Workout, drill och sondmatning

Dagen efter behandlingen vaknar jag långsamt. Det tar tid för huvudet att släppa sömnen och acceptera att det är dag. Trots att jag sovit mer än elva timmar känner jag mig kraftlös och matt. Det värker i ryggen och knäna känns svullna.
Men jag reser mig långsamt och inser att jag överlevt ännu en behandling,
och nu… nu är det bara två kvar!

Jag stapplar omkring en stund, målar dit ögonbryn och låter hjärnan komma i kapp, sen fylls köket av vänner.
Jag andas ut när de är där och glömmer bort min ömkliga kropp. Jag sitter vid bordet och iakttar dem stöka runt i mitt kök och ordna mat.
Vi äter, reflekterar över det senaste och planerar framtiden.
Jag gläds åt det som ska komma och jag upplever en längtan efter våren långt över det vanliga. Under hela mitt liv har ingen vår varit mer efterlängtad och åtrådd.
Just nu, när vintern har sitt hårdaste tag om jord och hjärta, i en värld som känns oförmögen att någonsin mer låta blåsippor och bin komma fram, känns våren oändligt avlägsen.
Men trots att den överraskar oss varje år, vet vi att den kommer, och i takt med att träden får knoppar ska jag få nya lökar.
Men i år handlar längtan inte om ljuset som ska återvända eller värmen från solen. Om allt går som det ska kommer nämligen påsken att få en helt annan uppståndelse i år.
Min!
Våren förknippas med förnyelse och pånyttfödelse, och när den första sädesärlan visar sig på himlens isblå tak, kommer ni höra mitt Ronjaskri eka mellan hustaken. Men mitt vårskri är inte för att väcka våren, det ska vara ett glädjetjut över att jag överlevt min cancer och för att behandlingen äntligen är över.
Jag ska skrika av glädje, gråta av lättnad och omfamna mina barn. Sen ska jag att ta på mig min paljettklänning och dansa disco hela natten!

Men samtidigt har främmande frågor och tankar börjat gro inom mig. Ett litet dåligt frö jag inte kan plocka eller förstå vad det ska resultera i, men det har väckt något.
Är det insikt eller oro? Är det kunskap eller förståelse?
Kanske har vetskapen om att jag faktiskt har cancer börjar sjunka in.

Jag känner ett vemod och en rädsla som jag inte känt tidigare.
Jag är orolig för vem jag ska vara när cancerresan når sitt slut. Vem jag ska ha förändrats till.
Redan nu kan jag uppleva mig borttappad i mig själv och inte riktigt känna igen mig.
Jag är tystare, lite mörkare och inte lika extrovert. Kommer det att bli värre eller gå över?

Samtidigt som jag längtar fasar jag för operationen. Tänk om de öppnar upp mig och hittar fler cancerceller där inne och jag får vakna upp efter narkos till en sämre diagnos än den jag somnade till.

Dessutom börjar jag bli rädd för att få återfall…Från att existera och leva ett liv där cancer var otänkbart, går jag nu omkring och är rädd för att få det igen.
Tanken på att bli friskförklarad, andas ut och låta håret växa – för att ett år senare börja om denna fasansfulla resa – är en tanke som får mig att må illa.
Tänk om det är livmodern som blir drabbad nästa gång, eller äggstockarna, och jag blir en av dem som kommer att få leva resten av livet med cancer och allt vad det innebär.
Successivt kommer läkarna att plocka bort kroppsdel efter kroppsdel, medan jag tynar bort inför ögonen på min familj. Till sist kommer jag bara bestå av en cancerfri torso, utan bröst.
Om det sker – stoppa mig i en koffert och släng den i sjön.
Jag har en HER2 positiv bröstcancer vilket innebär en mer aggressiv form med ökad risk för spridning och återfall, vilket gör att ovanstående scenario inte är helt otänkbart.
Det är därför jag har bett läkarna operera bort båda mina bröst, även om jag bara har cancer i ett av dem.
”Varsågod, ta vad ni behöver” sa jag till läkaren och peka på båda mina bröst, ”och för all del, skrapa gärna ur hela kvinnomagen när ni ändå är igång. Jag har både fött och ammat klart. Något annat ni behöver – en fot eller ett öra?”
Läkaren rörde inte en min.
Med tanke på samtalets karaktär kände jag mig rätt cool och avslappnad, men läkaren var inte imponerad .
”Vi kommer inte att operera bort din friska livmoder.” Svara hon stilla medan hon gjorde en anteckning i sina papper (kollrig patient med sinnesrubbad inställning till sin kropp)
”Nähä? Då ses vi här om några år igen då?” svarade jag trotsigt.
Hon svarade inte på det heller.

