God jul från onkologen

Jag har aldrig gett blod, trots att jag kunnat och haft möjligheten. Skamset har jag kört förbi blodbussen och låtsas att jag inte haft tid.
Men idag känner jag tacksamhet till er – ni hjältar som faktiskt tar er tid och lämnar blod, för jag firar juldagen på sjukhuset med två liter nytt, fräscht blod!
SKÅL och TACK!

Jag har haft fina juldagar.
Precis som vanligt, när man har turen att ha skilda föräldrar blir det dubbla högtider.
Lilla julafton firades med mamma och syskonen på den sidan och julafton med pappa och alla på andra sidan.
Det har varit en underbar mix av fosterbarn, kusiner, ex och nya partners – allt i en salig kärleksfull röra – och i mitten jag!
Jag har suttit, grå, skallig, blek och trött. Tittat ut över mina fantastiska familjer, och gläds åt vår sammanhållning.
I oktober grät jag över julen, det kändes omöjligt att fira någon form av högtid efter cancerbeskedet, men nu är den över och var dessutom över mina förväntningar.

Mitt hus har alltid varit värd för julen, och så även i år.
För att alla skulle få den jul de önskade dukade jag vackert och smyckade hemmet, men sen skötte min familj resten.
De slöts upp tidigt och i virrvarr av kaos som får ”Tomten är far till alla barnen” att framstå som ett avslappningsband, ordnade de en julmiddag värd namnet.
Det var underbart att ha dem alla hemma!

Och hade det inte varit för att jag nu ligger på sjukhuset, hade jag nästan kunnat säga att julen blev perfekt.
Två dagar innan julafton slog en trötthet till så kraftig att jag inte kan beskriva den. Jag tappade all färg och var blek på gränsen till genomskinlig. Vid varje paus somnade jag, oavsett var jag befann mig, men det spelade ingen roll hur mycket jag sov – jag kunde inte sova bort tröttheten.
Det kändes som att gå på havets botten. Verkligheten omkring mig gick i ultrarapid och var grumlig och trög.

Den 23:e fick jag åka in och ta akuta blodprover. Mitt hb låg då på 85 (referensvärden för Hb-värdet är ungefär 120-155 gram per liter för kvinnor).
Blodbristen var en självklar förklaring på min omåttliga trötthet.
Inget ovanligt för en cancerpatient under rådande behandling eftersom cytostatikan hämmar benmärgsfunktionen, tröstade sjuksköterskan mig.

Jaha, varje dag lär man sig något nytt!

Jag får prata med en främmande sjuksyster från infektionskliniken, ”jaha du ska komma in och få blod” konstaterar hon i telefonen, ”vilken ingång har du?”
Vilken ingång jag har? Gud vilken märklig fråga – vadå, skulle jag ha en egen ingång?
”Alltså, jag brukar gå in genom onkologens vanliga entré” svarar jag.
Jag hör hur hon kväver ett fniss, ”alltså jag menar vilken ingång du har i armen – har du en picc-line som vi kan ge blodet igenom?”

Jag är glad att hon inte kan se mig rodna.

”Kom igen syrran, vi går ut och tar en promenad. Däckar du lavettar jag dig med min blodiga binda” försöker Emelie eftersom hon vet att motion brukar hjälpa mig. Men inte ens träning kunde få upp min energi. Jag kände mig som Bella Swan i Breaking Dawn när hon är gravid med hybrid/vampyr/människobebisen: trött, glåmig och kär i Edward Cullen.

Pappa kör mig in till sjukhuset, ”du ska väl in på KK?”
”Eh, alltså.. jag tänker ju inte föda barn!”
”Nä nä, det så klart. Jag tänkte att allt det där kvinnogrejset var på samma ställe”

När jag går över sjukhuset stora parkering yr det iskristaller i luften som glittrar i vintersolen. Det är ett underbart decemberväder och jag lider av tanken på att vara inomhus hela dagen, och plågar mig själv med att tänka på allt jag hade gjort om jag inte haft cancer.

Efter att jag gått genom sjukhuset, anmält mig i kassan och tillsist landat i väntrummets soffa somnar jag genast. Det är som om alla sista krafter gått åt för att ta mig hit och jag inser nu i vilket risigt skick jag egentligen är.
En sköterska knackar mig milt på axeln och undrar om jag kommit rätt.
”Är inte det uppenbart” svarar jag sömndrucken och överraskas av mitt otrevliga svar och försöker kompensera med ett leende.
Jag visas in i ett rum med två bäddar. Jag är trött, grinig och sur.
I sängen bredvid mig ligger en äldre herre. Han är en liten, skäggig historia och luktar orm och gammal husmanskost.
Han rosslar, hostar, snyter sig och låter en lång raljang svordomar avsluta varje charmuppvisning.
”Rassel, snort, host, jävlars-helvete, host, rassel, snyyyyt satans-faan du!”
Han verkar rätt imponerad över sig själv, för han gör om det hela tiden. Jag är inte imponerad.

