Idioten

När jag ser mig om bland mina medmänniskor inser jag att jag tycker om de flesta, nästan alla faktiskt.
Det är sällan jag direkt ogillar någon.
Men då och då händer det att man springer på människor som är lite sådär utöver det vanligt korkade.
Nu menar jag inte korkad på det där traditionella sättet när man är skvatt galen, utan mer oförmågan till att förhålla sig till andra människor. Oförmågan att vara ödmjuk och öppen för olikheter.
Oförmågan till att vara snäll.

Vi kan ta som exempel den gamla tanten som med vilje manglade över min tvååring med sin kundvagn för att hon stod i vägen i affären. Eller tågkonduktören som stoppade en 13 åring för att kliva på det sista nattåget från Malmö för att hon inte hade någon biljett – när biljettautomaten var sönder.

Hjälp, vilka korkade människor, konstaterar jag stilla.

Men idag är det vackert väder och jag tänker att en sådan dag inte kan bjuda på några korkade människor, utan bara en underbar promenad.
Men när jag når trottoaren snubblar jag på mina egna fötter och är nära att trilla ut i gatan. Jag lyckas precis grabba tag i en stolpe och i en kram omfamnar jag den och gör en piruett.
När både fötterna åter får fäste känner jag mig både skärrad och korkad. Jag går vidare och låtsas som om ingenting hänt.

Trevande stiger jag ut på övergångsstället för att passera gatan.
Plötsligt kommer en grå Volvo mot mig i en osund hastighet. Det känns inte alls bra och med skräck i blicken stirrar jag på föraren.
Jag hinner inte tänka eller andas utan hör bara bromsarna som skriker medan han ställer sig på dom. När bilen står still är jag i mitten av övergångsstället med kofångaren mot mitt ben.
Det är knäpptyst och vi stirrar på varandra.

”FÖRLÅT FÖR ATT JAG FÖRSÖKER ÖVERLEVA HÄR” hör jag mig själv skrika.
”Gå lite snabbare då” svarar killen, slänger i en växel och brummar iväg. Han verkade inte alls upprörd eller skärrad, snarare förvånad över att jag vill passera just där.
När han kört iväg inser jag att min vante ligger kvar på gatan och att han kört över den. Jag låter den vara kvar där, som ett minnesmärke av den plats där dagens ambitioner dog.
Jag vänder om och går hem. Det verkar farligt att vara ute idag, som om jag försöker lura döden.

Jag tänker på killen resten av dagen.
Min första impuls var att han är en idiot. En korkad idiot som höll på att meja ner mig.
Men efterhand dagen går ersätts min ilska med medmänsklighet och insikt.
Det kunde varit jag som satt bakom ratten.
Jag är rätt ofta en idiot, och jag har rätt ofta bråttom. Jag har säkert skrämt en och annan i trafiken.
Varför skrek jag åt honom på det viset? Jag borde gått fram, knackat på rutan och stilla påmint honom om att jag faktiskt stod på ett övergångsställe.
Kanske hade han ändå svarat att jag skulle gå snabbare och brummat iväg, men jag hade kunnat tycka om mina egna svagheter lite mer.

Stackars killen, det kan inte vara lätt, tänker jag. Att vara så obekymrad och oberörd över andra människors existens. Det måste vara jätte trist och ensamt…

Det har gått några dagar sedan senaste cytostatikabehandlingen med den nya medicinen och jag har fått värk i kroppen.
Det värker precis överallt – i naglarna, på armbågarna, i magen och hårrötterna – fast jag inte har några… Det gör ont när jag andas, tuggar, sitter och ligger.

Jag ska inte gnälla eller klaga, för jag mår bättre av den här medicinen än den första, men jag har svårt för att röra mig och jag har ont. Det känns som all ledvätska torkat ut så skelettetdelarna ligger och skaver mot varandra.

Jag är inte bra på att vara still eller att ha ont.
Jag är som ett gammalt, sprött knäckebrödspaket. Det knakar och sprakar när jag rör mig, och det känns som jag krossas bara någon snuddar vid mig.
Jag tänker på bilar som rundsmörjs efter några mil, (inte min torra stackare då men andras), sen rullar det lite bättre.
Det må vara ett kletigt arbete, men jag hade kunnat tänka mig att dricka lite fett nu – om jag vetat att det hamnat runt brosket och inte runt höfterna.

I helgen drack jag varm honungswhiskey och blev rosig om kinderna. Det var skönt. Då slappnade kroppen av och blev mjuk och smidig.
Kanske jag ska ta mig en dagsfylla och börja morgonen med en varm kopp Absolut!

Men det är väl bara en tillfällig lösning.
Jag kan ju inte vingla runt, lukta brännvin och cytostatika fram till februari… eller?
Slutligen kommer jag fram till att det inte är någon super hälsosam ide.
Istället för att skaffa mig skrumplever, sticker jag ut och motionerar.
Jag kan inte jogga, men jag kan gå snabbt. I takt med att vinden sveper bort all trötthet återvänder mitt goda humör.
Och när fötterna och vaderna värker av ansträngningen vet jag att det är musklerna som arbetar och inte cancern som gnäller och jag går länge och långt.

Lite för länge och lite för långt… När jag kommer hem har jag huvudvärk och yrsel. Jag tar ett glas vatten och går och lägger mig.

I horisontellt läge inser jag hur korkat det var att pressa kroppen så tätt inpå cellgifterna. Och jag förstår att innebörden av att vara korkad inte betyder att man är dum. ”Korkad” är ett adjektiv, en beskrivning av en handling som vi gör som inte är så värst smart. Men oftast finns det en förklaring. Varje människa är lite tokig på sitt sätt och det är charmen med oss alla. På något sätt är rätten till att vara en idiot skyddat av lagen – det är allas mänskliga rättighet. Jag bestämmer mig för att det är jag som är idioten och på det sättet minskas antalet idioter i min omgivning och jag kan gå lyckligt ovetande.

När min ena tonårsson är extra utmanande brukar jag säga till honom att det är tur att han är söt när han är så dum i huvudet.
Inte så värdigt kanske, men roligt.

Det är synd om den gamla tanten som körde över min tvååring med sin kundvagn!
Gamla tant, tänk så bråttom du måste ha.
Hade du stannat upp och gett min dotter en blick hade du fått världens finaste lilla leende mot dig. Vad i världen kan vara viktigare än det?
Men istället hade du så bråttom att du missade ett blygt leende från en okänd liten person.
Vad mer missar du på en dag?

I morgon ska jag försöka mig på en ny promenad utan att bli dödad eller överkörd och om jag ser den grå Volvon ska jag vinka glatt och hålla mig undan körbanan.
Sen ska jag promenera till bensinmacken och beställa en lussebulle som jag ska svälja ner med lite motorolja.
Jag ska försöka gå hela dagen utan att vara en idiot, men jag kommer säkert göra ett magplask och misslyckas.
Men det är ok.
För egentligen vet jag att de flesta korkade människor har jag själv skapat. Jag formar dem när jag möter dem – utifrån min dagsstatus och förmåga att kompromissa.
Är jag stressad och irriterad och möter någon som av en outgrundlig anledning inte skulle tycka som jag, är sannolikheten stor att där står en ny idiot.
Nämligen jag!

Life is a story told by an idiot

Life is a story told by an idiot

Annonser