Oro, rädsla och tonårssöner

Det är natt och jag ensam vaken.
Alla känns oändligt långt borta och jag outsinligt avlägsen.
Tankspridd lyssnar jag på vinden i natten och försöker somna om.
Mina tankar irrar runt i ekskogen som inte har något slut och jag går snart vilse. I skogen finns en oro som jag inte riktigt kan förstå eller fånga och jag snubblar snart på samma tanke gång på gång.
Jag tar ett djupt andetag och försöker lyssna på det som lämnar mina lungor.

Och i mörkret förstår jag plötsligt min kropp som ligger och fasar för dagens kommande behandling. Som ängslas över den nya medicinen som ska ge kraftigare bieffekter och jag blir rädd.
Min själ bleknar och hela maskineriet av oro stånkar igång.

Efter ett tag kan jag konstatera min rädsla och låta den vara där. Den blir på något sätt mindre farlig när jag accepterar den.
Jag sover ingenting den natten, men jag lyckas vandra ut från skogen.
Det är tacksamt att veta att det inte är en skolklass som väntar mig på morgonen utan bara en sjukhussäng – och vad bryr väl den sig om att jag är trött?

Sent på kvällen hade mamma ringt och varit och hysterisk.
”Jag har blivit förkyld, jag kommer inte att kunna åka med in till sjukhuset i morgon” ylade hon.
Jag som satt bland vänner och njöt av den sista kvällen blev genast erbjuden både skjuts in och hem. Alla hörde vad mamma sa och medan hon fortfarande var kvar i luren organiserade vi dagen.
”Va?” ylade mamma vidare från luren, ”du får INTE köra hem!”
”Nä mamma, Tanja kan hämt…”
”Jenny du får INTE lov att köra hem… Uj uj uj, det är nog bäst jag följer med ändå. Atjoooh!”
Flickorna skrattade med kärlek.

Det tog en stund för mamma att lugna ner sig och ta till sig vetskapen om att allt var löst och att jag skulle klara mig utan henne.
Mitt rescue squad ryckte ut igen.

Så jag gick och la mig för att möta en sömnlös natt.
På morgonen såg syrran till att jag åt frukost och Cecilia kom och hämtade mig på avsatt tid, vilket innebar att jag inte var färdig.
Inne på onkologen väntade resten av kaospatrullen.
Mitt tjejgäng var samlat.
De pyntade väntrummet med tomtar och ljus, ”det är ju snart jul” kvittrade de och reste en gran.
Jag var varm i hjärtat och hade nära till skratt medan de var där.
Deras omsorg och kärlek är mer medicin än någon cytostatika i världen.

”Vilka underbara vänner du har!” Jag log mot min sköterska.

Till det här besöket hade jag tagit med mig min 14 åring.
Jag hade tänkt att det skulle vara en lika positiv erfarenhet för honom som det var för hans storebror.
Efter Timothys besök på avdelningen, där han både fick samtala om min behandling och iaktta den, var han inte längre lika rädd. Samtidigt som psykologen bekräftade hans rädsla avdramatiserade hon den också.
Mellansonen; Benjamin har inte visat någon direkt reaktion på min sjukdom utan tagit det hela med ro, men jag ville ändå försäkra mig om att han inte grubblade i det tysta.
När vi kom till avdelningen försökte jag visa honom runt, men han fastande vid kaffemaskinen där det fanns obegränsad tillgång till varm choklad. Resten av tiden satt han och knapprade på sin mobil. Han var inte direkt jätte nyfiken på varken avdelningen eller min behandling.
När samtalsterapeuten kallade på honom stirrade han på henne med skräck, ”varför ska jag prata med dig?” Sedan gav han mig en iskall blick som kunde skära glas.
”Vi ska bara prata lite om mammas cancer”
”Jag har ingenting att prata om” var det sista jag hörde honom säga när hon stängde dörren om honom till sitt kontor.

