CANCERFRI

Egentligen vill jag bara sova vidare, men efter två timmar i soffan tvingar jag mig upp för att avsluta dagen så jag kan gå och lägga mig igen. Hjärnan är full av tysta tankar, och jag känner mig tom samtidigt som jag är fylld av grubblerier. Jag är disträ och ser inte sambandet mellan tankebanorna men jag låter det vara så. Idag handlar det bara om att landa i beskedet om att jag är frisk.

Jag är frisk

Jag är frisk

J a g ä r f r i s k

Idag är den dag jag väntat på sedan dagen jag fick cancerbeskedet!
Första april 2015 är inget skämt.
Min läkare bekräftade att resultatet efter operationen var ovanligt god och att den mikroskopiska analysen av tumör och lymfkörtlar visade att cancern inte spridits.
Inte bara slipper jag att strålas, jag kan nu säga till mig själv att jag är cancerfri!
En gång i månaden i ett år framöver får jag komma in och få Herceptin sub cutant (under huden) eftersom min cancer var aggressiv och snabbväxande. Heceptinet ser till att celltillväxter av cancerceller dör.
Under fem år ska jag sedan äta den antihormonella medicinen Tamoxifen för att förebygga återfall.

Jag var inte speciellt nervös när vi klev in på läkarens rum. Som under hela sjukdomsperioden ströp jag känslonerverna och var samlad tills det goda beskedet kom. Då släppte jag efter och börjar gråta.
Mamma grät.
Emelie grät.
Läkaren gav mig en förpackning med servetter. Snyftande och halvblind av tårar försökte jag förgäves öppna förpackningen. Jag skickade den vidare till mamma som inte heller kunde se ordentligt. Efter några misslyckade försökt gav hon den i sin tur till Emelie. Vid det här laget såg servetterna ut att passerat en pappersstrimlare.
Vi torkade oss alla tre med varsin tuss sen var gråtattacken över. Den varade bara någon minut sedan svalde jag undan den. Jag ville inte sitta på läkarens kontor och råma glädjetårar.
Men resten av dagen längtade jag efter ett tillfälle att släppa lös den stora jämmern. All rädsla, sorg och oro som tryckts undan och lagrats någonstans bakom revbenen behövde komma ut.
Det hade inte varit svårt att gråta, det låg precis under ytan, men när den gråten släpps lös behöver det finnas utrymme och tid för att reflektera över och bearbeta vad jag varit med om.
Istället kryper en trötthet över mig som är så bedövande att jag knappt kan hålla mig vaken. Jag blir fullständigt kraftlös och känner mig utpumpad och lam.

Istället för att fira, skratta och gråta sitter vi tysta i bilen hem;
”det här var skönt” säger mamma efter 20 minuters tystnad.
”ja det var det” svarar jag, sen är vi tysta igen.
Mamma och Emelie är lika trötta som jag och somnar i baksätet.
Jag kliver in genom dörren, släpper handväskan på dörrmattan, går med skor och ytterkläder fram till soffan, rasar ner – och somnar.

Nackdelen med att jag hållt cancern ifrån mig och vägrat acceptera dess allvar, är att jag nu inte kan förstå att det är över.
Några timmar senare vaknar jag. Tom och matt lyckas jag steka blodkorv till barnen, hänga upp ytterkläderna och säga godnatt innan jag somnar om med ett brett leende på läpparna.

Godnatt och adjö fucking cancer

Sommaren 2014 - veckan innan jag hittade knölen.

Sommaren 2014 – veckan innan jag hittade knölen.

Glad påsk

Glad påsk

1157743_10151798940730859_1852799287_n

Annonser

Klimakteriekossan

”Efter cellgifterna har dina äggledare förtvinat och du har hamnat i klimakteriet!”
Det var så läkaren förklarade det när jag desperat ringde efter hjälp när jag varit på väg att sälja min familj till vit slavhandel.
”Amen kom igen. Skämtar du?” Var mitt mogna svar tillbaka.
Jag var oförberedd och tyckte att det var ytterst orättvist och ytterst osexigt. 38 år och i klimakteriet. Det känns som jag kraschlandat på planeten kärring.

De sista dagarna har varit jobbiga!
Samtidigt som jag försökte läka efter operationen och närma mig min egen kropp för att lära känna den igen, har jag mått som… ja, en riktig jäkla kärring!
Jag har fått fruktansvärda värmevallningar, nattsvettningar och häftiga humörsvägningar. Jag skulle tro att det hade varit trevligare att umgås med en hungrig panter än med mig.
Värmevallningarna startar som en våg över bröstet och stiger sedan upp över ansiktet. Jag hettar, blossar, blir röd och svettas. Sex, sju gånger om dagen och hela nätterna känns det som jag får ett vulkanutbrott under huden.
I natt har jag sovit utan täcke med vidöppna fönster men vaknar ändå i plaskblöt säng, drypande av svett.
Vallningarna är så kraftiga att de nästan ger mig huvudvärk. Även om de bara varar några minuter känns det som ansiktet kokar.

