Snor och fobier

Trots att jag försökt undvikit det och varit försiktig, har jag blivit sjuk.
Det är ju egentligen föga överraskande eftersom jag har immunbrist mitt i de värsta förkylningstiderna. Det snörvlas och hostas överallt, och för en cancerpatient med pågående cellgiftsbehandling är en infektion inget man rekommenderar, men nästan omöjligt att undvika.

Sista tiden har jag känt mig som de amerikanska urinvånarna måste gjort – som saknade motståndskraft mot sjukdomarna som Columbus och hans kompisar kom med. En nysning och man dör i vattkoppor.

Vem som helst kan överföra ett virus som leder till att jag får en infektion med förödande följder och även om jag bara träffar friska människor är det omöjligt att veta om de är bärare.
Jag ryggar bakåt bara någon harklar sig och är inte alls speciellt avslappnad att umgås med.
Jag stressar min omgivning, och t.o.m syrran tar sin snoriga dotter och flyttar tillfälligt hem till barnets pappa.
Kvar sitter jag med min handsprit…

Men jag kan ändå inte låta bli att googla och frossa i allt jag kommer över gällande sjukdomar och hur man undviker dem, och jag vet – det finns ett sjukdomstillstånd bara för det: nosofobi! – fobi för sjukdomar. Men jag tänker att fobin håller mig frisk och kommer att läka ut samtidigt som min cancer gör det (hellre nosofobi än phagofobi som innebär en rädsla för att svälja… )

Jag upptäcker att det finns 400 olika luftburna förkylningsvirus.
Virus som överlever sju timmar utanför kroppen.
SJU TIMMAR!? Det innebär att jag kan gå in i ett tomt rum och bli smittad av … luften. Inte ok!
Dessutom har forskare i Massachusetts Institute of Technology kommit fram till att snor flyger 270 meter när man nyser, i en hastighet av 62 kilometer i timmen.
Jag kan alltså bli träffad av en snorbuse utan att ens se avtryckaren (näsan). Det är en lika skrämmande tanke som att fundera på hur forskarna i Massachusetts har kommit fram till sitt resultat…

Men det är inte bara jag som är nojjig!
Mamma uppför sig som Kerberos, den trehövdade hunden som vaktar Hades.
Hon ligger och morrar innanför dörren och kastar handsprit på alla som kommer och besöker mig.
Jag förstår henne.
Jag funderar ibland på vad som skulle kunna vara värre än att få cancer – och svaret är enkelt – det är självklart att någon av mina barn skulle få det.
Det är min mardröm och på det sättet är jag mina egna föräldrars mardröm. Därför förstår jag mamma som vaktar mig som en pitbull.

Men – med fyra barn, där två går på dagis, hade det varit ett mirakel att lyckats undgå att inte bli sjuk och de mirakel jag behöver sparar jag till framtiden.
Så trots litervis av handsprit och alla mödrars gamla huskurer är förkylningen nu ett faktum.
Jag började frysa mer än vanligt och upplevde en ännu större trötthet och det tog inte mer än några timmar förrän näsan börja rinna och musklerna värka.
Jaha, tänkte jag, nu blir jag inlagd. Missar min behandling, jul och hela skiten.
Men jag vet egentligen att så länge jag inte får feber är det ingen fara att bli sjuk. Bortsett från rinorrén är det som en vanlig, kraftig förkylning.

Jepp rinorré är ett begrepp, dock inte lika roligt som det låter.
Det är samma sak som sitt närbesläktade namn; diarré, fast från näsan (ett annat namn är vanlig jäkla rinnsnuva – men visst är ”rinorré” roligt!)
Mina slemhinnor har blivit påverkade av cellgifterna och min näsa kan inte kontrollera snoret. Det rinner som från en öppen kran.
Lutar jag mig fram rinner det ut en stråle och jag undrar imponerat hur mycket snor en näsa kan producera!
Ända lösningen är att ha en näsduk i fickan som stoppar flödet – lite så som äldre människor – en vit broderad bomullstrasa som man har i fickan och sedan slänger i tvätten.
Snorläckaget är ett populärt partytrick hos mina yngsta barn, men vuxna verkar ha lite svårt för det.
Jag råkade droppa på min äldsta sons hand och han primalskrek i flera minuter och betedde sig som det var ebola-kräk.

På grund av min förkylning har jag sovit dåligt.
Vid sömnbrist följer alltid jobbiga dagar och jag blir grubblig och ledsen.
Jag har svårt för att mota bort negativa tankar och funderar mycket över min tillvaro och existens.
Men jag låter dagen gå medan jag jobbar med mig själv och mina tankar.
Jag är dämpad och tyst, men inte jagad. Inte rädd.

Och när kvällen äntligen kommer konstaterar jag att man inte alltid behöver gå runt som en livscoach i positivt tänkande och tycka att livet är fantastiskt.
För det är det inte. Inte hela tiden.
Men det finns något ärligt i att inse det och att låta det vara så.
Att erkänna livets tillkortakommanden utan att fly från dem är en styrka och en vinst.
Jag vet ju, att även om livet suger fett idag – och kanske i morgon – gillar jag ju att leva!
När disen lättar ser jag konturerna av det som varit dolt, och livet kommer att vara fantastiskt igen.
Idag har jag lyckats leva och ta mig igenom dagen – trots att den varit kass.
Det är egentligen en så mycket större bedrift än att existera under bra dagar.
I kväll kan jag lägga mig ner och vara stolt över mig själv tack vare den här skitdagen och den här skit förkylningen.

Och följande morgon, när kaffedoften når ändå upp till mitt sovrum,vet jag att jag har rätt. Det är en ny dag – och jag mår bättre.
Så jag går ner, beställer mig ett par nya skor, njuter av ensamheten och mitt nybryggda kaffe.
Snyter mig och konstaterar att jag överlever det här också.
sneeze5uz_165061787

Nina Hemmingssons senaste

Nina Hemmingssons senaste

Annonser