Julänglar

Idag har jag haft två änglar i mitt hus. Två julänglar. Bonusmamma Agge och min vän Åsa har hjälpt mig att julpynta!

Vi drack glögg, lyssnade på julmusik och 22 adventsljusstakar, 3000 tomtar, okänt antal snören, rosetter och ljusslingor – senare – var vi klara, och mitt hem kan nu mäta sig med vilken tysk julmarknad som helst.

Bortsett från allt fult man får av sina barn, är julstämningen magnifik (nej mina barn läser inte min blogg, och nej jag skäms inte – ni tycker allihop lika dant. Det vackra och fantastiska är att vi föräldrar ändå sätter upp bråtet år efter år).

Agge som är intresserad och grym på inredning gick bananas med pyntet, och hela snölandskap tornar nu upp sig i varje rum. Att vara hemma känns som att vara med i en film; typ Frost eller Barnen från Frostmofjället.

Det var mysigt att sitta och lyssna på Agge och Åsa när de fixade. Två starka kvinnor, med totalt och absolut olika stilar och framställningssätt. När den ena pysslat färdigt i en hörna gick den andra förbi:

”Oj, vad hände nu där?”

När Åsa blev klar, ändrade Agge det bakom hennes rygg – sen ändrade Åsa tillbaka det när Agge gick, och tvärtom, och så höll det på.

Jag är nöjd över dagen. Jag har själv lämnat och hämtat på dagis, varit värdinna och arbetsledare. Utfodrat barn och tvättat några maskiner smutskläder. Det har varit som en helt vanlig dag. Men jag fick betala… När kvällen kom klarade jag inte ens av att gå upp för trappan till mitt sovrum, utan fick sova i soffan. Kroppen var förbrukad och jag kunde inte göra mer än att kapitulera. Jag la mig ner, med fötterna i högläge och djupandades.

Sen kom jag inte upp igen…

Jag ringde min ena son och bad honom att handla något sött till mig. Sen beordrade jag den andra att göra te, hämta filten och starta en film på datorn. Han suckade, men gjorde vad han blev ombedd – cancer ger ödmjuka barn!

Lagom tills filmen startade kom andra sonen hem från affären. Han räckte mig ett paket bitsocker.

”Vad är det?”

”Ja? Du bad om något sött!”

”Tack….”

Istället för att starta filmen sträcker jag ut mig och reflekterar över dagen. Det slår mig att jag inte burit någon huvudbonad, varken peruk eller sjal, trots att jag träffat folk. Stundtals har jag haft min lilla mössa på mig eftersom jag annars fryser, men jag har inte ens tänkt på att skyla mig. Jag har glömt det.

Jag tycker inte det är något fel i att ha peruk, jag ser inte det som någon svaghet – det är istället en känsla av friskhet när håret gungar mot axlarna – men jag ska inte inbilla mig att någon tror att det är äkta! Folk stirrar lika mycket på mig om jag bär peruk eller inte…

Faktum är – det är så här jag ser ut nu – skallig!

Så länge ingen tror att jag bytt politisk åsikt – samlar på järnkors och har en Tors hammare runt halsen – kanske jag ska låta det vara så här. Det kanske inte är så farligt att visa sig skallig?

Jag funderar och känner vidare. Sen släcker jag ner min egen kärnreaktor och släcker mitt Disneyland, trycker play på datorn och öppnar bitsockerasken.

Julänglar

Julänglar

Zack & Julias rum

Zack & Julias rum

Här är några som verkligen menar allvar.

Här är några som verkligen menar allvar.

enhanced-buzz-30961-1353705900-0

utan hår...

utan hår…

Annonser