Men egentligen är inte vallningarna det värsta!
Det är humöret…
Jag är lättretlig, irriterad och på ett fruktansvärt humör. Jag snäser och har dåligt tålamod mot barnen och beter mig som en stor bebis.
Det är inte likt mig och de tittar på mig med sårade ögon. På natten ligger jag och svettas och lovar mig själv att bli en bättre mamma men direkt på morgonen hör jag mig själv fortsätta skälla.
Det känns som jag lever i en obalanserad zon där jag pendlar mellan irritation och skuldkänslor. Återigen känner jag tacksamhet för att jag är singel så jag slipper arresteras för mordförsök på min partner.

Det finns ingen hjälp att få.
Läkarna förbjuder mig att ta några preparat som hjälper mot besvären eftersom det ökar östrogenet i kroppen. Det var östrogen som gav mig cancer …
Dessutom ska jag snart påbörja min antihormonella behandling som ska hindra östrogenpåverkan ytterligare. Det innebär att det troligen kommer att bli ännu värre.
Jag blir frustrerad av att det inte finns något att göra mer än att vänta. Det kan ta upp till fem år innan det är över.
Fem år av svett och hormonrubbningar. Mina barn kommer önska skyddat boende…
Efter de åren kommer jag att behöva hormonell snabbanvändning för att bli mig själv.

Dessutom var det lättare att bli sedd med ohämmad lastbarhet när jag hade cancer. Då kunde jag bete mig illa och min omgivning mötte mig ändå med kärlek. Nu kommer jag inte undan lika lätt, och måste plötsligt ta konsekvenser för mitt beteende.

I Asien kallas klimakteriet ”andra våren” och handlar om att acceptera och hylla förändringar och livets olika vindar.
Bah, så jävla sockergulligt!
Men i Asien upplever 85 % av kvinnorna inga besvär under klimakteriet och då är det ju enkelt att ha en positiv inställning till denna andra vår…

Ilsken som ett bi gör jag mina armövningar.
Tre gånger om dagen försöker jag stretcha min arm för att få tillbaka rörligheten. Det har bildats ärrvävnad i operationsområdet och det har gjort armen och axeln stram. När jag rör armen sticker det i bröstet och det känns som någon kniper mig i bröstvårtan, och det tar ett tag innan jag inser att jag inte har något bröst och definitivt ingen bröstvårta – det är fantomsmärtor!
Det kan hugga, sticka, bränna och krypa längs hela operationsområdet och jag kan inte göra någonting åt det eftersom jag har känselbortfall. Om det kliar kan jag inte klia tillbaka eftersom jag inte känner det.
Känselbortfallet beror på att nerven i armhålan delats vid operationen och jag känner varken armen eller skuldran. På morgnarna när jag är extra stel upplevs fenomenet som om jag har en handboll i armhålan. Ungefär som när man varit hos tandläkaren och fått bedövning och det känns som man ser ut som en hamster, med stor och svullen kind.

Men hur det än känns fortsätter jag att träna min arm. Om jag ska strålbehandlas måste jag ligga med armarna ovanför huvudet och då krävs det att jag har normal rörlighet i axelleden.
På onsdag är det återbesök efter operationen och jag kommer att få information om vad den mikroskopiska analysen har visat vilket avgör om jag ska strålas eller inte…
Jag håller andan.

På återkontrollen måste jag ta upp mina hormonbesvär med läkaren.
Tänk om jag blir en stel, handikappad klimakteriekossa med känselbortfall och ett bröst.
Not ok!
Så länge … Fly you fools

Fjäskar för barnen och tar dem till Busfabriken. Passar på att strecha armen samtidigt.

Fjäskar för barnen och tar dem till Busfabriken. Passar på att strecha armen samtidigt.

Amazon

Jag låg i sängen, lät solen strila in mellan persiennerna, sträckte på mig och kände efter i kroppen; Hade jag ont, blödde det igenom?
Några enstaka dygn har passerat sedan jag opererade bort hela mitt högra bröst och alla lymfor i armhålan.
För att inte få ont måste jag ligga still när jag sover, och kan inte rulla över varken på mage eller sida. Men bortsett från en viss stelhet kändes det förbluffande bra.
Jag försöker undvika de smärtstillande tabletterna som sjukhuset skickat med mig hem, eftersom jag vill skona min lever från ytterligare gifter. Jag tycker att den fått nog efter halvåret med cellgifter.
Dessutom klarade jag inte av morfinpreparatet! Tabletterna gjorde mig så påverkad att jag snurrade runt och trodde att Jimi Hendrix ande lagade torktumlaren medan jag medverkade i nya Hunger games. Påverkad la jag mig i kattlådan och somnade till ljudet av åtta hissar som diskuterade ravioli och gitarrfodralens blodomlopp.

Nope – inga fler droger för mig tack!

