Att leva i periferin av sig själv

Det känns som jag lever utanför mig själv och inte längre är den som styr mitt liv. Jag har hamnat i periferin. Någonstans i ytterområdet av det som brukar vara jag cirkulerar en blek skugga av mitt forna eldfängda jag. Jag har tappat kontrollen och styrs av tristess och sjukdom.

Vem är jag i min egen värld?

Min dagsstatus varierar helt från dag till dag och jag kan aldrig veta vad jag ska vakna upp till. Vissa dagar är bra men vissa dåliga. Jag vill tycka att de flesta är bra på ett canceraktigt sätt. Jag kan motionera, röra mig och umgås och mindre bra dagar har vi alla, men det är bara det att när de är dåliga så är de så himla dåliga. Då faller kropp, ork och sinne så djupt så jag inte kan förstå hur jag ska hitta upp igen.

Någonstans har jag lärt mig att hantera de där dagarna då det känns som jag befinner mig i de osaligas straffort där varje molekyl består av hundbajs och elände. Trots att min hjärna för tillfället inte är det mest tillförlitliga verktyget, kan jag lita på den när den påminner mig om en bättre morgondag. Fortfarande är min hjärna hyfsat positiv och orädd.

Men det är bara det… att….bra eller dålig morgondag, jag tycker inte dagarna är så jäkla kul längre…

Jag vet att beskedet om cancern har sjunkit in och att jag gått ner i varv. Jag är inte längre lika rastlös och jagad. Inte lika förvirrad, stressad och orolig. Det är ungefär som att gå på semester – det tar två veckor att släppa taget om arbetet och inse att det finns ett annat liv utanför det. Bortsett från att jag saknade min arbetsplats så det nästan tog sig fysisk uttryck, kunde jag fylla dagarna med njutbara saker och trivas med det.

Men samtidigt som beskedet sjönk in och jag varvade ner, gick jag mer in i mig själv och blev tystare. Utanför min vetskap och vilja har mitt väsen sakta glidit över till en ny fas – den apatiska! Och kanske, när jag grät i oktober och var som mest rädd inför denna resa – var det detta jag fasade inför. Den viljelösa, den uttråkade, den meningslösa, tomma och ensamma.

När jag vaknar på morgonen finns det inget som gör att jag egentligen behöver gå upp. Det gör ingen skillnad om jag ligger kvar eller går upp, ingen hade saknat mig eftersom ingen väntar mig. Mina dagar ser alla lika dana ut oavsett vilken veckodag det är. Jag vet knappt om det är söndag eller tisdag och fredagsmys säger mig inget längre, jag kan ha mys vilken kväll som helst och då tappar det liksom tjusningen.

Jag har en underbar familj och är välsignad med så fantastiska människor i min omgivning. Men de kan inte hjälpa mig med denna känslolöshet och likgiltighet. Många av dagarna känner jag mig tom, ensam och isolerad trots att jag har människor omkring mig och håller mig sysselsatt. Varje dag städar jag huset och motionerar för att försöka bibehålla någorlunda rutiner, men även det blir sanslöst långtråkigt i längden.

Vanitas vanitatum omnia vanitas, ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet”

Min kloka vän påminner mig om att hon upplevde samma håglöshet när hon var föräldraledig. Min syrra stämmer in och får mig att tänka på alla de som är ofrivilligt långtidsarbetslösa. Och jag mår faktiskt lite bättre. Jag håller min bubblande rädsla i schack och påminns om att jag är normal och fortfarande mentalt tillräknelig.

Jag vill behövas och ingå i ett sammanhang. Jag vill ha en funktion att fylla där mina insatser betyder något. Jag har varit sjukskriven i 2,5 månader och i detta Martin Luther inspirerande land, där arbete betyder så mycket för oss, lider jag inte bara av saknaden av mina elever och kollegor, utan även över förlusten av social status, rutiner och känslan av att vara kompetent.

Nu har skolan stängt och alla har gått på julledigt. Men det här året kan jag inte njuta för det finns en stark känsla av att jag inte gjort mig förtjänt av ledigheten.

För att skingra tankarna tar jag en promenad.

Jag vandrar förbi en liten söt gubbe som planterar en hyacint utanför ett hyreshus. Ett stort, grått anonymt hyreshus, med risiga buskar på framsidan. Han sopar den lilla stenplattan utanför dörren och sätter en blomma i jorden. Kanske förgyller den hans dag och håller honom sysselsatt.

Gubben har kanske bott i hus med tomt, och på ålders höst flyttat till denna fastighet som inte erbjuder någon trädgård att smycka. Men för att försköna sin tillvaro och göra den meningsfull fortsätter han att plantera, även om blomman knappt syns, mer än för den glada och berusade yngling som kommer att plocka den i natt.

Jag går vidare, lite varmare. Tänker att det är det allt handlar om – att göra livet innebördsrikt. Att hitta något som är meningsfullt.

Men det känns svårt nu. Jag sitter i cancerns väntrum där hissen aldrig kommer. Jag är styrd av mina värden, min sömn, min behandling och väntan på att framtiden ska komma. Jag visste att den här perioden skulle komma och att jag skulle må så här, fast jag trodde att jag skulle vara starkare och hålla ut ännu ett tag.

Det jag egentligen är mest rädd för är att jag till sist inte kommer att orka kämpa emot. Att jag de resterande två månaderna resignera till tristessen och helt enkelt struntar i att gå upp på morgonen. Det hade varit det enklaste.

Följande morgon kommer barnen hem efter en vecka hos sin pappa. Inte förrän på kvällen, när det är tyst i huset och jag ligger och tittar på stjärnorna inser jag att det är de som kommer att rädda mig – barnen!

I kväll har jag gjort mer än vad jag gjort på en vecka. Bortsett från middag, cykeltur, potträning, tonårsgräl – och allt det där vanliga – har vi haft bak, filmkväll, pyjamasparty och övernattning.
I morgon kommer Julia att väcka mig i arla gryning för att baka lussebullar och på söndag är det julmarknad i Malmö.

Mitt hjärta känns plötsligt rymligare och större. Och medan jag somnar tänker jag på de som inte har barn, och de som är ofrivilligt arbetslösa, de som inte vet när nästa jobb kommer, de som levt som jag i flera år – de stoppar jag in i det där extra utrymmet i hjärtat och vi vaggas tillsammans in i sömnen. Jag vet att mitt elände tar slut och att jag har ett underbart arbete att återvända till och en spännande framtid – jag ska bara försöka överleva fram tills dess.

Med de arbetslösa och den lilla gubben med hyacinten i hjärtat somnar jag, tacksam för denna blogg där jag har möjligheten att styra upp och ventilera mina tankar, tills de ljusnar och blir vettiga igen.

Meningen med livet är att hitta en mening med livet.

Nu hålls jag sysselsatt!  Här är storbagarna som tjatat om pepparkaksbak i veckor.

Nu hålls jag sysselsatt!
Här är storbagarna som tjatat om pepparkaksbak i veckor.

Zack har redan tröttnat och börjar måla istället

Zack har redan tröttnat och börjar måla istället

Snart har även Vilda tröttnat och vem får styra upp?

Snart har även Vilda tröttnat och vem får styra upp?

...men jag tröttnar rätt snabbt jag med.

…men jag tröttnar rätt snabbt jag med.

Annonser