Om mig

Att beskriva sig i en blogg är som att skriva en kontaktannons, bortsett från att jag troligtvis inte hade skrivit om skallighet, tuttar och ångest i min annons. För det är det den här bloggen kommer  att handla om; min tid i bröstcancerbranschen.

Det var i slutet av juni och jag och min bästa vän var på utomhusbadet med barnen. Det var bara månader från separationen av ett 15 år långt äktenskap och jag hade precis börjat hämta och resa mig. Jag satt stoiskt i solstolen och iakttog min yngsta son leka i vattnet, medan jag lät handen inspektera ena bröstet. Något jag sällan gjorde, men den sista tiden hade jag känt en konstig kula i det.

Jag bad min väninna känna efter.

”Tycker du det här känns normalt?”

Till de manliga badgästernas stora glädje satt hon en lång stund och kände och klämde på mina bröst. ”Nja, jag tycker nog att du ska ringa till vårdcentralen – bara för säkerhets skull.” Och där började min resa. En resa jag gör tillsammans med så otroligt många människor i min närhet; människor som stöttar, älskar och tar hand om mig.

Främst mina barn – mitt livs kärlek och gärningar: Timothy, Benjamin, Zackarias och Julia. De två äldsta tonårspojkarna som förstår, oroar sig och sannolikt kommer att skämmas lite för sin skalliga mamma, men som skriver lappar om att de älskar mig. De två yngsta som inget förstår, men som tvingar mig upp på morgonen och låter dagen fortsätta trots att det känns omöjligt.

Till mina föräldrar – alla fyra – som stöttar, stöttar och stöttar och nästan lyckas dölja hur oroliga de egentligen är.

Till mina syskon som bara är ett telefonsamtal bort, som skickar sms och påminner mig om vem jag är.

Till Emelie, min lillasyster och kombo vars omsorg och hjälp jag aldrig klarat mig utan.

Till ”Bertatjejerna” och ”Malmöflickorna”: Lina, Maiju, Cecilia, Nora, Tanja, Ninna, Lotta, Marie och Sofie. Gudinnorna i mitt liv som med respekt och vördnad ser till att bara finnas här i mitt liv till hjälp och glädje.

Till mina fantastiska kollegor, som låter mig veta hur betydelsefull jag är och påminner mig om att kämpa.

På min resa har jag med mig människor som ställer blommor vid dörren, som skickar vykort och bara låter mig veta att de finns. Den här bloggen är till alla er (inte nämnd inte glömd) som bör veta hur oändligt mycket er närvaro betyder för mig. Min blogg är en möjlighet att uttrycka mig, att ventilera och att rensa tankarna. Jag skriver när jag mår dåligt och jag skriver i affekt. Möjligen är inte språket det vackraste men jag mår bättre efter varje gång.

Förhoppningsvis hjälper den här bloggen mig när jag mår som sämst. Jag kommer att skriva om det som berör, det som sker och det som skrämmer mig. Jag vill skratta, fortsätta vara levnadsglad och en obotlig optimist.

Jag sammanfattar synen på min cancerresa med orden från min bonuspappa; ”Äh vad fan Jenny, du har ju ändå aldrig gillat dina bröst, nu kanske du får ett par nya gratis”!