att få leva.

Men under tiden jag legat i dvala har min bil fått körförbud och det blir ingen shopping! Istället tar jag en av tonåringarna på promenad genom byn.

Han skäller hela vägen och frågar gång på gång vart vi ska.

”Ingenstans, bara gå.”

”Bara gå???”

Han är förbannad och förstår inte varför jag tvunget skulle ta med honom, och i stunden förstår inte jag det heller… Efter bara några hundra meter känner jag hur det svindlar framför ögonen och jag grabbar tag i honom för att inte trilla omkull.
Hans ansikte mjuknar och vi vänder hemåt. Jag blir snabbt sämre och vet inte om jag ska kräka, svimma eller få ett migränanfall.

Det är en märklig känsla när kroppen protesterar medan hjärnan är vaken – ta mig ut, stimulera mig – skriker hjärnan till kroppen som ligger som en tandlös massa på golvet, oförmögen att hjälpa till. Jag trodde aldrig att min kropp skulle ge upp så snabbt. Men det har vänt, och jag har blivit starkare. Även om jag bara klarar en promenad på 500 meter känner jag mig idag bättre. Efter lite mat och sömn mår jag bra igen.

Det är söndagkväll och jag lagar italienskt till mig och barnen. Jag saknar rödvinet men låter Billie Holiday fylla köket tillsammans dofter av vitlök, basilika och foccacia.

”Hemlagat!?” Utbrister den äldsta sonen förvånat

”Va, använder du spisen mamma?” Retas den andra ”kom igen, var är cateringlådorna?”

Stämningen är hög runt bordet och jag njuter. Jag skrattar högt åt mina barn och deras fantastiska humor. Suger in kvällen och låter minnet vara själens författare, som Aristoteles sa. Kvällar som dessa, när allt är som vanligt, är de som får mig att fortsätta. De goda stunderna får en högre betydelse och jag ler åt mig själv när jag inser att jag redan börjar uppskatta den flyende dagen – så himla cancerigt liksom….

Så; carpe diem.

Godnatt

och hela det köret.

"Fram med tutten"

”Fram med tutten”

Julia och jag - med goda intentioner.

Julia och jag – med goda intentioner.

Älskade unge...

Älskade unge…

Annonser