Operationen och dess följder har inte varit så svåra som jag väntat mig. Jag kan inte lyfta armen rakt ovanför huvudet, men annars kan jag nästan använda den som vanligt.
Jag ligger kvar och låter tankarna vandra fritt medan jag försiktigt låter handen undersöka bandaget.
Plötsligt reser jag mig bestämt. Stilla och lugnt ställer jag mig framför sovrumsspegeln och knäpper upp operationsbh:n. Jag tar ett djupt andetag, lyfter huvudet och låter blicken svepa över bröstkorgen.
Det är första gången jag tittar på mig själv efter operationen.
För säkerhets skull backar jag upp mot sängen så jag känner vaderna mot madrassen. Om jag svimmar, faller jag åtminstone mjukt.
Men jag ser ok ut.
Inte som en kvinna, inte sexig, men ok.
Det är jag.
Oavsett hur jag ser ut är det ändå jag som står här.

Ärret är rakt, fint och inte så stort som jag väntat mig. Bringan är platt och inte gropig som jag varit rädd för att den skulle bli.
På något märkligt sätt tycker jag nästan att det är vackert. Jag har en lång, slank överkropp som nu ser androgyn ut. Lägger jag handen över det ännu intakta vänsterbröstet ser jag ut som en blek 12 årig pojke och det är inte skrämmande, snarare kittlande.
Lite främmande och intressant.
Som historienörd går mina tankar osökt till de mytomspunna amazonerna. De antika krigarkvinnorna som levde i samhällen utan män och som sägs ha bränt av sitt högra bröst för att lättare kunna handskas med bågen.
Troligen är det där med bröstet mest en myt, men ändå…

Dagarna går och långsamt blir det allt mer uppenbart att jag fortfarande befinner mig i någon form av chock.
Humöret är ostabilt och åker berg och dalbana. Jag förstår inte känslorna kring mitt försvunna bröst, och vet inte vad jag egentligen känner inför det.
De frågar hur jag mår och jag svarar bra. För det är så det känns… inte mer, inte mindre…

Min kropp har till sist gett upp!
Tillsammans klarade vi oss igenom höstens operation, cellgifter och tusen olika mediciner. Men den här sista, stora operationen knäckte den och min lekamen är orkeslös och skör.
Det är svårt för mig att ta hänsyn till det. Jag glömmer!
Eftersom jag inte tagit några cellgifter på ett tag tror jag att kroppen är återställd.
I huvudet känner jag mig frisk och hungrig efter att få leva.
Efter en cykeltur, i nedförsbacke, där jag fick hoppa av efter 50 meter p.g.a andnöd insåg jag dock chockat hur trött den är…
Kroppens skick börjar visa sitt rätta ansikte och jag förstår nu att jag måste börja om från början med den. Med en smygstart måste jag låta kroppen vänja sig vid den belastning operation och cellgifter gett den.
Men även om det är som att leva i ett gammalt kadaver vill jag ge min kropp kärlek. Den har stått ut med mycket men har ändå burit mig igenom den här fruktansvärda resan. Den förtjänar lite omsorg.
Jag tränar inte och är försiktig med att gå för långt, men varje dag ökar jag kraven på mig själv. Jag går till affären, cyklar till banken och försöker få in så mycket vardagsmotion jag bara kan.
Samtidigt lever jag på hälsokost och har helt rensat bort alla vardagsgifter. Jag skulle tro att Höörs hälsokost har ökat sin omsättning drastiskt, ”länge leva cancern” jublar butiksägaren när dörrklockan ringer och jag kliver in.

I mitt sovrum tittar jag vidare på min kropp.
Mars. Sverige.
Jag är likblek.. så där vit så huden nästan blänker i blått.
Jag har inte kunnat träna på två månader och det syns, fettet har ökat och musklerna minskat.
Men jag bestämmer mig för att lägga det åt sidan. Jag har vunnit en stor seger idag – jag har tittat på mitt icke-existerande bröst!
Så jag slänger på mig ett linne och går ner till köket.

Jag möter min tonårsgrabb vid frukostbordet.
”Kolla, jag vågar titta!” Säger jag stolt, lyfter på linnet och blottar operationssåret.
Han ger ifrån sig ett ljust skrik och kastar sin macka mot mig.

När han rusat iväg står jag ensam kvar och önskar att jag inte var så gränslös och spontan. Jag har ju lovat honom att jobba med det…

När jag kom hem från operationen, stödd på mamma, blek och öm, stod den äldsta i skuggorna och iakttog mig tyst. Han har aldrig klarat av att se mig svag.
När jag försökte krama om den mellersta ryggade han undan, ”förlåt mamma, men du har liksom skurit av 5 % av din kropp, typ. Det är liksom asäckligt”.
Ok, jag fattar.
Jag lät dem vara och bara två dagar senare hade de hämtat sig och det var åter lättare för dem att vara barn till en cancersjuk mamma.
Så länge jag är stark och glad struntar de i att jag har cancer.

Den 1:a april ska jag på återbesök på sjukhuset, (vilket skämt).
Då har patologen (”patte-log” kvävt fniss ) undersökt tumör och lymfor med lupp och jag får veta om cancern spridit sig.
Har den det och proverna är dåliga måste jag strålbehandlas.
Inte förrän jag fått svar på de proverna kan jag helt slappna av.

Ännu är det overkligt att det är över eller att det ens har hänt.