Nu när jag ligger här i min sjukhussäng har jag svårt för att hålla modet uppe. Jag känner mig liten, ensam och svag under den stora blodpåsen.
Även om jag är själv här vet jag att jag inte är ensam egentligen, men just idag är extra svårt att ha cancer.
Juldagen har i alla år varit den dagen då jag gått ut och dansat. Det har varit förlösande att klämma ner min julmats-stinna kropp i skinnbrallor, kloffsat i väg i klackaskorna och för en kväll dansat bort alla sättningar efter julstress, klappar och Kalle anka.
Å jävlar vad jag saknar att dansa…
Å herregud vad jag skulle vilja vara frisk…

Från sängen har jag pratat med mina vänner, som alla önskar att de kunde vara med mig, men som ”åh så typiskt” – är bjudna på fest…
Jag har inte rätten att önska att någon ska stanna hemma för att vara med mig (jag önskar att jag var frisk så jag kunde följa med), men jag har rätten att gråta för att jag har cancer, så det tänker jag göra.

När sänggrannen får besök av sex glada bingotanter, som kastar sina ytterrockar på min droppställning, som om den vore en tamburmajor är botten nådd!
”Svartbrända helvete, ni kanske tycker att jag ska klättra upp i en påle, pissa på ledningen, och dö direkt?” Skriker jag!
Deras ansikten ser först förvånade ut, men övergår snart till rädsla. Jag inser vad jag sagt och hur jag måste framstå för dem: som Frankensteins brud.
Men efter en stund ler de osäkert mot mig och jag har lust att fråga vad som är så jäkla roligt ”Ni kanske tycker det är trevligt när vi alla är här i jultid och lider tillsammans?” Säger jag lyckligtvis inte, men jag tänker.

Herrejestanes, vad har hänt? Vem är jag?
Mitt motto brukar vara – le och håll tyst, så vet inte folk vem du egentligen är (funkar även som -le och håll tyst så fattar inte folk att du är dum i huvudet)
Känner att jag lite grann gått ifrån mitt eget motto…

Jag vet att om bara en kort tid kommer det här sjukhusbesöket bara att vara en grå hinna av det förflutna. Skymningen kommer att fördunkla dagen och slöjan av alla andra dagar och år gör att minnet kommer ha svårt för att se alla detaljer.
Det som verkligen spelar någon roll är julen och de dagarna där jag faktiskt kunde vara med.
Men just här och just nu, bredvid min sänggranne som nyss fes och utropad ” ja jävlar” tycker jag att det är svårt att leva. Jag gråter och tycker synd om mig själv.
Fast det är skönt när tårarna väter ögonen som är nära att krackelera av trötthet.

Dalai Lama säger ”om du vill göra andra lyckliga känn medkänsla, om du vill göra dig själv lycklig känn medkänsla”.
Vi hoppas att det är lite medkänsla i det nya blodet.

Utanför börjar det mörkna och av de glittrande iskristallerna kan jag nu bara höra hur de viner förbi sjukhusfönstret.
Idag får jag ligga här, själv under filten, med främmande människor i rummet, som med all rätt nog tycker att jag är dum som en gås, men i morgon vill jag vakna hemma, pigg, glad …
och snäll.
Och när jag blivit frisk. Då ska jag med raska steg gå till blodbussen och ge tillbaka lite blod.

Mina fina barn (som är trötta på att bli fotade)

Mina fina barn (som är trötta på att bli fotade)

 

"Det är väl kul att vara med på bild Tim!"

”Det är väl kul att vara med på bild Tim!”

 

En liten julängel ...

En liten julängel …

 

..ännu en...

..ännu en…

10891992_277434332380265_6979555814791889961_n

Bonusmamma och pappas nya flickvän i köket.  Fantastiska, ödmjuka värld...

Bonusmamma och pappas nya flickvän i köket.
Fantastiska, ödmjuka värld…

 

Tomtemor passar på att klämma på de unga pojkarna...

Tomtemor passar på att klämma på de unga pojkarna…

 

Zack fick en dinosaurierobott i julklapp - som han genast dekorerade med My little pony smycken.

Zack fick en dinosaurierobott i julklapp – som han genast dekorerade med My little pony smycken.

Annonser