Memento te mortalem esse

Trots en slumrande ångest befinner jag mig mitt i de allra finaste av julundren. För sjuk eller ej – här ska firas jul, och min familj förtjänar den vackraste av jular.
När barnen jublar åt det snöblandade regnet och Zack vilar huvudet i händerna, och tyst iakttar vår lysande julgran i december mörkret – lindas min själanöd och vånda in i deras skratt och det känns som honung för själen.

Det har varit barnhelg och dagarna har porlat fram som vatten i en norsk fjällbäck –
kvicka och vackra, men med en drunkningsrisk om jag lägger mig ner och slappnar av.

Min syster och jag transporterade hem en monstruös kungsgran i min lilla Seat.
Jag och Zack valde den största och grannaste på hela torget!
Sen frågade jag om den unga mannen, som sålde granarna, kunde bära den till min bil. ”Självklart” log han charmigt. Jag log tillbaka.
Han slutade le när han såg min söta, men ack – så lilla bil.

Men kvinnor kan (ursäkta om det lät som en överraskning)!
Med halva granen hängande ut genom bagageluckan och andra halvan över de tre barnen, gick det (lite barrigt) men annars som smort.
”Håll i granen” gastade jag när vi blåste genom rondellen.
Min tonåring var så arg så blodådrorna lyste i tinningarna. Hade han inte varit klämd under granen tror jag att han hade hoppat ur i farten, och slagit till mig med toppen av granen i språnget.
Tydligen är det super pinsamt att köra omkring med en julgran som sticker ut ur bagageluckan?

”Moget mamma” skriker han, och jag tänker åter igen att jag inte förstår mig på honom.
Jag känner mig hur mogen som helst, nästan övermogen.

Efter den här helgen låter jag dörren stå öppen och ni får glänta till vårt, kanske hysteriska och lite neurotiska, men för mig magiska familjeliv.
Mitt i all sorg och oro möts min familj upp och låter kvällen präglas av glädje och ära till Timothys födelsedag. För på ett obegripligt vis, har en av mina pojkar blivit 17 år och hela min stora brokiga familj samlas. Huset fylls av mammor, pappor, syskon, kusiner och syskonbarn – och jag älskar det.
Och kanske just p.g.a. oron är vi nu mer medvetna om den tillgivenhet och ömhet vi alla känner för varandra.

Tillsammans med vänner och flickvän skötte Timothy sitt kalas själv. Han beställde tårta, bakade, handlade, dukade och var värd och för en gångs skull satt jag vid bordet, njöt av gästernas sällskap och blev serverad.

P.g.a, eller tack vare kanske jag ska säga, min cancer har vår kommunikation öppnats upp och relationen till detta barn har förändrats och vi är idag mer vänner än mor och son.
Den springande punkten är att allvaret gjort honom äldre och mognare. Han tar ett större ansvar, både för sig själv, sina uppgifter – men även för mig.
Jag är övertygad om att vår fördjupade relation banar väg för en varm, kärleksfull vänskap som kommer att vara livet ut.
Vi har haft jobbiga år bakom oss där min livserfarenhet inte gett någon auktoritet eller tyngd utan bara provocerat. Jag har inte kunnat nå honom, och allt jag sagt har varit fel – bara för att det är jag som sagt det.
Trots att jag arbetar med tonåringar och vet att deras hjärnor utvecklas, har det funnit stunder då jag funderat på om det verkligen gäller min son, eller om just hans hjärna har stannat vid storleken av en valnöt.

Han har suttit vid sitt skrivbord och skällt på sin bror, bara för att han existerar.
Då har jag skällt tillbaka,
”jag måste vara adopterad” säger han då,
”inte än” har jag svarat.

Men vår nya anknytning gör det även lättare för oss att hantera våra konflikter och vid gräl kan han visa en större förståelse och jag en större respekt.

Jag ser i tystnad på Timothy när han ler, och ser den tvååriga pojken.
Min månstråle.
Jag slås av karmapoesin i att vi varannan vecka bor själva – bara han och jag – precis som hans första levnadsår.
Nu innan han flyttar hemifrån, sluts cirkeln.

När ljudvolymen på kalaset blir hög känner jag att jag har svårt för att sortera ljuden och jag börjar bli trött trots att jag sovit mycket under dagen. Spektrat av intryck flimrar i min hjärna och jag känner mig överväldigad.
Jag studerar mina fyra barn som kommit i två kullar, båda med samma åldersskillnad – först grabbarna och sedan en av varje, och det skrämmer mig att de bara blir större och vackrare medan jag tycks krympa i deras sällskap.
Jag har något så otroligt värdefullt att kämpa för och jag blir varm inombords när jag ser deras sorglösa lek. De ligger alla fyra på golvet och brottas.
Som björnungar tumlar de runt och skrattet fyller köket likt såpbubblor som glimrande stiger mot taket.
Barnen har fått sår och det kommer att ta tid för oss alla att läka, men annars mår de bra.
Visst – jag har lättare för att tappa humöret, och det händer att jag fräser åt dem, men annars är jag fortfarande den mamman jag vill vara, trots min sjukdom.
Men när jag blir otrevlig tittar de yngsta barnen på mig med främmande ögon och jag vaknar till och skärper mig.
Jag inser att inte bara jag har något att hämta ur min cancer, utan även mina barn. Både biologiska och elever.
Alla blir de mer ödmjuka till livet och mer ansvarsfulla för sitt eget. När jag tagit ett steg tillbaka har de klivit ett fram.

Timothy ser att jag börjar bli trött och ber mig att gå och vila.
Jag fnissar till.
En del i mig blir rörd över hans omsorg men en annan har svårt för att foga sig i att ett av mina barn talar om för mig vad jag ska göra.

Men jag gör så.
Jag lägger mig ner, lyssnar till ljudet av Timothy som sjunger medan han städar och jag klappar mig själv på axeln som lyckats uppfostra en samvetsgrann världsmedborgare.

Till skenet av min julgran somnar jag.
Min stora, vackra gran som blev stympad till hälften för att kunna resas inomhus.
Precis som varje år…

Stammodern med all sin omgivande kärlek

Stammodern med all sin omgivande kärlek

 

Han gillar det!

Han gillar det!

 

först sjunger vi för Tim...

först sjunger vi för Tim…

 

sen sjunger Tim för oss.

sen sjunger Tim för oss.

 

Så blev det i år...

Så blev det i år…

Jag har min själ hämtat mig en gran!

Jag har min själ hämtat mig en gran!

Le nu barn - det är KUL att  klä granen...

Le nu barn – det är KUL att klä granen…

 

Men det slutar alltid med att jag och syrran gör det själva!

Men det slutar alltid med att jag och syrran gör det själva!

Annonser