Idag kom mellansonen och kramade mig bakifrån. Jag sa ingenting men hans arm låg rakt över mitt operationssår och det gjorde ont, men det var det värt.
11083903_288665791257119_11239614314177341_n

10302118_288665807923784_6282313395740031925_n

Amazon (i romersk dräkt, konstigt nog...)

Amazon (i romersk dräkt, konstigt nog…)

Androgyn snygging!

Androgyn snygging!

Bröstlös men inte tröstlös

Hela dagen innan operationen laddade jag.
Jag började dagen med en löprunda på 7,8 km och avslutade den med 1,5 timmes yoga.
Kontrollen över kroppen gav mig frihet och styrka.
Jag försökte att inte grubbla eller tänka på morgondagen då jag skulle operera bort hela mitt bröst och alla lymfor i höger armhåla.

Inte förrän sent på kvällen, när jag satt i badet trängde tankarna igenom.
Jag försökte gråta men varken tårar eller ilska ville infinna sig. Jag kände bara en overklighetskänsla, ett drömliknande tillstånd där jag inte kunde förstå att detta faktiskt var på väg att hända mig.

Det var ett av de få tillfällen då jag önskade att jag inte var singel. Trots att min syster fanns på nedervåningen kände jag mig plötsligt så sanslöst ensam. Jag längtade efter att få falla mellan någons armar och gråta mot hans axel. Att få släppa taget, att få vara förtvivlad.
Men istället samlade jag mig och tittade ner på mitt vackra bröst och försökte tacka för den tid vi haft tillsammans.
Hade det inte hängt så långt ner hade jag nog lutat mig ner och gett det en avskedspuss.

Jag blir hundra gånger starkare av att gå igenom min sjukdom själv och när den värsta vågen av sorg sköljt undan reste jag mig och gick ner till syrran.
”Grubblade du?”
”Lite”
Hon satte fram en skål med godis och startade ”Friends” och jag hade klarat ännu en dag.

På operationsdagen hämtade mamma mig i gryningen. Jag tog plats bakom ratten och körde själv. Jag kände mig stark och redo när jag klev in på avdelningen.
”Välkommen Jenny, du opereras om 20 minuter”. Den vitklädda sköterskan var pigg och glad och jag kände tacksamhet. Nu skulle jag slippa ligga i timmar, vänta och våndas inför att det skulle bli min tur.

Vi hade bara hunnit hänga av oss våra jackorna när sköterskan åter visade sig i dörren – det var dags.
”Jag vill gå själv” sa jag.
”Men vi kör alltid upp våra patienter liggandes i sina sängar” svarade hon förvånat.
”Ok – då kör jag själv upp sängen” sa jag.
”Jenny, kan du inte pröva att vara lite ödmjuk för en gångs skull” bad mamma. Men jag kramade om henne, vände mig om och dunkade in sängen i dörrkarmen (de är mer svårmanövrerade än man kan tro).

Men jag var tacksam över mitt beslut. Att gå in på operationssalen och själv hoppa upp på britsen gav mig mycket mer styrka än att rullas in i en sjukhussäng.
Nu var det var jag som tog kontrollen och det var jag som valde att lägga mig där för att opereras.
Jag var inte ynklig eller utsatt – jag sökte och fick hjälp!
Med trygga lugna människor omkring mig somnade jag.

Stel och seg tvingade jag mig till sist att vakna.
Jag var på uppvaket och jag var klar!
Det kändes som det bara var ett ögonblick sedan jag låg på operationsbordet, men klockan visade att fyra timmar passerat, ”har ni ringt min mamma?” sluddrade jag.
”Nej, vill du att hon ska komma?” frågade sköterskan. ”Nä, men ni bör nog ringa henne och tala om att allt gått bra”.
Sköterskan såg lite tveksamt på mig, men mamma hade mycket riktigt terroriserat receptionen nere på avdelningen, och när jag hörde att hon blivit lugnad somnade jag om.

Nästa gång jag vaknade var jag nere på avdelningen och syrran stod lutad över mig. Vi började båda gråta, och hon försökte omfamna mig. Jag kände mig som Quasimodo och mina armar kunde inte hålla om henne.

Ut från min kropp hängde två slangar, fulla av blod och sårvätska. Någon hade tagit på mig en sjukhusrock och jag hade fortfarande en blå operationsmössa på huvudet. Förvirrad tittade jag ner på min främmande kropp och det snurrade till och jag mådde illa. Dränageslangarna var otympliga och jag var livrädd för att röra mig med dem.

Sällan har jag känt mig som ett sådant monster som när jag vandrade runt i sjukhuskorridoren; skallig, blek, endast iförd sjukhusrock och två katetrar hängande från bröstet.
När jag satte mig i dagrummet var jag tacksam för att jag hade den bästa utsikten eftersom jag slapp sitta mitt emot mig själv.
Den vita rocken matchade min vita hårstubb och min alvedonliknande hudfärg. Inga ögonbryn, inga ögonfrasar. Det mörka blodet i slangarna var den enda kontrasten till min genomskinliga uppenbarelse.
Dracula – släng dig i väggen!