Efter två minuter var de tillbaka. Terapeuten såg lite snopen ut.
”Jaha, då var jag klar” sa Ben och tog upp sin mobil.
”Var det inget bra samtal?” Försökte jag när vi blev ensamma.
”Jo visst”
”ok… passade du på att ställa några frågor till henne?”
”Jag har inga frågor”
”Men du kanske grubblar på något?”
”Ja men det har väl inte hon med att göra!”
”Eh.. näh…det är klart”

Han fortsatte med sin mobil och jag bestämde mig för att det här barnet mådde bra!
Jag kan inte forcera fram något han inte ger uttryck för.
Så jag brottades lite med honom och tvingade till mig en kram.
Det är en märklig plats vi befinner oss på – men glada mammor får oftast glada barn och jag omfamnade honom skrattande.
Att sitta med sin mamma på onkologen, insnurrad i hennes droppslang och skratta, det är minsann nyttigt för en tyst 14 årig fotbollskille.

Precis som vanligt blev jag tröttare och dåsigare i takt med att cytostatikan droppade in i mig.
När jag blev ensam la jag mig ner och kände inåt, hur mådde min kropp?
Jag var trött, hade svag huvudvärk, frös men hade rosiga och blossande kinder – men jag var ok!

När jag äntligen var hemma, sex timmar senare, sträckte jag ut mig i soffan och funderade.

Jag mådde absolut bättre än de andra gångerna!

Jag var yr och kraftlös, lite vinglig och matt.
Men samtidigt klar i huvudet, vaken och framförallt – inte illamående.
”Det är för bra för att vara sant, det kommer snart”, försäkrade jag mig själv om – men det blev aldrig värre.
Den nya cytostatikan; Docetaxel gjorde mig inte alls så dålig som den första; FEC och jag kände mig överväldigad.

Jag vilade hela dagen, men sov gott på natten.
Följande morgon satte jag mig sakta upp medan jag kände efter. Långsamt och överraskat accepterade jag att jag var intakt och hel.
Både själ och kropp.
Det var ungefär som att vakna upp efter en bilolycka som du klarat dig helskinnad ifrån. Du är tacksam och förvånad, men ändå rädd och skärrad. Kroppen har sättningar efter olyckan, men inga skador.

Jag är ensam hela dagen och det är skönt. Jag tar det lugnt men håller mig sysselsatt.
Utanför fönstret är det storm och jag funderar en stund på min studsmatta som står obunden på gräsmattan.
För några år sedan ringde polisen till mig, då var det också storm, och de hade hittat min studsmatta fastkilad i ljuskorsningen vid Ica.
Nåväl, sker det igen får jag i alla fall besök av lite män i uniform.

I takt med att solen passerat zenit och mörkret återvänder, återvänder även ett mörker hos mig. Mina tankar grumlas av en rädsla.
En bävan för att inte bli frisk.
Tänk om inte heller denna kur biter på cancertumörerna. Vad ska läkarna göra då?
Jag börjar oroa mig över att jag mår för bra. Det kan väl inte vara rätt?
Cytostatikan kan väl inte hjälpa om jag knappt märker att jag tagit den?

Återigen är jag inne i den mörka skogen, med snår och labyrinter.
Men när jag möter mina egna grubblerier möter jag även all den där oron jag lagrade dagarna innan behandlingen, all meningslös oro som skapade ett eko inom mig och höll mig vaken på natten. Helt i onödan.
Då var mina farhågor att jag skulle må dåligt. Nu ängslas jag över att jag inte mår tillräckligt dåligt…
Jag är utan tvekan sjuk. Sjuk runt hela jäkla hjärnbalken.

Sittande på sängkanten dammsuger jag under sängen. Jag flämtar och flåsar, men jag grubblar inte mer. Jag ser till att hålla kroppen upptagen för att hjärnan inte ska förutspå allt som kan gå fel. Jag tänker inte låta min oro styra mig.
Så jag kasar ner på golvet och fortsätter att dammsuga längre in. Efter en (mycket) kort liten stund blir jag för trött för att sitta upp.
Jag stänger av dammsugaren och sträcker ut mig på golvet bredvid sängen.
Det var rätt skönt och jag ligger kvar.

Plötsligt står en tonårsson i dörren. Han tittar stilla på mig.
”Är du ok?”
”Alltså det är helt galet, men jag mår skit bra” svarar jag från golvet.

Tack vare dessa julbudbärare är det nu kristlig stämning även på onkologen. Mina älskade vänner...

Tack vare dessa julbudbärare är det nu kristlig stämning även på onkologen.
Mina älskade vänner…

"kom igen, ge mig en kyss"

”kom igen, ge mig en kyss”

Som jag älskar dessa krångliga tonårsungar.

Som jag älskar dessa krångliga tonårsungar.

Annonser