Reflektion och framtidstro

Idag är det den första dagen av året 2015 och jag säger adjö till 2014, ett år jag aldrig kommer att glömma.
Nu välkomnar jag ett nytt år och en ny era.
2014 har varit det mest smärtsamma men också det mest lärorika året i mitt liv.

Eftersom jag inte visste hur mina blodvärden skulle vara till nyår, tog jag och syrran våra yngsta och checkade in på Lunds högsta byggnad; Elite hotel.
Kameleonthuset med sina skiftande färger, har alltid imponerat på Zack och min systerdotter Vilda.
”Kolla där är huset som ändrar färg” har de skrikit i kör varje gång vi passerat det.
Så tidigt bokade vi deras svit, så högt upp i skyn det bara var möjligt.
Där uppe hade vi utsikt över hela Lund och tolvslaget bjöd således på ett skådespel av raketer med magnesiumglitter som dekorerade hela himlen.
Trots raketernas miljöförstöring kan jag inte låta bli att klockan tolv varje år fyllas av en varm, speciell känsla – en känsla av framtidstro och hopp inför det nya året.
Jag har alltid älskat nyårsslaget, det får mig att tänka på min barndom och nyårsafton hos pappa.
Han hade alltid de största raketerna i kvarteret och när de steg mot himlen fick han mig att tro att det var för min skull. Han lyfte upp mig i famnen, kramade mig och skrek; ”Gott nytt år Jensan!” i mitt öra.
Jag insåg plötsligt att inget förändrats… sådan är pappa fortfarande!

Men när vi stod på takterassen och såg hela horisonten explodera i ljus blev jag både vemodig och tillitsfull på samma gång. Tungsint över det år som gått, men hoppfull inför det som ska komma.

Bortsett från att jag sovit dåligt sista tiden mår jag bra – jag har fina värden och kroppen funkar.
Jag har inte tagit värktabletter eller sömntabletter på tio dagar och när jag tränar har jag t.o.m kunnat jogga.
Hade jag inte varit skallig hade ingen märkt att jag har cancer. Jag glömmer det själv men när folk stirrar minns jag att jag inte har något hår och påminns om sjukdomen.
Jag bryr mig inte om att de tittar, det är ok, jag har vant mig.
Hellre det än att använda peruk. När kropp och själ är sliten känns det fel att gå runt med den perfekta frisyren som en peruk alltid har. Det stämmer inte liksom.
Dessutom känner jag mig som en transa när jag har dem på mig.

När syrran kröp ner i hotellets bad och barnen stillat sig framför en film ägnade jag lugnet åt att reflektera över det gångna året.
Ett år med skilsmässa och cancer.
Två erfarenheter som fullständigt omkullkastat mitt liv.
Till skillnad från cancern var skilsmässan mitt val och min exman finns fortfarande i mitt liv, men det vore naivt och orättvist att säga att det är enkelt att bryta upp från någon man levt tillsammans med i 15 år. Det har varit intressant, spännande men ibland fasansfullt att släppa taget och att bygga upp sitt liv från grunden – ensam.
Det har satt den största prägeln på 2014.

När jag blir gammal och sitter i min gungstol, kommer mitt minne se ett liv av händelser, inte enskilda år.
Men hur gammal jag än får fördelen att bli, kommer jag alltid att minnas 2014. Det var året då jag skilde mig och fick cancer.

Redan nu kan jag börja reflektera över mitt eget agerande som cancerpatient. Det känns som jag står på en glaciär och ser ner på alla sammanhang, som sakta klarnar likt en dimma som lättar.
Jag vet nu att jag har aggressiv, hormonell, bröstcancer, med två tumörer i högra bröstet och är Her 2 positiv, vilket betyder att cancern har en större risk för att sprida sig och ge återfall.
Min behandling kommer att vara cytostatika, operation, (strålning?), tilläggsbehandling med Herceptin följt av östrogentabletter i fem år (om allt går som det ska).
Det har tagit mig tre månader att begripa och få klarhet i detta. Vilket inte beror på bristande information från läkarna, utan för att jag inte varit mottaglig för informationen.

I slutet av februari är cellgiftsbehandlingen över och det är dags för den stora operationen, där de mest troligt kommer att plocka bort båda mina bröst. Jag är rädd för sjukhus och för att vara sövd, men detta är en operation jag ser fram emot och längtar efter.
Jag vill bara bli klar och återgå till mitt vanliga liv. Ett liv som är pausat och blivit en stillbild, men som startar om så mycket bättre när jag åter trycker på play.
Med risk för att låta pretto, men tiden av diarré, fulgråt och cancer, kommer att lösa många av mina moderna bekymmer som fanns i min tidigare tillvaro. I relation till det här känns det jäkligt banalt att störa sig på att barnen glömt att släcka lampan på toaletten.
På det sättet kan man säga att cancer är världens mest effektiva antidepressiva läkemedel. Om tillvaron tidigare var upphängd på att stå framför spegeln för att se om ögonbrynen trillat av, är alla framtida dagar med håriga ögonbryn fulländande.