Min kirurg kom in och pratade med mig.
Hon gick igenom operationen och berättade vad de gjort.
”Jag har tagit bort alla dina lymfor i armhålan och hela ditt bröst”
”Då har jag inte cancer mer?”
”Nä – nu har du inte cancer mer!”
Jag började gråta.

Plötsligt ringde hennes mobil och hon ursäktade sig, ”stackarn, säkert någon annan avdelning som drar i henne” tänkte jag.
Men när hon kom tillbaka förklarade hon att det var Sixten, hennes son, som undrade om han fick följa med en kompis hem.
Det kändes mänskligt och fint.
”Hälsa Sixten” sa jag innan hon gick.

Vid 02.00 vaknade jag av att sköterskorna rullade in en sänggranne till mig. Det var en kvinna i 65 års åldern. Hon jämrade sig och stönade.
”Vill du ha smärtlindring?” frågade sköterskan.
”Jag inte orka” svarade kvinnan med en grov brytning.
”Inte orka? Vad menar du – vill du smärtlindring eller inte?” upprepade sköterskan, nu lite barskt.
Jag kände tacksamhet för att jag genomgått min operation i mitt hemland där jag förstår vad läkarna säger.

Under natten höll hon mig vaken med sitt jämmer och sin gråt.
Jag låg i min för korta sjukhussäng, lyssnade och tyckte synd om henne. Ett tag funderade jag på att dra undan skynket som delade vårt rum till två, och trösta henne. Vi kanske kunde se en stund på Tv tillsammans, men jag orkade inte så jag lät henne grymt ligga kvar i sin ensamhet.

Jag försökte att inte tjuvlyssna på morgonens rond, men eftersom vi delade rum förstod jag av läkarna att de akut plockat bort en meter av hennes tarm. Jag rös i hela kroppen och skämdes.
Hon förstod inte vad läkarna sa och upprepade hela tiden ”ont” och pekade vilset på sin mage, men hopen av experter tågade iväg till nästa rum och lämnade henne förvirrad kvar. Endast iförd en sjukhusskjorta (med torkat blod på) gick jag över till henne. På baksidan av ett recept målade jag en bild av tarmar och pekade på hennes mage.
Hon såg skräckslagen ut och jag blev tveksam. Min tanke var att illustrera med en tecknad kniv hur de skurit bort hennes tarmar, men plötsligt blev jag osäker – hur levererar man ett sådant besked?

Plötsligt klev en kvinna in i rummet. Hon såg ut som kvinnan i sängen – fast yngre – ”mama” ropade hon och började gråta.
Mama betyder (föga överraskande) mamma på bosniska och jag andades ut.
Dottern var här och och hon var insatt. Jag stapplade ut i dagrummet och överlät lättat uppgiften att berätta för den stackars kvinnan att hälften av hennes tarmar var borta, åt hennes dotter.

Den damen kommer att finnas i mitt hjärta resten av livet.
Hennes jämmer och förvirring gav perspektiv åt min egen sjukdom.
Hennes lidande var så mycket större än mitt men ändå fick jag bättre vård för jag kunde be om det.

Timmarna förflöt i ett rus grundat på adrenalin, sömnbrist och morfin. Jag skakade i kroppen och var yr.
Jag försökte äta, men säga vad man vill om Sveriges fantastiska sjukvård – det är ingen vidare mat de serverar!
Jag kände mig ytterst otacksam som ratade tre gratis måltider. Men efter att jag försökt plåga i mig soppan som smakade vattenpöl med leverfläckar gav jag upp. Inte ens efterrätten gick att äta – allt kändes som kanderat heroin. Det var så sött och fyllt med tillsattsmedel att kinderna frös ihop.

Strax efter lunch konstaterade läkaren att min sårvätska minskat och att de kunde dra ut mina dräneringsslangar.
Med risk för att i skrivande stund kräka på tangentbordet kommer jag inte berätta utförligare om det.
Men det var inte trevligt…..
Det krävdes tre stycken för att dra ut slangarna ur mitt operationssår.
Enough said.

Efter ett lätt litet slagsmål med sjukgymnasten blev jag utskriven.
”Du får komma tillbaka om några dagar och visa vad du kan” ropade sjukgymnasten medan hon gömde sig bakom en dörr.
”Kom du hit så ska jag visa dig direkt” väste jag med sammanbitna tänder.
Hon lämnade hastigt avdelningen.
Sjukgymnasten hade försökte få mig att göra övningar i sängen genom att dra upp mina armar ovanför huvudet.
Hade hon inte varit så stressad eller om hon varit det minsta lyhörd, hade hon förstått att jag försökte mitt bästa men att jag var livrädd.
Det var dags för fröken duktig att checka ut och när hon tog tag i min arm och försökte dra den upp ovanför huvudet, fick jag nog – armen funkade minsann, det gick alldeles utmärkt att knuffa bort henne.
Jag skrek och försökte sparka efter henne, ”ÄR DU INTE KLOK? Kom hit så ska jag slita tutten av dig så kan du lägga dig här och motionera efter det!”

