3:e behandlingen och en stilla jäkla natt

Varje morgon ser jag mig i spegeln för att se om fler förändringar skett med mitt utseende.
Jag tycker cellgifterna gjort mig minst 20 år äldre och jag ser trött och sliten ut. Ögonfransar och ögonbryn börjar falla av och kortisonet gör att jag är uppsvullen.
Det är nu jag egentligen ska acceptera min bleka gestalt och komma ihåg att jag är så förkyld att det är svårt att se hur jag ser ut överhuvudtaget (och faktumet att jag har cancer). Av ögonen syns bara små springor, till skillnad från näsan som lyser stor och röd och när jag pratar låter jag som Dracula.
Men jag tar ingen hänsyn till det idag. Jag har bestämt mig – jag tycker inte om min spegelbild!

Igår fotade en nära vän mig.
Jag vill ha några fina bilder som minne från den här tiden. Det är till mig och mina barn, men även som en framtida påminnelse om dödens närvaro. Med en ständig vetskap om min dödlighet kommer jag uppskatta livet mer och vara mer ödmjuk inför vad det har att erbjuda.
Det vill jag ta med mig från den här tiden.

Carina kämpade tappert när hon fotade mig.
Av 250 foton, kunde jag stå ut med tio… möjligen… Jag har uppenbarligen en väldigt skev verklighets uppfattning. Jag ser ju (tyvärr) inte alls ut som jag tror!
Jag log mot kameran och låtsades att jag var Kate Moss. Jag försökte göra som modellerna på Tv och stirrade med intensiv blick in i kameran och tänkte att den älskade mig.
Jag blev lite lik Kate Moss… från den tiden då hon gjorde heroin chic-looken känd, förutom att jag inte såg chic ut.
Jag har svårt för att acceptera min kropps förfall och att förändringen gått så snabbt. Det är med viss bävan jag inväntar våren och den kommande bikinisäsongen.
Jag är inte ytlig, möjligen lite fåfängd, men jag har alltid tränat och ansett att ett stark yttre är ett starkt inre. Nu faller mitt kropp och jag har ingen kontroll över det. Jag kan inte träna, påverka eller följa några nyttiga dieter.
Jag kan nu bara behärska mitt inre.

”Försök att inte rynka pannan så mycket” försökte Carina vänligt bakom kameran.
”Oj nu rynkar du munnen istället – inte blinka – försök att bara titta – oj, det ser ut som du har starr”

I morgon är det dags för den tredje behandlingen.
I sex timmar kommer de att pumpa in mediciner som ska förtära mina cancertumörer.
Jag är tacksam för behandlingen men tillfälligt kommer den även att förtära min livsgnista.
Det är en starkare kur nu, som tar längre tid och bieffekterna förväntas bli värre än de tidigare.
Men jag är inte rädd – jag önskar det var idag.
Det är rond tre och jag vill bara mörda den jäveln.

Innan behandlingen ska jag röntga mitt hjärta för att se att det klarar all den belastning som behandlingarna utsätter det för.
Och jag smeker mig själv över bröstkorgen och tänker på mitt hjärta som min alldeles egen lotusblomma. Den öppna blomman som ser och övervakar allt.
Klappa mitt hjärta för allt vad du är värd.
Med slutna ögon ser jag ett starkt hjärta som envetet slår och pumpar och leder mig framåt likt en inre kompass.

Det är en märklig insikt – att i förväg veta att verkligheten kommer gå förlorad i en veckas tid. Som att planera och välkomna en sjuhelsikes maginfluensa.
I morgonbitti kommer jag att parkera bilen på sjukhusets parkering, strunta i hissen och ta trapporna, gå raskt in på avdelningen, för att sedan krypa tillbaka och bli körd hem.
Jag lämnar barnen till deras pappa, alla utom Timothy som bor heltid hos mig. Till honom bunkrar jag mat som han lätt kan tillaga själv.
Jag postar julkorten, vattnar blommor och fyller på rejält med pellets.
Det är som om jag ska resa bort, fast jag fortfarande är här.

För första gången på 17 år kommer jag att missa lucia!
Jag sörjer det. Mycket.
Timothy ska sjunga i domkyrkan och har t.o.m. fått ett solo. Med den sakrala akustiken kommer det låta underbart. Julia och Zackarias ska lussa på dagis och jag missar alltihop.
Medan de uppträder kommer jag att sova… I den mörka natten känns det som livets sista lucia och stjärnorna har aldrig varit mer avlägsna.
Julia har en bedårande tomteklänning med en matchande löjlig, fluffig poncho som hon är gränslöst stolt över. Zackarias har tränat på att sjunga Stilla natt hela veckan, och upplever en himmelsvid nervositet inför det stora framträdandet.
Idag hade vi genrep i köket och båda klarade att vingla fram utan att vare sig trilla eller börja bråka. Det lät fruktansvärt men de var så otroligt söta.
När jag mår bättre tänker jag tvinga dem att uppträda för mig, även om det gått flera veckor sedan det var lucia.

Men i morgon, när jag är klar på sjukhuset, då ska jag smeka mig själv över kinden och påminna mig om att jag tagit hälften av alla cytostatika behandlingar, det har mitt hjärtas kompass lett mig igenom.

Och nästa gång jag kan resa mig ska jag ställa mig framför spegeln, lyfta på hakorna – titta på mig själv och konstaterar att jag ser ser ut som ett torkat fikon. Men det är ändå ok.
Visst ska jag dö en dag, men först ska jag bli gammal.
Och när jag blivit gammal då ska mitt liv fått ett sammanhang – och vad jag längtar efter det. Mitt liv är så förvirrande nu.
När jag är pensionär kommer jag att veta vilken riktning jag ska gå, om jag inte får alzheimers alltså. Då får ni inte låta mig vandra iväg hur som helst.

Och det är ju ändå säsong för torkade fikon nu, men till våren – när den allra första ladusvalan stiger mot de skånska skyarna – då är det min säsong och då ska jag bli stark igen.

Ett axplock av Carinas bilder

Ett axplock av Carinas bilder

1509873_275182149272150_1529600490618195199_n

Högra bröstet fortfarande intakt.

Högra bröstet fortfarande intakt.

 

Kaktus visade sig vara en naturbegåvning. Hon blev (till skillnad från sin matte, perfekt på första försöket)

Kaktus visade sig vara en naturbegåvning. Hon blev (till skillnad från sin matte, perfekt på första försöket)

10850240_275182179272147_7807767619110567935_n
10858451_275183292605369_7365332303300277742_n

Annonser