Ända till nu har jag trott att cancern bara skulle tvinga mig att ta en intermission i livet. Att jag skulle trycka på paus under tiden behandlingarna pågick men sedan gå tillbaka till mitt liv som det var innan. Jag var naiv och trodde att livet, jag och min omgivning skulle vara densamma som innan denna hårda upplevelse.
Men jag börjar inse att det inte kommer att vara så enkelt.
Världen kommer inte att vara densamma, för jag är inte det.

Två dagar efter cellgiftsbehandlingen drar jag på mig vinterjackan och tar en promenad. Det känns som höft och lårben ligger direkt mot varandra och jag går stolpigt och stelt.
Kroppen skriker och jag blir andfådd, men jag klarar fyra km och kan njuta av solens D-vitaminer och värmen i ansiktet.

Under skilsmässan gick jag ner i vikt och blev alldeles för smal.
I oktober, var jag knotig och tunn och hade ett midjemått som fått Twiggy att bli grön av avund. När cancerdiagnosen var ett faktum fanns det därför inte mycket fett att ta av vilket gjorde framförallt mamma orolig.
Hon har tvångsmatat mig ända sedan oktober och hade nog helst velat operera in en sond som hon kunde fylla med grädde och margarin.
Jag känner mig som Marie Antoinette när hon matar mig med rosa bakelser. För mamma är lösningen på alla mina problem att se till att jag är ständigt mätt, helst stinn och välfylld som en Skånegås i november.
”Åh herregud, du kommer att rasa i vikt av behandlingarna” fasade mamma, medan hon rusade runt med kundvagnen, fylld till bredden av struvor och Budapestbakelser.
Min kyl hade gjort Willy Wonka avundsjuk…
Men tre månader och sex kilo senare börjar jag ifrågasätta mammas feedingtaktik.
Även om jag behövde gå upp till en något mer hälsosam matchvikt börjar jag inse att jag inte tappar kilon av behandlingen, tvärtom – den gör att jag går upp i vikt (den och att mamma lever som om varje dag vore internationella fetischdagen för bakelser)

Med tanke på mammas kärleksfulla kaloriterapi och cancerbehandlingens egenskap att bygga kilo är jag tacksam för min nytändning för träning.
Varje morgon tvingar jag mig av sängen för att antingen ge mig ut på en lång promenad eller för att sticka till gymmet.
Att träna har blivit som mitt livselixir.
För att tvinga bort illamående, grubblerier, muskelvärk och den eviga tröttheten, ser jag till att göra kroppen utmattad varje dag.
Och det hjälper!
Det håller mig pigg på dagen och trött på natten.
Så här i samma vecka som senaste intaget av cellgifter, känns kroppen främmande och stel. Leder och muskler ömmar och jag stolpar fram med korta, hårda steg. Men det finns ett muskelminne som gör att den snart blir varm och bekant.
Efter träning känner jag mig mer nöjd och tillfreds och det ger dagen mening.
När musklerna är trötta orkar jag inte grubbla eller vara rädd, jag kan bara känna tacksamhet för att ännu en sträcka på vägen blivit avbetad och jag är lite närmare målet.

Till våren, när jag är klar med behandlingen, vägrar jag att komma ut ur cancergarderoben skallig, fet, utan bröst och se ut som Barbapappa!
Jag vet, huvudsaken är att jag överlever, men det är lätt för dig att säga, som inte riskera att se ut som en stor, rund, kramgo marschmallows till sommaren.
(Mamma – visste du förresten att Barbapapa är en omskrivning av barbe à papa som är franska för sockervadd)

Så jag stoppar in hörlurarna, startar Alice in chains och stolpar iväg mot löpspåret.
Det är vinter och ett moln av fåglar med vingar av siden svävar ovanför mig, på den himmel som är djupblå.
Men snart är de där fåglarna återvändande flyttfåglar och med blicken fäst vid horisonten joggar jag mot våren.

"Gott och blandat" fixar middag

”Gott och blandat” fixar middag

 

Perukdag

Perukdag

 

Twiggy

Twiggy

10931551_279746238815741_5643695311058703575_n

Annonser