Jag hörde min sänggranne fnissa bakom skynket. Det förstod hon minsann…

Jag packade i hop mina saker, försökte röra på min arm och slappna av i axeln, men jag var rädd.
Jag hade fortfarande inte tittat ner för att se hur operationssåret såg ut.
Jag är rädd för bilden av ärrvävnad och avsaknaden av ett bröst.

Jag la ett litet brev till min sänggranne och önskade henne lycka till, tackade tjejerna på avdelningen och vinkade adjö.

När jag åkte genom det skånska landskapet, tänkte jag på en dikt av Tomas Tranströmer. En dikt jag planerat att lära min klass att recitera utantill. Jag tänkte att den skulle vara passande för unga människor som ska ut i livet och möta det som både är härligt och det som är skrämmande, men mitt eget liv kom liksom emellan…

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar.

Hot granny panties

Hot granny panties

Nice view

Nice view

Operation

Fram tills igår var det osäkert om operationen skulle bli av eftersom jag nyligen haft halsfluss. Men efter ett halsprov på vårdcentralen bekräftades det att det inte fanns några streptokocker kvar. Antagligen dödade helgens tequilarace dem, och jag kunde höra hur blodet rusade i öronen av lättnad när jag ringde till onkologen och gav grönt ljus.

På torsdag blir det overkliga verkligt.

Jag har inte tänkt nämnvärt på operationen, den har stått för målsnöret av min cancerbehandling och i åtta månader har jag tagit en dag i taget för att sakta och tålmodigt nå fram till den dag då kirurgerna skär bort mitt bröst och tumörerna.

Men i kväll har jag varit ängslig. Inte rädd – men ängslig.

Jag läste igenom kirurgens informationsbroschyr och operationen blev plötsligt så gripbar.
Det blev ett faktum att jag ska leva med bara ett bröst och att min bringa ska se ut som Edward Scissorhands.
Jag ska få en dränageslang som leder sårvätska från operationssåret och ärrvävnad som kan påverka lymfcirkulationen – det känns som min kropp kommer att se ut som golvet efter en efterfest med Guns N´roses.

Jag kan vara tapper och jag kan vara modig, men jag kan också vara väldigt, väldigt ynklig och väldigt, väldigt liten.
Jag är ett kontrollfreak och lämnar sällan något åt slumpen, men när den totala och fullständiga maktlösheten slår fast mig i sina bojor blir jag paralyserad av skräck. Det finns inga tillfällen så skrämmande som de som står utom min kontroll.
Jag tillhör inte kategorin av människor som kan luta mig tillbaka och ge mig hän. Jag tillhör dem som vill se, som leder, som sköter det själv.
Nu har jag inget tvångsmässigt kontrollbehov där jag måste kontrollera andra människors tankar eller försäkra mig om att kaffekokaren är avstängd 6000 gånger, men jag tycker om att kunna bestämma över mitt eget liv och vara förmögen till att granska mina valmöjligheter.

Jag vet, te.x att min rädsla för att flyga grundar sig i obehaget av att släppa taget och låta piloten ansvara för mitt liv. Om vi störtar har jag inget annat val än att vackert följa med ner. Det hade ju knappast funkat att knacka på till cockpiten och fråga om man kan bistå med lite hjälp (även om jag gärna gjort det).
Det är samma sak med att föda barn. Då förlorar jag kontrollen till min egen kropp och kan inget annat göra än att ligga på rygg och känna hur kroppen knäcker upp sig själv för att tränga ut en liten människa ur en av mina håligheter (som konstigt nog är alldeles för litet, – evolutionen, vad hände där?)

Jag har blivit opererad förr, och jag hatar det kliniska, det kirurgiska, dofterna av knivarnas stål och desinfektionsmedel. Lampornas skarpa sken och personalens vita, ljudlösa tofflor.
När jag ligger på operationsbordet och människor i gröna burkor lutar sig ner över mig och sluddrar att jag ska ta det lugnt blir jag allt annat än just lugn.
”Jag känner mig jätte rädd” brukar jag stamma fram för att inympa en aning mänsklighet i situationen. Oftast hör inte personalen mig eftersom de är upptagna med att koppla upp mig på diverse maskiner och vässa sina knivar. De får mig att tänka på moderna Isis-soldater i ett tyskt koncentrationsläger under tidigt 40-tal.
Jag försöker hålla mig samlad utan att skrika men känner mig som en liten bacill i en science fiction rulle och skakar i hela kroppen av nervositet och rädsla.

Jag avskyr att vakna upp efter en operation (även om jag är väldigt tacksam för att jag gör det). Sekunderna innan jag förstår var jag är, insikten av att någon klätt på mig, illamåendet och stelheten.

Jag fasar för dagarna efter operationen när jag långsamt ska upptäcka vad kirurgerna gjort med mig. När kroppen befinner sig i ett trauma och rädslan för smärta ska paralysera och hindra mig från att röra mig.