Tidigare var jag aldrig rädd för att jag skulle få cancer, jag var en av dem som var övertygad om att ”det drabbar inte mig”. Jag trodde att jag var odödlig, precis som mina tonårssöner.
Men om jag redan nu tittar lite i backspegeln, vill jag inbilla mig att jag ändå tog emot beskedet samlat. Att jag inte hamnade i chock. Att jag inte förnekade. Att jag inte fick dödsångest.
Möjligen trodde jag länge att läkarna gjort någon form av misstag, men jag vill inte kalla det förnekelse för det. Det var bara så overkligt…
Jag har gråtit och varit förtvivlad, men mest för att min tillvaro vänts upp och ner – inte bara för mig utan för alla som är mig nära.
Ibland funderar jag på varför jag inte reagerat starkare, varför jag inte har haft dödsångest, eller brutit ihop. Det hade inte varit något fel utan tvärtom varit mest väntat.
Tänk om jag, den dagen jag blir friskförklarad trillar ihop i en hög av posttraumatiskstress…

Eller har jag brutit ihop och haft dödsångest? Jag vet plötsligt inte… Den närmsta tiden efter beskedet känns som en berusning av drömmar där jag inte minns hur dagarna började eller slutade.

Självklart har det funnits stunder då jag önskat att jag hade en man vid min sida under denna tid. Någon som kysst mig på pannan och sagt att jag fortfarande var vacker. Någon som lagt en värmande hand på mitt huvud under natten när det är kallt.
Men kanske just för att jag är ensam har jag kommit andra så nära.
Min relation till mamma och pappa har fått en renässans och är idag djupare och vackrare än någonsin. De har tagit en kliv tillbaka in i mitt liv och funnits för mig på ett sätt de aldrig kunnat om det funnits en partner vid min sida.
Mina vänner och min syster har tagit ett ansvar för mitt liv och har gjort att det fortfarande fungerar och är meningsfullt.
Kanske har jag närmat mig själv på ett sätt som jag inte hade gjort om jag levt tillsammans med en man?
Jag har inte lagt min tröst och klagan på någon annan, för det finns ingen. Jag har fått ta hand om mig själv. Vad är det för mening att vakna och gråta på natten om det inte finns någon som kan trösta mig!
Detta har gjort mig stark och gett mig en stor tillit till min egen kapacitet och trygghet.
Och trots vad nyheter och media förmedlar, vill jag att ni ska veta vilken vacker värld vi lever i.
Det har jag fått bekräftat gång på gång under min sjukdom!
Jag lever i en värld där allt varande vill mig väl…
En värld där vänner jag inte träffat på 20 år kommer och lämnar julklappar.
En värld där mina arbetskollegor turas om att laga middag till mig.
En värld där jag får sms, vykort, blommor och gåvor från människor jag inte känner.
Detta ger mig värme mig – trots att jag inte har någon som lägger sin hand på mitt huvud om natten.

När jag vaknar på morgonen till ett nytt år ligger jag kvar i sängen och filosoferar. Efter ett tag återvänder nattens drömmar och jag minns plötsligt att jag haft inre synbilder av mina elever under natten.
En efter en har deras ansikten dykt upp inför mitt inre och jag ler vid vetskapen om att de visat sig för mig just denna natt.
Jag tolkar det som att de ska följa mig det här året, och finnas i mitt hjärta, även om det är deras sista år som mina elever.

I morgon, den 2:e ska jag få nästa cellgiftsbehandling, och jag knyter joggingskorna hårt och sticker ut i löpspåret. Jag vet inte när jag kommer att orka röra på mig nästa gång och en lätt ångest sveper över mig. Men desto mer kval desto större kick när jag blir friskförklarad.
Den ska vara livet ut – ”yes jag överlevde” och jag ska passa på att göra allt jag tidigare varit rädd för.
För när de klipper av båda mina bröst, ska jag tänka ”här ligger jag och får lite perspektiv” och aldrig mer bli arg för att posten kommer försent eller klaga för att jag har ont i kroppen av träningsvärk.
Livet kommer att bli jämförelsevis lätt efter att jag upplevt svårmod av denna magnitud. Hur jobbigt 2014 är må varit, har det inte varit i onödan.
2015 ska jag träna, arbeta och njuta varje dag av att leva.
Kanske hyr jag ut mitt hus och provar att flytta till Malmö som jag alltid funderat på, kanske utbildar jag mig till journalist, allt är möjligt!
Jag är inte färdig med min cancerresa, men jag börjar se slutet och jag planerar för framtiden och längtar.
2015 ska bli mitt år!
Då ska jag bli frisk.
Då ska jag bli stark, vacker och mig själv igen.

Och kanske – kanske – ska jag låta någon älska mig och jag ska älska honom.
Och jag ska berätta om den här resan och det kommer att kännas overkligt att det ens har hänt.

Tacksam för att det är vinter ... vem kan se att det här är en rymling från onkologen!

Tacksam för att det är vinter … vem kan se att det här är en rymling från onkologen!

Rock´n´roll på hotellet

Rock´n´roll på hotellet

 

Zack & Vilda tar en paus i leken och diskuterar livsfrågor; "om jag varit en vit örn, vem hade då ätit upp mig?"

Zack & Vilda tar en paus i leken och diskuterar livsfrågor; ”om jag varit en vit örn, vem hade då ätit upp mig?”

Men snart är leken igång igen och de njuter av hotellets faciliteter.

Men snart är leken igång igen och de njuter av hotellets faciliteter.

High on suger and expectation

High on suger and expectation

Börjar bli trött nu.  Pausar och avnjuter en Manhattan

Börjar bli trött nu.
Pausar och avnjuter en Manhattan

Börjar året med att fira Zacks födelsedag  (6 år... vad hände?)

Börjar året med att fira Zacks födelsedag
(6 år… vad hände?)

Prins Zackarias...

Prins Zackarias…

Inleder året med jogging och yoga - en trend som ska stanna året ut.

Inleder året med jogging och yoga – en trend som ska stanna året ut.

Annonser