I rymden kan ingen höra dig skrika

Det är klart att min tumör ska vara aggressiv och envis, – precis som sin bärare.
En parasit som livnär sig på mig – som en formlös djävul med ansikte utan mun. En niding som inte tänker ge sig i första taget.
Jag blir äcklad när jag funderar på det.
Ibland tänker jag på scenen i filmen Alien, då varelsen intagit försteofficer Kanes kropp, och plötsligt under en gemensam måltid, hoppar ur hans bröstkorg och äcklar iväg sig till någon mörk liten vrå på farkosten.
Lite så tänker jag… Att jag har en sådan där vidrig svulst som lever och frodas inom mig.
Lyckligtvis tänker jag inte så så ofta.
Men idag gör jag det!

Jag har varit på sjukhuset idag. Läkarna vill byta behandling eftersom effekten av cytostatikan inte haft den verkningsgrad på min tumör som de önskat.
Utöver herceptin och cytostatika ska de lägga till ytterligare en kur.
Det innebär att jag kommer att ta tre olika behandlingar samtidigt!

Bortsett från biverkningarna som kommer att vara ännu kraftigare, blir det egentligen ingen större skillnad för mig – behandlingen blir lika lång och cellgifterna kommer att vara där de är inplanerade.
Men det är bara det faktum att jag nu vet hur envis och stark tumören är, som outtröttligt och lömskt ligger kvar, tyst och vilande trots allt läkarna gör.
Inte konstigt att tankarna far till en förhatlig, motbjudande alien.

Jag blir tagen av beskedet.
Även om läkaren forfarande har en positiv inställning och försöker få mig att tro att detta är en vanlig procedur – nästan rutin – så förstår jag.
Jag inser hur aggressiv och stark min cancer är!

När jag kommer hem lägger jag mig ner och somnar genast.
På kvällen tar jag en lång, rask promenad och det är välgörande.
När tempot ökar väcks ett kroppsminne och adrenalinet börjar arbeta. Hjärtat slår hårdare och mitt kroppsegna morfin; endorfinerna, gör mig lättare till sinnet.
Allt handlar om inställning.
Nu trängs rädslan undan av ilskan och kämparglöd, och jag blir förbannad på cancern.
På något sätt känns den som en värdig motståndare. Varför skulle jag få en mesig, godartad liten cellfjant att kämpa emot, var hade utmaningen legat i det?
Nä – ge mig något rejält att slåss mot, för det klarar jag.

Cancern är inte min kropp – JAG är min kropp och det är jag, bara jag, som lever i den.

Stackars Kane...

Stackars Kane…

Tycker mig se lite likheter... om jag verkligen vill.

Tycker mig se lite likheter… om jag verkligen vill.

"pickaboo, jag är Jennys knuda"

”pickaboo, jag är Jennys tumör”

Annonser