Notera att du har att göra med en brud som blev så rädd för att dra ut en tand att jag tvingade tandläkaren att söva ner mig och dra ut den under narkos.
Visst, det blev en operation, men tanken på att vara vaken medan tandläkaren skulle utföra sin medeltida tortyr – kändes omöjlig. Jag hade aldrig klarat av att släppa kontrollen och låta tanden dras ut, till ljudet av knak och ilande smärta.
Efteråt kräktes jag i en offentlig soptunna och skämdes men det var värt det.

Jag kanske lägger en offentlig pizza även efter den här operationen, och blir så fallet hoppas jag att det inte blir inför åsynen av en barnfamilj – som senast.

Dags att sova, med båda mina bröst, näst sista natten tillsammans.

De här brösten är lite små, men annars är det väl typ så här jag tänkt mig att de nya ska se ut...

De här brösten är lite små, men annars är det väl typ så här jag tänkt mig att de nya ska se ut…


Test: har du kontrollbehov?

Test: har du kontrollbehov?

Gråtmild och hysterisk

Det har nu gått fem veckor sedan sista cellgiftsbehandlingen och jag njuter storartat av min nya vardag.
Det är ett nytt liv där allt är möjligt.
Nästan…

Mina slemhinnor och min hud har läkt. Naglarna är fortfarande döda, men gör inte ont. Jag har inte fått tillbaka några bryn eller ögonfransar, men jag ser bättre.
Magen funkar och jag mår inte illa.
Runt sju varje morgon vaknar jag och undrar vad som väckt mig, men jag har sovit klart – jag behöver inte längre sova till tolv.

Jag är frisk och jag lever.

Min omgivning ber mig ta det lugnt och vara försiktig.
Jag försöker men jag har bråttom, jag har missat så mycket. Det finns ett liv som behöver tas igen och jag kan inte bärga mig …

Men under veckan som gått har jag ändå tvingats till begränsningar. Under slutet av veckan har jag fått en fruktansvärd smärta i benen. Knän och fötter svullnar upp och det känns som jag går på glaskulor.

Jag blir orolig och förvirrad.

– Slutade jag med mina vätskedrivande för tidigt, tänk om jag har cancer i fötterna?
Men jag kommer fram till att min kropp är överansträngd. Benen är helt enkelt inte vana vid att bära mig en hel dag.
Jag kanske inte ska jogga, renovera och sköta om trädgården varje dag.
Jag bestämmer mig för att vila fem minuter om dagen och då ha fötterna i högläge.
Det kommer att ta tid för tant att komma tillbaka…

Jag gråter hela tiden.
Jag gråter för allt; en fin låt på radion, ett ankpar som passerar – trycket innanför bröstet kokar som en vulkan innan den exploderar.
Det är främmande för mig som aldrig varit lättrörd och haft svårt för att gråta, men kanske är det sunt och oundvikligt?
Jag förnekade mig själv att gråta under lång tid och ville inte släppa efter för rädslan.
Men tårarna har lagrats och nu när jag inte längre är rädd tränger de fram.
Jag möter människor på gatan som omfamnar mig och frågar hur det är, ”det är bra” svarar jag och börjar gråta. Vissa blir illa till mods men andra omfamnar mig igen.
Egentligen skulle jag vilja låsa in mig i ett rum och bara släppa efter, men det finns liksom aldrig tid för det.
Istället pyr det ut lite då och då.
Det är tur att jag inte använder mascara – jag hade sett ut som en psyksjuk gothrockare som fått Marilyn Manson att framstå som ett Lambi-lamm.

I måndagskväll ringde min syster Martina från förlossningssalen – jag och den andra syrran hade spänt suttit och väntat i timmar och nu hängde vi över mobilen med högtalaren på. Från förlossningssalen, rakt in i vårt vardagsrum, hörde vi hennes smärta och kamp. Det var mäktigt och gripande och vi försökte hjälpa henne med positivt och emotionellt stöd. Vi skrek och försökte överrösta varandra med goda och kärleksfulla ord. Men snart snörptes min strupe igen och jag fick inte fram ett ord. Jag blev överväldigat känslosam och bara grät.

”Oj, oj, oj – nu kommer det en ny värk här, vi måste lägga på” ropade Johan.
”Ok – LYCKA TILL, snart kommer bebisen, ni är jätteduktiga” skrek Emelie till svar
”Gnn, snörvel, fnph” snorade jag men samtalet var brutet och de var borta.
Det var stöttande ord från mig som min lillasyster sent kommer att glömma…

I kväll ska jag gå ut och dansa!
Det blir första gången på sex månader och jag är mycket exalterad. Jag rotar bland mjukisplagg och bekväma joggingbyxor – var är mina skinnbrallor?
Kroppen är inte riktigt så fast och trimmad som jag önskar och jag får ha trosor höga nog för att användas som nackskydd. Rumpan har blivit hängande och jag måste ha klackar som är höga för att bära upp den.
Egentligen skulle jag och barnen till Malmö för att umgås med bästisarna och deras barn.
Men jag har bara den här helgen på mig…
Förra veckan mådde jag för dåligt av cellgifterna, nästa kommer jag att vara nyopererad och jag MÅSTE få dansa NU.
”Ok, vi tar barn och mat och kommer hem till dig istället” svarar vännerna förstående.
När barn och playdate är slut, smyger jag och Ninna iväg medan Marie och Lotta stannar hemma med barnen.
Jag inser återigen att jag inte överlevt utan mina vänner.

