Mormor i ubåten

Vid bröstcancer är det rutin att efter två cellgiftsbehandlingar göra en ultraljudsundersökning på tumören för att se om den reagerat på cytostatikan och minskat.

Jag sover ingenting natten till undersökningsdagen. Kanske grubblade jag mer än vad jag trodde – det var ju trots allt en rätt allvarlig undersökning även om det bara tog läkaren fyra minuter – att konstatera att tumören inte minskat…

”Det brukar inte synas någon skillnad efter bara två behandlingar” tröstar läkaren.

Skitsnack tänker jag – varför skulle de annars ha undersökningen nu?

Jag är förbannad och orolig. Varför syns det ingen skillnad? Har jag gått igenom de här två sura cellgifts-bajs-behandlingarna utan nytta?

”Det smäller till och så helt plötsligt är allt borta” tröstar pappa – men jag är ändå förbannad och besviken. Jag hade behövt peppningen som ett positivt besked hade gett. Hade tumören minskat det minsta hade det varit så mycket lättare att motivera mig själv till resterande behandlingar.

Samtidigt som jag är förbannad är jag orolig. Vad händer om cytostatikan inte fungerar på mig? Jag närmar mig tankar jag inte vågat snudda vid tidigare – tankar att det här faktiskt inte ska sluta väl.
Om detta bara är en mörk stig som slutar i ett andefattigt, slocknat öde – varför ska jag då motivera mina barn till att hålla ut?

AARRHH SÅ FÖRBANNAD JAG ÄR!

Men efter ett tag backar jag ur mörkret och borstar av mig den värsta ängslan. Det finns inget gott i den och jag ser till att hålla mig sysselsatt. Pratar med bonuspappa som påminner mig om att det finns två syften med ultraljudsundersökningen. Ett är att se om den reagerat på cellgifterna men ett annat är också att försäkra sig om att den åtminstone slutat växa, vilket jag bestämmer mig för att den gjort.
Jag lugnar mig efter vi pratat.

Jag har aldrig varit rädd för att min cancer slutar med att jag dör – det är inget alternativ. Frågan är bara till vilket pris jag ska överleva.

Innan sjukhusbesöket tog jag och mamma Zackarias och min brorson Cornelis till tekniska museet. Jag hade dåligt samvete för att helgen gått utan någon aktivitet och njöt nu av att vara den mamma och fastern jag vill vara.

Cornelis som är åtta år gick uttråkat omkring; ”finns här ingen kiosk?” medan Zackarias skulle undersöka varenda utställningsskåp.

”MAMMA VAD STÅR DET HÄR?” han pekade på montern om nanopartiklar.

”Eh … det står att nanoteknik ger oss användningsområden genom manipulation på nanonivå”

”OAO” utbrast han imponerat och sprang vidare.

”MAMMA VAD STÅR DET HÄR?”

Jag släpade runt Cornelis som höll på att få ett bistert sammanbrott av sin vetgiriga kusin. Mamma bar runt på en stol ifall jag behövde sitta ner och vila.

”Men mamma här är ju soffor överallt”

”Jaha, men då så – pojkar vill ni prova gå in i ubåten? Hon satte ner stolen och kröp ner tillsammans med pojkarna.

Jag satte mig utanför och väntade. Efter en god stund kom Zackarias ut;

”Mormor har fastnat!”

”Va?”

”Ja, men hon sa att det inte var någon fara, hon ska bo där nu” och så sprang han obekymrat vidare.

”Herregud mina knän.” Mammas röst ekade inifrån den gamla betongskorven.

Medan min son sprang sorgfritt vidare, kom Cornelis till sist ut med sin farmor. Mamma var vild i håret och såg svettig ut. Jag frågade ingenting och vi gick tyst vidare. Resten av turen höll sig Cornelis nära mamma.

I kväll fnissar jag åt mamma. Det är väl så livet får vara nu. Ena sekunden arg och förtvivlad för att i nästa le åt en mormor som sitter fast i en ubåt.

Jag och Cornelis väntar in Zack

Jag och Cornelis väntar in Zack

 

En kort stund senare sitter mamma fast i en ubåt.

En kort stund senare sitter mamma fast i en ubåt.

Annonser