Jag inser också att det finns en stor risk att jag gråtande kommer att behöva lägga mig på dansgolvet för att vila, men det känns ok.

Klädångest delux...

Klädångest delux…


Kanske peruk?

Kanske peruk?


Finaste lilla familjen; Martina och Johan med sin lilla Nova

Finaste lilla familjen; Martina och Johan med sin lilla Nova

Nu… nu börjar det!

Nu har det gått tre veckor sedan jag fick senaste cellgiftsbehandlingen.
Enligt läkarna är det den tid det tar för kroppen att återhämta sig från cytostatikan och det är därför man ofta får behandlingen med tre veckors intervaller.
Det innebär att jag nu, för första gången på ett halvt år är mig själv, helt utan gifter eller andra mediciner.

Utöver cellgifterna har jag dagligen tagit tabletter för att dämpa cellgifternas bieffekter. Mediciner mot illamående, svamp, sömnbrist, järnbrist, vätskedrivande och smärtstillande. Jag har injicerat mig själv med ämnen som stimulerar benmärgen och jag har tagit mediciner mot biverkningar av medicinernas biverkningar!

Stackars, stackars mina njurar…
Men nu – nu tar jag inte en enda tablett (förutom penicillin mot halsfluss, men det är så jäkla orättvist så det räknas inte)

Jag är förväntansfull inför att låta den äkta, normala Jenny vakna ur sin bedövning efterhand medicinångorna lättar.
Att få vara mig själv utan påverkan av tabletter. Det har gått så lång tid att jag inte vet vad som är biverkningar eller normalt.
Jag är så förhoppningsfull att mitt välmående kan vara frammanat av placebo, men jag tycker att jag redan nu börjar se skillnad.
Det är som om jordskorpan skakat till och väckt min bottenfrusna själ och plötsligt är allt åter möjligt.
Jag är vaken och studerar allt. Varje morgon går jag forskande igenom min kropp för att se tecken på att den läker.
På kvällarna ligger jag i sängen och reflekterar över dagen, jag går igenom varje minut för att ännu en gång få njuta av det som nu är möjligt men som bara för en två veckor sedan känts som otänkbart för mig att göra.

Jag har njutit av min första kopp kaffe, som verkligen smakade kaffe och inte schäferpäls. Jag har tagit ett glas vitt vin, som i och för sig smakade fruktansvärt, men det har det ju alltid gjort, åtminstone smakade det vitt vin och inte övermogen lever.
Munnen känns inte längre som ett avloppsrör där allt jag stoppar in upplevs unket och jolmigt. Dessutom har mina slemhinnor börjat läka och tandköttet blöder inte längre.

Igår skar jag mig när jag lagade mat, det var ett litet sår och idag är det läkt. För en månad sedan hade den obetydliga lilla rispan gett upphov till ett elakt, infekterat sår som varat sig i veckor. Jag tittar imponerat på fingret och förstummas över att det nästan är läkt.

Även om det finns fler tecken som siar om en friskare framtid är den återkommande energin det jag är mest tacksam för!
Idag har jag varit aktiv hela dagen. Jag har motionerat, renoverat och absorberat glädjen av att orka med. Att få bestämma själv, att inte bli hindrad.

Jag hade fortfarande träningskläderna från morgonens träningspass på mig, när jag målade listerna i taket. Syrran som jobbar natt stapplade upp och stirrade tomt på mig.
”Vill du se en film?” frågade hon slött eftersom det är det vi brukar göra.
”Aldrig! När jag målat klart ska jag ut och kratta” svarade jag lite för högt.
”Jag gillade cellgifts-Jenny bättre” suckade hon och la sig bekvämt i soffan.

Jag har fortfarande lång bit kvar.
Jag är trött på att se ut som en pannkaka i ansiktet och saknar mina ögonfransar, mitt hår och ögonbryn så det gör ont.
Jag är pösig och plufsig, har påsar under ögonen och svullna ögonlock. Hjärnan fungerar inte som den ska och jag tappar fortfarande ord och har dåligt minne.

Fast mitt minne har ju aldrig varit riktigt hundra, så det klarar jag mig utan ett tag till.
Att kraft och energi återvänt är allt som egentligen spelar någon roll. Mitt begär efter att få leva gör avsaknaden av naglar, sömn, och hår fjuttigt och det får komma när det kommer.

Jag börjar sakta backa ur denna cancervärld där jag inte hör hemma.
Jag håller min hand över hjärtat, öppnar min dörr – och släpper in… för nu
– nu börjar det.

Före och efter cellgifter

Före och efter cellgifter


Leker lite med peruken... sidbena kanske?

Leker lite med peruken… sidbena kanske?

Nä... det här var inte bra!

Nä… det här var inte bra!

I MISS MY  HAIR

I MISS MY HAIR